Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det andra årtiondet af werksamheten i Stockholm.
247
säger Herren. Han har tagit handskriften of af wägen och
naglat wid korset. Guds fulla frid ware med dig och de dina!”
oß
Hwad hans yngste broder Martin, nu akademieadjunkt i
Lund, meddelat of om detta hans förhållande till de jordiska
tingen, är of synnerligen kärt att anföra. ”Beträffande frågan
om dagligt bröd,” skrifwer han, ”förekom hos bror Carl
någonting werkligen eget. Jag fan, så långt jag minnes, aldrig
erinra mig, att han någonsin på allwar war i någon ekonomist
förlägenhet, något som annars understundom plägar inträffa med
nästan alla menniskor. Om denna angelägenhet känkte och talade
han ock litet annorlunda än andra. Under min studertid i
Upsala hände det någongång t. eg. att jag till honom yttrade
en åstundan att få göra en resa upp till Norrland för att helsa
på min moder, men att jag icke kunde, emedan jag saknade
medel. ”Åh,” sade han, ”till sådant som är så naturligt, som att
man helsar på sin gamla moder, skall Gud nog gifwa medel”.
Sjelf wågade jag dock aldrig egentligen begynna praktisera efter
denna grundsats. Men nog såg jag, att han alltid gjorde det,
och att det likwäl alltid i det lekamliga gick lika bra eller bättre
för honom. Och då wid ett brödramöte hos gamla mor i
Norrland det en gång oß bröder emellan blef tal om underhållet
för mor och systrar, och han sjelf hade åtagit sig en god del af
omtanken derför, mins jag, att han till slut yttrade: ”Det gör
mig dock icke mycket bekymmer, då man har det så stäldt som jag
och Agatha, att wi nemligen få af Gud, det wi behöfwa“. Det
war, såsom om det hade warit något eget för honom och Agatha
att få lefwa på det kontot”.
Mot slutet af detta år (den 27 Nov.) stref han till en
broder i södra Swerige, dels ur sitt inre lif, dels ock om några då
brännande frågor inom församlingen: ”Så besynnerligt mitt lif
framilar! Icke tänkte jag, då jag erhöll ditt bref, att jag skulle
dröja så länge med ett litet swar. Men så framilar mitt lif, så
jägtadt, så oroligt. Lofwad ware dock Gud, den gamle af
dagarna, för allt! Ja, då jag tänker på, hwad jag erfarit blott
under detta år, kan jag icke annat än uppfyllas af högtidliga
känslor, af ett outsägligt lof och pris och tack. Prisad och lofwad
ware den gudomliga trofastheten! Men nu, tack för ditt bref ...
Det wisar, huru många uppmuntringar också du har, ehuru jag
fan wäl förmoda, att du ock har dina nedstämmande
erfarenheter. Ja, allt behöfs. Pris och tack ware den gudomliga
trofastheten! Ju längre jag lefwer, desto mindre wet jag, hwad jag
skall bedja, hwad gagnar eller skadar, desto mindre wet jag, hwad
jag skall kalla godt eller ondt. Så underligt regerar Gud. Blott
ett ser jag mer och mer tydligt, att Herren är de eländas Gud,
att om wi blott kunna hållas ned, upphöjer Han of ock i sin
tid, att han ingenting så litet tål som thronpretendenter eller
afgudar, att Han will wara ensam Gud. Ja Herre, du ware
det! Huru annars med oß är, torde du genom andra weta. Inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
