Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Tredje Kapitlet.
68
nu nödgats se min helsa tillgodo, hwilken mycket lidit den tid
allt skulle strifwas. Ühörare säga, att mina preditningar fått
mer lif, sedan jag började extemporera. Men nog härom. Nu
skall du weta, att jag lefwer, Gudi lof, ehuru ofta fördoldt; men
så torrt, så mekaniskt, så naturligt, ty jag går på såsom en
dagafarl, läser, studerar, predikar ser och fröjdas stundom, stundom
åter tror utan att se, så åter twiflar och mißtröstar. Men i allt
är litwäl ordet min borg, inom hwilken jag dock förwaras. Nu
skall jag ock förtälja, att jag blifwit anmäld i konsistorium med
anhållan, att jag skulle ställas till answar för mina predikningar
i methodistkyrkan. Men, uppkallad till pastor primarius
öfwerstepresten förklarade jag mig tröstligen, redligen och till den grad
tillfredsställande, att sedan detta blifwit fördt till protokollet, har
hela saken hwilat. I mitt arbete har jag haft glädjen se den
frukt, att några själar kommit till lif och salighet i Christus och
andra till förnyadt ljus. Detta under fännbaraste erfarenheter
af egen oduglighet”.
-
-
Längre fram på sommaren (den 18 Aug.) skrifwer han åter
till samma wän:
”Guds frid! Guds frid! Åter kommer jag till dig. Men
huru skall jag kunna wara nog kort? Ty mycket och mångahanda
wore nu att säga. Mitt inwärtes lif är såsom staten i strömmen
-
det blandas derinne förundran, ledsnad, glädje, fruktan, hopp,
swaghet, starkhet och öfwer allt nåd och förlåtelse. Och aldrig kan
jag nog tacka Gud för det myckna arbetet; wore icke det såsom
ett medel i Guds hand, skulle mitt melankoliska sinne å ena sidan
göra mig obrukbar och mitt ostyriga lättsinne å den andra. Men
genom att åsnan hålles jemt inom stacklorna, kommer hon ingen
wäg. Då jag gerna wille wara dig till någon ålderdomsglädje,
bör jag till Guds ära omtala en ganska underlig nåd, som
Herren bewisat mig; jag törs knappt se, förstå och tro något ännu
jo, att ordet börjat slå an och bära frukt ibland oß, så att
jag förundras. Folket, eller wännerna, säga, att jag tillwugit,
men jag tror, att det är fattningsgåfwan, aptiten och
smältningsförmågan hos dem, som tillwuxit. I kyrkan är nu tre eller fyra
gånger så mycket folk som förr om somrarna, och det på en tid,
då Stockholmsbon wanligen spatserar; i wåra aftonböner äro nu
oftast ända till hundra personer. Och rörelser, bekymmer och
nytänd tro och lif låta förspörja stg här och der; dock, som sagdt är,
jag räds just se och omtala detta, men jag wille gerna glädja
dig med något nytt från nådens rife i stora werlden. Emellertid
bereder jag mig på bedröfwelsens tid, då ogräset låter se sig
ibland hwetet, då de på stenören stola wißna bort, och de i törnet
qwäfwas. Herre, Herre Gud, hjelp och låt wäl gå; det är ditt
werk, det stärk, Gud, i oß!”
På sommaren hade hans gamle fader aflidit i Burträst.
”Du inser wißt bättre än mången annan”, strifwer Rosenius till
den gamla bepröfwade wännen, ”de erfarenheter jag haft genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
