Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Tredje Kapitlet.
Såwäl föräldrarna som brødren gillade sålunda det steg
Rosenius tagit.
Stragt efter påst lemnade han sin plats såsom informator
på Lenna och flyttade in till Stockholm. Sommaren tillbragte
han i Norrland, dels i föräldrahemmet, dels hos wänner sedan
tidigare år, predikade några gånger i kyrkan i Burträff, reste äfwen
omkring och höll sammankomster i byarna, i Burträst, Löfånger,
Stellefteå m. fl. församlingar, uppmuntrade och styrkte bröderna.
I hörjan af September återwände han till Stockholm. Hwilka
känslor rörde sig wäl i den tjuguårige ynglingens hjerta, då han
nu lemnade den kära fosterbygden, der han tillbragt barn- och
ungdomsåren, och der han tänkt, efter slutade studier, tillbringa
sina återstående dagar? Hwad war det wäl, som dref honom till
det beslut han fattat? Hwad war det, som lifwade honom att
lemna allt, hwad då war honom färt på denna jord, för att
börja werka på en nästan okänd ort uti ganska owissa yttre
förhållanden? Ett talande swar på dessa frågor gifwer han oß sjelf
i några afstedsrim till fin fästmö, skrifna den 2 September 1840.
Med hjerta blödande, med känsla warm,
Med sorg jag sliter mig ifrån din arm,
Jag sliter mig ifrån det hulda hierta,
Som delar med mig glädje, delar smärta,
Hwars själ har sammanwugit med min själ,
Från henne måste jag nu ta farwäl.
Men ack! hwart will jag? högre pligter kalla,
Hur högt än mina känslors wågor swalla,
Jag måste offra mig och med ett ord
All glädje, som jag har på denna jord,
Uppoffra den åt Herren och hans wilja;
Ty ingen annan skall mig från dig stilja.
Du wet, jag är, jag will förbli ännu
Brudgummens wän och det förlåter du!
Brudgummen will, att jag hans brud skall tjena,
Och honom kan jag ej min tjenst förmena,
Jag kan ej säga nej till denna röst,
Som talar fallande uti mitt bröst.
På torg och gator en oändlig skara
Jag ser, som hwimlar bort mot ewig fara,
Som ock är döpt och köpt såwäl som wi.
Den nödens rop mig kallar högt och st,
Obuglig är wißt jag och alltför ringa,
Dock känner jag så Christi kärlek twinga
Mitt arma hjerta, att jag lefwer ej,
Om jag ej Bruden tjena får ack nej!
Hon ligger allt för ömt uppå mitt hjerta,
Hon är min glädje, och hon är min smärta:
Min glädje, när jag hennes wälgång ser,
När hennes dygder ökas mer och mer;
Min smärta deremot, när sig föröka
De fel, som göra Bruden till en stöka.
―
Du wet det, Gud, mitt hjertas tröst, min borg,
Hon är min glädje, och hon är min sorg.
Nu wäl, för Brudens skull jag reser gerna,
Brudgummen sjelf skall mig på resan wärna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
