Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åren 1848–1850.
161
men det nya plakatet qwäfdes i födelsen, det gamla får stå; och
då äro wi glada. Men emellertid fick jag mina heta
anfättningar (både för orolighetsmakarena och lagstiftarenas planer).
Gud har dock alltid låtit oß åter wederfaras tröst igen efter sin
godhet öfwer oß i Christus Jesus. Hans råd ware ewigt prisad!”
Utgifwandet af Evangelisten i Stockholm blef sålunda
beslutet, och med början af följande år, 1849, utkom den på
bröderna Palmqwists förlag och redigerad af Hedberg. Den utgafs
i qwartalshäften, hwartdera på tre ark, fann dock icke tillräcklig
spridning för att kunna fortsättas. Redan wid slutet af följande
år öfwerlemnade Hedberg redigerandet åt en annan broder,
magister Wiberg. Med 1851 års slut måste den likwäl helt upphöra.
Året 1848 war tilländagånget, äfwen det rikt på nöd och
nåd, möda och arbete, men ock hugswalelse och hjelp. ”Hela
denna sommar och höst har warit en tid af högsta ansträngning”,
stref Rosenius wid årets slut; ”men då jag med helsan kommit
igenom, är jag glad deråt och hoppas, att tiden är med
wälsignelse anwänd. Och då det år wi sluta i wissa fall det
märtwärdigaste någon af oß uppleswat - så kraftigt talar
om alla jordiska tings förgänglighet och uselhet, hwarigenom icke
ens konungars lycka är betryggad, warom då wisa! Låtom of
fara efter det, som är ofwantill, icke det som är på jorden; ice
så i wårt fött, hwaraf wi blott uppskära förgänglighet, utan så
i anden, hwaraf wi uppskära ewinnerligt lif. Det förläne of
Gud för sin Sons skull.”
Wåren 1849 togos de första förberedande stegen att i
Stockholm bilda en diakonißanstalt. Upptagen som Rosenius war af
mångahanda arbeten, kunde han ej egna denna sat sina person=
liga krafter; sitt deltagande egnade han den alltid. Inwald till
Ledamot i det utskott, som bildades 1850, deltog han, fastän mer
fällan, i deß öfwerläggningar. Wid särskilda fall, hwilka lågo
mer inom området för hans särskilda gåfwor och kallelse, sökte
anstalten tid efter annan hans medwerkan och råd.
Tidigt på wåren samma år reste Rosenius åter upp till den
höga norden till sin gamla moder, som efter fadrens död och
nåðåren i Burträst flyttat till den äldsta sonen Anton. Stragt
efter fadrens död hade denne inträdt i kyrkans tjenst och war
wid denna tid kapellpredikant wid Robertsfors nära Umeå.
Flera norrländska städer (Gefle, Hudikswall, Umeå m. fl.)
besöktes under resan, hwilken sträckte sig ända upp till Stor-Kåge, der
den gamla moderliga wännen ännu lefde och nu för sista gången
besöktes. Wid Rosenii nästa resa till hemorten sommaren 1852
hade hon ingått i sin Herres rolighet.
Uti ett bref af den 12 Augusti till brødren Hedberg, det
sista af dem som blifwit oß tillsända, skildrar Rosenius lifligt
åtstilliga erfarenheter under denna resa. ”Mycket älskade broder
Hedberg”, skrifwer han, ”det är icke utan blygsel och förlägenhet,
jag nu wisar mig för dig, täre broder, sedan jag så länge
för-Rosenii lefnadsteɗning.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
