Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Tolfte Kapitlet.
landet hade han en och annan gång i en förtroligare krets talat
en kort stund öfwer någon bibeltert, gjorde så äfwen under hösten,
stref ännu några predikningar. Under hela denna tid war han
i allmänhet stilla och glad till finnes. Blott sällan såg man
något spår af anfäktning. Tanken såwäl på det förflutna som
den kommande framtiden på jorden tycktes mera sällan upptaga
honom. Under den tidiga morgonstunden, då han för att få
någon kroppsrörelse wandrade fram och tillbaka i sina rum,
hörde man honom ofta högt för sig upprepa några ord ur en
af Zions sånger:
Jag lemnar då mig,
Jesu, åt dig,
Du wakar alltid,
Du sörjer och lagar,
Att jag må ha frid.
Han syntes sålunda mer helt hwila i Gud, lefde blott för
stunden; och fastän han genom den större retlighet, sjukdomen
medförde, stundom frestades till otålighet och sedan led af och
flagade häröfwer, kunde man dock lätt genom ett Guds ord eller
ett gladt tilltal fördrifwa molnen från hans panna och åter få
se honom stilla och glad. Ända till slutet fick han behålla denna
hwila från inre anfäktning. Hans egna aningar, att han på
det sista skulle hafwa att genomgå swåra luttringseldar,
besannades således ej. Han hade någon gång talat derom. I bref
hade han derom skrifwit till en äldre wän, som efter att hafwa
genomgått de swåraste anfäktningar mot slutet af sitt jordelif
kommit till mera hwila, sålunda:... ”Fastän många kunna
deltaga med dig såsom jag, tror jag dock icke, att många känna
samma glädje som jag. Detta låter underligt men grundar sig
på det förhållandet, att jag ofta anat, att om jag ännu lefwer
några år och icke mer orkar deltaga i det werksammare lifwet,
wänta äfwen mig litartade luttringseldar, som dem du genomgått.
Jag har ju alltid sagt, att jag anser sådana isynnerhet skola
tillstickas dem, hwilkas hjertan under det werksamma liswet warit
mera utsatta för frestelsen af egenkärlekens gift; men att Herren,
som dödar, äfwen gifwer lif, att Han, som förer till helwete,
också förer derut och låter hugswalelsens sol ännu lysa öfwer
aftonen af wårt lif. Det är derföre en tröst och glädje att få se
in i äldre bröders erfarenhet.”
Dessa föreställningar, att swåra strider wäntade honom
på det sista, uppfylldes sålunda icke. Det i anfäktningens
glödugn under tiotal af år så ofta införda guldet tycktes nu icke
behöfwa så starka luttringar som tillförene. Det är ju blott,
hwar så behöfwes, wi deri införas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
