Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosenii förhållande till de separatistiska rörelserna i landet.
199
oß sedan fly ordaträtor, fly onödigt grafwande i dessa frågor,
som intet lif gifwa, utan uttorka anden, såsom wi redan sett
många så försjunkna i denna fråga om kyrkan och deß brister,
att Christus, nåden, gudaktigheten, bönen, ja, domen,
barmhertigheten och tron blifwit ett intet för deras hjertan. Nej, måtte
wi i deß ställe söka allt mer tillwäga till den inwärtes menni=
ffan, och så med denna nåd i hjertat, såsom en lefwande
springfälla, äfwen sprida wälsignelse i wår omgifning. Det förläne
oß Herren nådeligen! Stå upp, Herre, förbarma dig öfwer
Zion; ty det är tid, att du är nådelig, och stunden är kommen!”
Wi äro öfwertygade, att detta bref under dessa år af
jäsning och oro fått wara till hjelp för många själar och behållit
icke så få qwar inom kyrkans skyddande hägn. Uti n:o 4 af
Pietisten för 1851 stref han ytterligare ”Några ord till de
enfaldiga i kyrkliga frågor”, äfwen de egnade att upplysa, lugna
och afråda från separatism. På samma gång som dessa ord
werkade stillande på en mängd enfaldiga, uppriktiga själar, wäckte
de deremot hos en del separatismens målsmän stort mißnöje.
En af ledarena för separatiströrelserna i Norrland, Joh. R—m,
war isynnerhet bragt i förbittring. Till några bröder, hwilka
blifwit bekymrade öfwer R-ms dels muntliga dels skriftliga
utfarter mot uppsatsen i Pietisten, stref då Rosenius den 26
November 1851 åter ett bref, derur wi blott taga följande utdrag:
”Jag kan knappt tala tydligare i detta ämne, än jag redan
gjort uti Pietisten 1849 och n:o 4 detta år. Men om man
talar än så klart och bewisande, hindrar icke detta, att den, som
will hafwa saken på annat sätt, kan alltid säga något deremot
med en ton af den högsta wißhet och pålitlighet. Derföre
fordras det en stor nåd, ett fast och klart öga på ordet, i
sammanhang och opartiskt skådadt, om man skall förblifwa orubbad.
Derjemte fordras tid, att trädets frukt hinner wisa sig. Jag fruktar
för mitt eget hjerta, att jag icke må döma för hårdt; men mig
synes, som N-m wore fommen till en så uppblåst och bitter
ande, talande utan gudsfruktan, utan den wisdom som låter säga
sig, att om wi bida något, torde han sjelf blifwa sin egen wärste
wederläggare. Måtte jag häri tagit miste!
”Jag har förut i Pietisten anmärkt och anmärker det åter,
att R-ms mäktigaste wapen grunda sig på sammanblandning
af saker, som borde på det nogaste åtskiljas. Och då man icke
skiljer mellan olika förhållanden, kan man snart få ord af
både bibeln och Luther att stänga sig med till de enfaldigas
förwillande. Först skiljer R -m aldrig mellan kyrkan och enskilda
lärare inom densamma. Kyrkan måste bedömas efter deß
bekännelse och deß institutioner. Detta är det fasta och warattiga
i kyrkan, som gifwer henne en bestämd karakter. Lärarena
omweɣla idkeligen och äro bättre och sämre. Bland lärare är en
stor blandning i hwarje kyrka. Somliga äro ulfwar, deras lära
och wäsende måste jag fly; somliga äro legoherdar, dem måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
