Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
Femte Kapitlet.
ice in i beskrifningen af detta fält, det är en jämmerdal. För
att nu förtiga allt annat, som hela böcker, såsom ”En prest i sin
prydnad”, ”Levi söners rening” m. fl. framställt, will jag för
tillfället blott fäga: Huru swårt är det ej, att med wåra
presters drägt och anseende wara en fann efterföljare af Honom,
søm ”war den allramest föraktade och wanwördade, full med
wärk och krankhet!” (Ef. 53). Jag menar, huru swårt, att
herrarna med prestanseende och prestdrägt stola nedlåta sig till det
arbete, hwarwid alla menniskor stämmas, jag menar icke tjensten
för altaret och på predikstolen, utan detta som Paulus kallar:
Hålla på i tid och otid, truga, förmana med all saftmodighet
och lärdomice med konstiga ord, med snilleprof, med flofhet,
lärdom och wältalighet, utan i den äkta christendomens enfald
fundera med folket om själens tillstånd, icke andras utan deras
si, detta arbete, som wanligen endast tillskrifwes swagt folk,
det kommer ei wäl öfwerens med herredrägt och anfeende.
Många andra swårigheter att förtiga. Man warseblir dem nog,
då man ställer sig Christi och apostlarnas werksamhet lifligt för
ögonen. Twärtom anser jag det wara en swår och allmän
frestelse, isynnerhet för en prest i hans ställning af anseende och
beroende af embetsbröder, att blygas för att stå i wänskapligt
förhållande, ja innerlig förening med andligt finnade wänner,
hwilka wanligen lukta alltför illa för stort och hederligt folk.
Men utan detta sammanhang med trosbröderna, de rätt
andliga i landet, skall ingen gerna behålla nådelifwet. Detta
uttryck skulle tåla en lång predikan till utweckling och
tillämpning. Nog”.
Samme broder hade äfwen frågat, om och huru han skref
predikokoncepter. Till swar härpå skref Rosenius wid samma tid
följande:
”På sednare året har jag wänligen, med ett kort_utkast,
extemporerat. Dock, om jag skrifwer koncept, skrifwer jag, huru?
jo, dåligt. Och att säga, huru man skrifwer dåligt, är ej
behöfligt. Lika dåligt talar jag, ty det blir torrt hwardagsspråk.
Men ack, du skall förargas på mitt tal nu, förlåt, men jag kan
ej säga annat än fanning. Ser du, om jag predikar med effekt,
så ligger den ice i mitt talande utan i slaget. Det är wissa
slag, som gripa och röra på werksamt sätt, andra blott på
sinnligt och flyktigt. Jag iakttager wanligen (sedan jag först, oftast
med fruktan, stundom med förtröstan, bedit Gud om hjelp) twenne
ting. Det ena: urgera texten, låta den tala, sno och wända den
så, att den blir från alla sidor wäl klar; då predikar den sjelf
allrakraftigast i flera år. Ty, som du sjelf wet, qwarstannar
ingenting af allt, hwad wi hört och läst, så som bibelordet. För
det andra, då man likwäl måste hufwudsakligast drifwa något
wißt ämne, och texten torde gifwa anledning till flera, wäljer
jag icke det owanligaste för att frappera med ohörda ting, utan
det behöfligaste, mest praktiska. Dessa mest praktiska och behöf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
