Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En wigtig brytningstid.
69
pappas hädanfärd. Förbigående allt det naturliga i saken, barna
sorgens ömma erfarenheter, hwilken dock genom mitt myckna
arbete och på denna aflägsna ort mycket lindrats, kan du förstå,
att min angelägnaste fråga war om hans själsbefinnande. Och
i denna mest närgående omsorg fick jag för mitt hjerta största
glädje, ty af hwad jag wißte från förra tider och nu hört, blef
min slutsats denna: Den gamla lampan har, ehuru Brudgummen
dröjde, dock behållit litet olja, som tog eld, då anstriet hördes:
Si, Brudgummen fommer, så att åtminstone en rykande weke
tändes. I denna tro är jag lycklig och har högeligen prisat Gud
för hans trofasthet. Samma dag jag fick sorgebrefwet, hade jag
på morgonen bedit Gud gifwa min fader en salig hädanfärd”.
I Oktober återkom pastor Scott från sin långa resa och
började alternera med Rosenius om gudstjensterna i kyrkan.
Herren hade rikligen wälsignat Rosenii werksamhet under de månader,
Scott warit borta. Flera af dem, som genom dennes wäckelserop
waknat och börjat fråga: ”Hwad skall jag göra, att jag må warda
salig?” hade kommit till frid och wißhet om nåd och barnaskap.
Andra, förut litgiltiga, hade börjat söka efter sanningen. Antalet
af åhörare wid gudstjensterna hade ökats. Arbetet med ensfild
själawård upptog alltmer tid och krafter, så att han nödgades
instränta antalet af timmarna i skolan och under det följande
året helt upphöra med arbetet der. Om allt detta skrifwer han
i bref till Stor-Kåge den 12 November 1841:
”Gud gifwe dig mycken glädje! Si, så har jag åter glädjen
på en liten stund träffa och samspråka med min själs förtrogna
wän. O, jag känner mig derwid såsom en utsläppt fånge, som
kommer från fängelsets qwalm till fria luften. Huru skall jag
nu åter kunna fatta mig nog kort på den korta stunden? Det
är i dag postdag, flera bref att skrifwa, och åtta bestämda
timmar borttagna till skolläsning. Men hwad jag nu ej hinner,
ursäktas mig. Tack, kära du, för brefwet. Du är mig deri den
du warit, den gamla själs- och trosfrista wännen. Utom det
punktliga beswarandet af mitt sista bref, har jag ock att tacka dig
för helsosamma meddelanden af råd och uppmuntringar. Jag
will med Guds nåd begagna dem. De woro goda. Jag har
dessa sju månader, Scott warit borta, icke haft sådana. Jag har
lefwat såsom bland ett yngre slägte, och hwad det will säga, kan
du, gamla wän, bäst förstå. I allt rent menftligt får man råd,
men ej i det rent. andliga; dina råd och uppmuntringar woro
mig derföre såsom balsam på mitt hufwud. Och jag har försökt,
och det har, Gudi_lof, lyckats ganska wäl att wid allt, som
befymrat, bortsjunga sorgen med ett: ”Nu all sorg jag tastar....
på min Jesu rygg.” Hwad will man göra? Man förmår sist
intet mer än tasta sig sjelf och alla bekymmer på Herdens rygg.
Gud ste lof, Han är ock trofast och gör mer, än jag ens kunnat
tänka eller bedja. Guds rike synes komma till oß, ehuru på ett för
tycket förwändt sätt. Att sådant gläder dig höra, wet jag. Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
