Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
Nionde Kapitlet.
stick sämre, än det de öfwergifwit. Detta består deruti, att de
bildat en församling och handhafwa sakramenterna, men utan
inwigda prester. Ett inre medwetande om Guds ordning,
nemligen att folket wäl må kalla lärare men icke inwiga, utan att
detta (inwigandet) af begynnelsen alltid tillhört de inwigda, har
gjort, att de ej förmått sig till att inwiga sina föreståndare till
embetet. Då jag frågade några af dem: ”Hafwen I ock med
händers påläggning inwigt eder föreståndare till prest?”
swarade de: ”Nei, detta har stett i all enfald, att wi bådo honom
åtaga sig det.” Act, det gör mig ondt om de gudfruktiga och
menlösa ibland dem. Herren hjelpe dem till frid och stillhet!
Men se nu, om man talar med deras anförare om denna deras
mest ängsliga sat, då förswara de likwäl med orden den satsen,
att folket kan inwiga prester samt utdela sakramenterna; men
otwifwelaktigt tala de då under inre samwetsoro. De anföra
till stöd för nämnda sats isynnerhet twenne ställen af Luther,
det ena i Epistel-Post. n:o 65, § 7, det andra ur Concordia pia,
schmalkaldiska artiklarna, den om biskoparnas makt. Dessa
ställen hafwa de dock mißförstått. På förra stället säger Luther,
att ”hwarje christen är genom tron en andlig prest och konung;
derföre gör tron, att wi kunna förrätta prestembetet, såsom
predika, bedja, utdela sakramenterna”. Men straxt nedanför står:
”Ehuruwäl det utwärtes embetet stall af församlingen befallas
åt en allena”; och åter: ”Tron gör förstfödslorätten, som
hafwer med sig herrawälde och presterskap; men andligen, säger
jag; ty” m. m. Den, som uppriktigt här blott will förstå
Luthers mening, märke på orden: ”andligen, säger jag”; ”andlig
prest och konung”; och deremot: ”det utwärtes embetet.” När
han då säger, att hwarje christen kan förrätta prestembetet,
äfwen utdela sakramenterna, så måste det handla om nödfall, icke
om en beständig ordning inom kyrkan, hwilket blefwe en
beständig oordning. Skulle det icke sålunda förstås, så talade Luther
ratt emot sig sjelf och emot Skriften och kyrkohistorien. Bedja
samt bekänna Christus, lära och förmana hwarandra inbördes,
så mycket ste kan utan att försumma fin jordiska kallelse — det
gör Skriften till en gemensam pligt för alla christna (1 Cor. 14:
1, 3, 5, 39; Col. 3: 16; Jude v. 20, 22, 23; 1 Thess. 5: 11,
14); men sakramenternas förwaltande har, enligt Skriften och
kyrkohistorien, alltid tillhört det yttre embetet, hwarifrån man
endast i nödfall gjort undantag. Men på en nödfallshandling
kan aldrig en kyrka och deß beständiga ordning byggas. Det
är derföre nödigt att wäl göra skilnad mellan andligt
presterskap och det utwärtes embetet. Den, som icke det will göra,
besinne, att så wäl här hos Luther som ock uti Uppb. 5: 10: ”Och
hafwer gjort oß för wår Gud till konungar och prester”, står
lika så wäl, att wi äro konungar, som att wi äro prester. Den,
som då icke will skilja mellan andligt och yttre presterskap,
skulle ju med samma skäl icke heller stilja mellan andligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
