Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 JOHAN JOLIN
från förstörelsen alldeles bevarat ett par örhängen,
smyckade med var sin stor briljant.
Ännu en gång översköljde Oundla det fagra anletet
med friskt och klart vatten, och hörde i och med det¬
samma till sin obeskrivliga fröjd ett viskande tack från
de bleka läpparna, ögonen öppnade sig långsamt och
stirrade först några ögonblick mot taket, sedan vände
de sig mot den ömma vårdarinnan.
—
Vem är ni, änglalika? viskade Eleonore von Dör-
ben sakta och tilläde kort därefter: Var är jag?
Pastorn och Gundla upplyste henne om stället där
hon befann sig, och den förre frågade med öm oro,
om hon kände några plågor vid att röra sig.
Den sjuka försökte att vända på sig, men uppgav
genast ett skri av smärta.
—
Era yttre skador tyckas inte vara farliga, tröstade
prästen, men ni måste förhålla er mycket stilla, för
att inte förvärra det onda.
Och med läkarens hela allvar undersökte han ännu
en gång den lidande, och fann till sin glädje, att ingen¬
ting av de ädlare inre delarna tycktes vara i olag, utan
att smärtan hade sitt egentliga säte i det yttre.
—
Jag hoppas att absolut stillhet, i förening med Vår
Herres bästa läkemedel — vattnet — skall inom någon
tid återställa er fullkomligt. Men ni måste finna er,
min fröken —
ty vi veta genom er förtvivlade gamle rid¬
knekt, att ni är fröken von Dörben — ni måste finna er
i missödet att tillbringa någon tid i mitt tarvliga hus. En
flyttning till ert hem skulle i denna stund vara omöj¬
lig. Jag är till hälften läkare, och hoppas att mitt
råd skall finna stöd av den, som är läkare till fullo.
Ovädret hade upphört och kvällssolen sken in ge¬
nom fönstret. De sista strålarna kastade en gloria av
purpur kring pastorns ansikte, och med dettas uttryck
av det varmaste deltagande kunde Eleonore omöjligen
finna en mera målande bild av en människokärlekens
och sanningens apostel.
—
Jag stannar gärna kvar hos er, pastor Hjort. Jag
har hört er predika en gång, en enda, det var för ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
