Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åren 1848-1850.
171
detta lif för mig. Herren förbarme sig! Ja, Gud hjelpe mig!
Bed, du kära hulda wän, för mig. Emellanåt, såsom i går wid
den herrliga texten Joh. 3: 16 kom jag åter till besinning, till
djup salig tröst af Guds outsägliga gåfwa. Men huru
förunderligt hastigt detta åter kan förswinna, ja af frestelsens owäder
blåsas bort! Dock will jag litwäl icke helt lemna den gamla dyra
gåfwan”.
I bref till en annan wän hette det blott några dagar sed=
nare (24 Maj): ”Hwad min ande, mitt inre angår, är jag som
ett litet barn eller en swag qwinna i storm, en som ligger nere
i kajutan och icke wet, hwart det bär, men — kan ingenting göra
deråt, ligger och suckar, mer eller mindre rädd eller förtröstande.
Ack ja, Gud, du wet det. Du wet, hwar jag är, och hwart
det bär.”
-
Till sin gamla wän i Stor-Kåge stref han den 16 Sept.-
det sista till henne: ”Som allrakortast och torrt och oandligt,
såsom mitt inre är, will jag blott hasteligen helsa ett Guds frid
och säga, att wi lefwa ännu, såsom de der dö, och st, wi lefwa,
såsom näpsta och dock icke dräpna. Här är stor strid, fiendskap
och rörelse, men Guds werk går fram ändå. Jag är dock ofta
långa tider alldeles odräglig, kastas af frestelser och lider af otro
och swaghet jämmerligt, så att jag tänkt på Loth och hans
döttrar. Just då Herren gjort dem den herrligaste frälsning och
låtit en dom utan barmhertighet gå öfwer de onda, då således
dessa frälsta bort wara som heligast då, ja då synda de som
allragrufligast. Eller ock har jag tänkt på lärjungarna den
thorsdagsaftonen, då Herren togs ifrån dem det war det ondas
stund och mörkrets makt. Så har hos mig blandats än feghet
och menniskofruktan, än synd och otro. Du torde nu förstå
mig.
Eliest står wäl förbundet ännu fast. Ja, jag tror
det bidar ock på lindring i pröfningarna. Bed Gud, kära
Maria, för mig”.
I Ott. stref han åter till en annan wän: ”, fära män,
om jag kunde omtala, huru eländig jag nu är och warit en tid.
Synd, synd, du själagift! Och otron är så djup och fin i mitt
hjerta, att fastän jag icke kan alldeles öfwergifwa det sista
fasthållandet wid Frälsaren, det dock oupphörligt hwiskar, ja
stundom sfriar i min själ: O we, du syndare, du säkre, falske
syndare, du wåldför dig på evangelii sanning och tager åt dig,
hwad som ej hör dig till. Och detta allt för mina stora
skröpligheters skull. Herren Gud förbarme sig öfwer mig. I, som
stan wäl med Gud, bedjen för mig!” -Så gjorde Herren
honom alltmer utforad i bedröfwelsens ugn, i anfäktningens hetta,
så bewarade han honom å ena sidan för att förhäfwa sig och
gjorde honom, à den andra, sticklig till det wigtiga, answarsfulla
wärf, Han gifwtt honom i sin församling.
Om de mer framstående yttre tilldragelserna under detta år
stref Rosenius i bref till Scott af den 14 Augusti: ”Åter får jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
