Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strider och erfarenheter under åren 1844-1847.
127
”
”De philisteer öfwer dig”, gick han ut lika modig
som_de_twenne förra gångerna, och, heter det, han wißte icke, att Herren
war wiken ifrån honom. Detta är ett förskräckligt ord. Jag
bäfwade derwid. Jag har kämpat i många dagar inför min
gammalt trofaste Frälsare, men ändtligen (detta skrifwer jag den
2 Dec.) i lördags fick jag den wissa trösten (en tröst i Gud
sjelf och hans egenskaper), att Gud är så trofast, trofast, trofast,
att Han icke hemligen öfwergifwer någon, som, rädd för sig sjelf,
mißtänkt på sin pröfning, ropar: Ransaka mig du, upptäck det
wärsta, wäck mig, öfwergif mig icke hemligen, låt mig känna det.
Si, att öfwergifwa en sådan själ, det strider rakt emot Guds
eget wäsende; derföre är det ett wißt och ett utmärkande tecken
på alla dem, som blifwa bedragna, alla fåwitska jungfrur, att
de icke frukta, aldrig stå att förskräckas, utan äro säkra. Se
Christi beskrifning på de ljumma, Uppb. 3: 17. Härmed anser
jag mig nu hafwa till en del beswarat twenne frågor, som
ligga dig ömt på hjertat, nemligen både om mitt och ditt andliga
lif. Det är sannt, hwad du antyder, att jag är i stor fara midt
i wälgångsdagen. Käre, säg mig du, hwad du ser. Men jag
nämnde, hwad tröst jag i lördags fick. I går åter fick jag min
wanliga, gamla hwardagströst upplifwad, nemligen Christus,
trösten i Christus och nåden genom honom.”
Så förde honom Herren ”ur framgång i förödmjukelse, ur
bitterhet i tröst.”
Om dessa sina strider med Eric Janssons anhängare skref
han wid samma tid äfwen till andra wänner. Wi meddela
deraf ännu ett bref, hwilket närmare belyser och wederlägger
denna willfarelse. Den tanke, som egentligen låg till grund för
och uttalade sig i denna willolära, är icke ny. I kyrkans alla
tider har den haft målsmän. Så groft och ohöljd som här och
några år sednare hos de s. f. ”syndfria” har den wäl icke ofta
framträdt; men mer fin och förklädd smyger den sig omkring i
församlingen och uttalar sig än här än der så wäl i skrift som
tal, bekymrar och binder wakna samweten, uppblåser och tjusar
mer sofwande. Det kan då icke wara utan nytta att anföra
allt, som är egnadt att wederlägga densamma. ”Du wet”,
stref Rosenius till en broder i Norrland, ”att det är deras
hufwudpåstående, att en rätt christen, så länge han
tror_och_beder, är fri från föttet; det inneboende onda är utrensadt.
Köttet är dödadt, derföre är han fri från all synd och anfäktning
och har endast frid, fröjd. Säger jag då: ”Således har ni ingen
strid?” swara de: ”Io, med djefwul och werld”. ”Men
förorsaka icke de anfäktning?” intet swar, om icke detta: ”Ar då
Guds rike i of bara wissa stunder? Guds rife är rättfärdighet,
frid och fröjd” m. m. ”Ja”, sade jag, ”men kämpande med
motsatserna”. ”Nej, det står ej så, utan att Guds rike är frid och
fröjd”. ”Jo”, säger jag, ”det står: Köttet strider emot Anden” (Gal.
5). ”Ja medan köttet lefwer,” swara de, ”men se, då köttet är
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
