Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det andra årtiondet af werksamheten i Stockholm.
213
besynnerligt lif- en beständig död, en långsam död. Och wärt
lif, Christus, är så djupt fördoldt, att wi ofta allsintet deraf
förnimma. Men, kära du, månne wi äro så alldeles ensamma i
lidandet, öfwergifna och faderlösa, som det tyckes och kännes?
Kära wän, det är wißt twärtom! Men det, som är fördoldt, är
fördoldt, så länge det så skall wara. Fördolda lif, säger jag
ännu. Och dock ett herrligt lif, när blott täckelset borttages.
”Förrän jag talar mer härom, will jag nämna mina och
min hustrus sednaste erfarenheter häraf. Mitt hus är ett
sorgehus. Sjukdom och död hafwa åter gästat när oß. Jag skall i
dag lemna åt jorden stoftet af wårt mest älskade barn - wår
lilla Maria Lydia, som sistlidne lördagsafton fl. 11 togs ifrån
oß, efter en fem dagars scharlakansfeber. Det har warit en
ganska öm och bitter sorg; ty Lydia war det älskligaste och
behagligaste af wåra barn och hade ej litet intagit wåra hjertan,
war full med munterhet, sprang och sjöng så roligt, talade några
få goda ord, war frist v. s. w. Men Herren har ock
hugswalat oß dels med hennes egen stora och ewiga lycka hon
är nu ewigt fri från all fara för den ewiga döden, fri från alla
faror i denna närwarande onda werld, denna farliga tid, och
fri från alla sorger och qwal sedan har ock det gladt oß,
att wi märkt, huru Gud icke helt lemnat oß åt oß sjelfwa att
försoffas i sinnlighet, utan tuktar och rensar oß. Wi hade
tydligt märkt och erfänt, att wi woro wäl mycket fästade wid lilla
Lydia samt wid det fåfängliga nöjet att se henne nu nära
jemntstor med Elisabeth, stundom lika klädd, hwilket fägnade oß. Låt
mig skildra ett litet ögonblick. Måndagen den 10 dennes fl. 4
e. m. då jag sitter och skrifwer i mitt rum, öppnas dörren, och
de twå små flickorna komma, hoppande och glada och klädda för
att taga afffed af pappa, ty de woro bjudna till en wän, som
önskade se wåra barn hos sig. När jag nu ser min hustru i
dörren med glad blick följa de små, som woro alldeles lika klädda,
undföllo mig de orden: ”Jaja, nog är detta ett wißt nöje, men
icke utan sin frestelse!” ”Kan nog så wara”, swarade Agatha och
förde ut de små och jag såg färdeles efter Lydia, då hon
hoppade af öfwer tröskeln, och funde jag hafwa trott, att
Herren så hastigt skulle bota den frestelsen, kunde jag trott (märk!),
att det war sista gången jag såg Lydia gå? Ty på
qwällen när de fommo hem och lades i säng, war jag borta, och på
tisdagsmorgonen war Lydia sjuk. (Huru hon ådragit sig någon
förkylning, det kunna wi icke förstå, men Herren skulle något
medel hafwa.) Jag har tydt det så: Lydia war wårt öga,
Elisabeth det andra ögat. De woro oß till ”förargelse” (i bibelns
betydelse), och då säger Herren: ”Dig är bättre ingå i lifwet
enögd, än att du skulle haswa twå ögon och kastas tiй helwete”.
Och när den ena af de twå nu är borta, är det, som wore all
finnlig glädje äfwen borta. Så länge gör det ock tillfyllest.
Nu, jag wet ej, om Gud är lika nogräknad med alla; men jag
–-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
