Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Nionde Kapitlet.
trafter åt evangelii förkunnande i tal och skrift. Och utan
twifwel war det just genom denna ömhet för själar och den
trosinnerlighet, den trosenfald, hwilken i så hög grad utmärkte
Rosenius, som han sjelf förwarades och äfwen blef ett medel att
bewara andra för afwikelser. Med blicken oaflåtligen riktad på
själens, sin egen och andras, inre förhållande till Gud, sorgfälligt
undwikande allt, som kunde derifrån afleda, lefde och rörde han
fig oupphörligt i den enda stora hufwudsaken i christendomen:
Christus, bättring och tro, synd och nåd, eller huru man will
kalla summan af det, som är gjordt för of, och det, som skall
werkas uti oß. Och ehuru han genom sin ställning mer än
någon annan af sina samtida, äfwen bland dem som beklädde
de högsta embetena inom fyrkan, måste hafwa känt
påtryckningen af alla dessa olika riktningar och partier, enär snart sagdt
hwarje parti sökte intressera honom för sin mening, och själar,
bekymrade af de mångahanda stridiga meningarna, från alla håll
wände sig till honom om råd och upplysning, så war det dock
utan twifwel, såsom förut är sagdt, just genom denna dyrbara
gåfwa, detta enfaldiga och ständiga umgående med den stora
hufwudsaken, som Herren behöll honom orubbad af de
ólika_meningsstrider och lärdomswäder, som kringsusade honom. Huru
mycket han genom den fasta ståndpunkt med afseende på de
separatistiska rörelserna, hwilken han sålunda bibehöll ända till fin
böd, fått tjena Guds stridande församling i wårt land, det
måste till och med motståndarena erkänna. Uti de mer
tillfälliga artiklar i Pietisten, deri han någongång berörde eller sökte
reda dagens stridsfrågor, se wi derföre alltid en påtaglig
sträfwan att stilla de upprörda sinnena och föra dem från
stridsfrågorna till trons enfald.
Denna Rosenii ställning till de separatistiska rörelserna i
landet, hwilken wi här i en kort öfwerblick sökt wisa, skall blifwa
of ännu mer uppenbar, då wi anföra, hwad han sjelf skrifwit i
denna fråga. Först wilja wi då se, huru han förhöll sig med
afseende på det ena af de förut nämnda orosfröen, det bekanta
konventikelplakatet, hwilket med deß straffbestämmelser för dem, som
fredligt samlades wid ordet, åstadkom oro och mißnöje samt
mångenstädes ledde till separatism.
Rosenius, uppwugen som han war wid konventikeln eller
den andliga sammankomsten, war djupt öfwertygad om deß
betydelse för det andliga lifwets wäckande och utweckling och har
bewisat denna öfwertygelse genom de många tusen, han sielf
höll under sin långa arbetsdag i Herrens wingård. På samma
gång som han nu, drifwen af kärlekens nit för själar, utan att
låta hindra sig af förbud och hotelser, fortsatte med denna
werksamhet, war han derwid å den andra sidan, såsom wi redan i
det föregående wisat, så widt möjligt war, all menfflig ordning
undergifwen. Samma grundsats följde han ock, då han yttrade
sig i denna fråga — han uppmuntrade wäl alltid till deltagande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
