Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 JOHAN JOLIN
dräkter och häpnande för det vilda människovimlet i
salongen.
Men utan att avvakta ett svar, proponerade han de
båda författarna, att för sina »studiers» skull göra ett
besök i salongen, medan ett par av de övriga herrarna
stannade kvar såsom damernas riddare.
Dock — knappt hade den yngre av de »studerande»
satt sin fot på estraden, som ledde till danssalongen,
förrän hans hatt plötsligen lyftes av hans huvud och
trillade på golvet.
Det var en skalkaktig debardör, kanske någon
dansös, som med sin tåspets gjorde denna viga akro¬
batiska rörelse, och vars klingande skratt ännu mera
ökade hattägarens förlägenhet, där han undersökte den
splitternya huvudbonadens många bucklor.
—
Nu fick du någonting att studera, min gubbe,
hånade Fingal. Damen från hästryggen eller ståltråds¬
linan tog dig för en engelsman. Varför maskerar du
inte dina nordiska röda kinder?
Men nu blev det tid att tänka på sin egen rädd¬
ning, och icke på några buckliga hattar. Anföraren
för helvetesgaloppen nöjde sig ej längre med bal¬
salongens släta golv, han satte av med sin sköna i
stormsteg trapporna upp till estraden, och efter huvudet
följde naturligtvis jätteormens slingrande kropp.
Där uppe blev en förtvivlad trängsel. Rosens och
kameliornas beskyddare sopades bort som agnar vid
första attacken, och de älskvärda barnen av Flora
jagades in mellan ett par pelare. Förgäves satte baron
Fingal och »bror August» sina breda skuldror till
sköldar mot de inklämda damerna, förgäves spände
de sina fötter mot pelarna, för att fördubbla styrkan
hos sina ryggar. Ett ångestskri, blandat med utropet:
je meurs, j’étou.jfe, hördes från de uppskrämda ka-
meliorna, medan rosen med en hållning, imposant som
en drottnings, sökte inge den påtryckande massan re¬
spekt. Slutligen trängde en vederstygglig demon med
taggiga vingar tätt inpå livet på den ädla kvinno¬
gestalten. Ett lätt utrop: — Gud hjälpe oss! trängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
