Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
Tionde Kapitlet.
är jag nu mycket nedtryckt, swag i tron, ja, såsom det ofta tyckes
mig, utan tro, trälaktig, lagbunden, syndig. Herre Gud, förbarma
dig dock öfwer mig! Ack, bröder, bedjen för mig. Jag wet wägen
och hemligheten. Jag wet, att jag borde som andra syndare och
publikaner, såsom första gången, taga nåd som nåd, som förtappad
syndare höra Guds fridsförbund och krypa under wingarna igen;
jag wet det, jag läser och ber derom men ack, min tröst, min
fännbara tröst och frid är så kort, så flen. I hjertats djup är
der wäl ett fasthållande af löftena, ett hopp till Gud, men så
swagt, så fördoldt. Bed Gud för mig!” Så klagade han öfwer
sig sjelf, så war han sjelf i mörker och nöd, under det han stref
och talade tll hjelp och uppmuntran för andra.
Den utläggning af Luce 15 kapitel, hwilken under
förutgående året warit införd i n:o 2-5, utgafs 1851 såsom en
särskild skrift med titel: ”Den förlorade sonen”. Denna lilla
förträffliga bot har redan utgått i tusentals ex. och sett en mängd
upplagor. Afwen i norsk öfwersättning har den uti wårt
brödraland haft en widsträckt spridning. Under detta år beslöts äfwen
och anmäldes till subskription den omtryckning af Pietistens äldre
årgångar, hwarom wi förut talat.
Under de första åren af sitt äktenskap hade Rosenius warit
skonad för mer kännbara husliga förluster. Sommaren 1849
föddes honom hans fjerde barn, en liten flicka, Maria Lydia,
som genom sin tidigt framstående liflighet särskildt intog
fadershjertat. Endast några månader sednare war dock den lilla
syffonringen bruten, då den andre sonen, Johannes, wid något
öfwer tre års ålder efter blott några dagars sjukdom afled och,
såsom Rosenius sjelf derom stref till en wän, ”gick ifrån of till
den stora barnsfaran hos Fahren öfwer allt, hwad fader heter”.
”O, hwilken dunkel wäg jag ofta får wandra!” skref han
härom till en annan wän. ”Sch litwäl, Herren är min Herde.
Jag kan icke neka, att Han stundom rikligen hugswalar och
fröjdar min själ. Du har hört, huru Han äfwen tuftat mig,
äfwen_tuftat
då Han fråntog of wår lilla älskliga Johannes. Jag har
förstått, att det war jag, som isynnerhet behöfde det slaget. Det
tom just i en sådan tid, då jag påtagligen märkte, huru jag
började mer än wanligt förfinnligas. Hwilken trofast wättare!
, min Herre och min Gud! O, hwilken wän! Så’ will Han
då ännu frälsa och behålla mig”.
En för hans hjerta kanske ännu mer smärtsam förlust hade
han litwäl att erfara, då sjukdom och död något öfwer ett år der
efter åter bröt in i hans lilla barnskara och borttog det då för
fadershjertat käraste föremålet. Wi låta honom sjelf härom tala.
I bref till en bedröfwad wän skref han den 20 Mars 1851:
”Tack för sednaste bref och för hwarje helsning till och åtanke af
din ströplige broder. Jag har hört, att du är bedröfwad, ofta.
Act, jag förstår det, synd och skröplighet, och sedan — i werlden
hafwa wi twång; dock, warom wid en god tröst. Wi lefwa ett
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
