Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 JOHAN JOLIN
Medan den sjuka av mattighet ofta inslumrade mitt¬
under ett samtal och lät bilden av sin tillämnade
make likgiltigt falla ur den domnande handen, kunde
Gundla, som diplomatiskt fört samtalets vind åt detta
väderstreck och sålunda frammanat det gömda porträt¬
tet, omöjligen avhålla sig från att taga det i sin hand
och långa, långa stunder försjunka i dess åskådande.
Det låg någonting så jungfruligt rent i den vackra,
öppna blicken, i detta ynglingaanlete, någonting så obe¬
skrivligt hjärtevärmande. Det kunde icke gärna vara
möjligt att den, som en gång sett så ut, nu var en lätt¬
sinnig och fördärvad ung man.
Gundla kände ett behov att försvara den, som så
hårt blivit anklagad, och hon blickade frågande djupt in
i de härliga ögonen, som, tack vare en mästares pensel,
nästan blivit levande.
Den unga flickan rodnade för sin egen förtroliga
närgångenhet, och glömde alldeles bort, att det endast
var en bild, som hon hade framför sig.
Emellertid, utan att veta eller förstå det, förälskade
hon sig på fullt allvar i denna målade figur. Hon bil¬
dade sig av porträttet ett ideal, sådant som hon någon
gång förut drömt sig, en oskuldsfull yngling, sådan
som den mönsterbild, efter vilken hon strävade att
uppfostra sina unga bröder, de båda vildbasarna, vilka
icke hade det ringaste av detta milda Johanneslika,
som hon tyckte sig spåra hos den sköne okände.
Slutligen greps hon av en oemotståndlig åtrå att
kopiera detta fagra, intagande ansikte, men hon vågade
icke yppa sin underliga önskan för porträttets ägarinna.
Hon smög sig därför till att avteckna den kära bilden
då och då, medan Eleonore slumrade, men hade den
sjukas eget ansikte som förevändning för sin rit-
attiralj ifall hon skulle överraskas.
Hon blygdes för sin hemliga sysselsättning och rod¬
nade mången gång, medan hon ritade. Det var ju en
sorts svek, ett slags stöld från den sjuka, som slumrade
så förtroendefullt under hennes beskydd. Men å andra
sidan var det ju en för Eleonore alldeles likgiltig bild,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
