Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Tionde Kapitlet.
åren insigten om hans wälsignelserika werksamhet hade mycket
spridt sig ej blott på samhällets djup utan ock på höjderna”.
Sommaren detta år tillbragte Rosenius med sin familj i
Ratan och gjorde derifrån ensam en predikoresa norrut ända
upp till Piteå och Luleå. Tidigare på wåren hade han
företagit den länge tillämnade resan söderut, denna gång blott till
wissa delar af Småland. ”Huru uppfriskande, stärkande och
glädjande din umgängelse när oß war!” stref sedan en presterlig
broder derifrån till Rosenius. ”Du gjorde wäl, att du kom. Sag
gläds deråt understundom ännu, såsom det wore i går wi
träffades. Och dina månadtliga besök hafwa blifwit of ännu färare
än tillförene; ty wi känna dig nu närmare”. Ett litet drag
som samme broder från detta Rosenii besök i Småland meddelat
oß för att, såsom han skrifwer, ”strö en blomma på den älskade
brodrens graf”, må här äfwen finna ett rum.
”Såsom bewis på, huru den färe mannen wandrade i
Herrens fruktan och war angelägen om ett ömt samwetes
bewarande”, skrifwer han, ”will jag anföra, hwad han i wår förtroliga
frets berättade oß, då wi woro inne på tal om en christens
hwardagliga lif och lefwerne. ”, hwad wi behöfwa waka öfwer
wår umgängelse äfwen bland wårt eget husfolk för att undgå
att såra både oß sjelfwa och dem, wi umgås med”, yttrade han.
”Jag will nämna”, fortfor han, ”ur mitt eget lifs erfarenhet
något för eder i denna wäg. Det war en längre tid, som jag
märkte, huru wid wårt bord kunde förekomma åtskilligt
lättsinnigt och stämtfullt tal emellan oß, hwilket framkallade skratt och
löje. Jag fick bestraffningar härför; men det oaktadt förnyades
sådant gång efter annan. Dessa små synder kommo i wana och
blefwo mig öfwermäktiga. Efter någon tid började jag komma
i nöd öfwer dem och wille bryta denna wana, bad Gud om
förlåtelse och hjelp; men det war förgäfwes; wi hade allesamman
blifwit långt införda i denna frestelse och frestade hwarandra.
Jag blef rädd och bad Gud att bruka, hwad medel Han wille,
att wi icke skulle förgås anyo i synden utan återkomma till det
heliga allwar och den samwetsfrid, som wi en lång tid saknat.
Och hwad händer? Gud hör min bön; men icke som jag hade
tänkt, icke på det sätt jag welat. Han låter mitt färaste barn
bli sjukt och dö. Nu förjagas med ens lättsinnet; i hela
huset blir allwar, sorg och suckan. Men när jag hann sansa
mig, tackade jag min Gud innerligen för den underliga bönbö
relsen under tårar öfwer den smärtsamma förlusten af ett älstadt
barn, hwarigenom Han tuktade oß ånyo till sann bättring”. Jag
minns ännu med rörelse, huru han med tårar afslutade denna
berättelse, hwilken såsom ett helsosamt salt blef mig och blifwit
många till stor wälsignelse, när jag ånyo framställt den”.
Till Scott stref Rosenius wid slutet af året: . . .
hwad som på de sednaste månaderna upptagit mig
att arbetet här hemma alltmer tillwärer, så att jag också, såsom
-
-
”Du ser
utom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
