Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSEN BLAND KAMELIOR 91
liv? sporde den unga flickan, allt rödare om kinden
och med allt högre böljande bröst, ty hon sökte under
yttre lugn begrava sin avsky för ränksmidaren.
—
Denne prästman, skönaste mamsell Gundla, kunde
vara — jag.
Kyrkoherden fäste sina små gråa ögon med oför¬
skämdhetens hela stadighet på den unga flickan. Han
närmade sig den ännu av förfäran tigande Oundla,
och ville fatta hennes hand.
—
Ni, herr kyrkoherde? utropade Oundla slutligen,
i det hon drog sig undan förtroligheten, och sökte
genomborra hycklaren med sina eldiga blickar. Och
ni vågar säga allt detta åt mig, utan att sjunka till
jorden av blygsel? Ni, en Herrens tjänare, som så
oförtäckt prisar era egna dygder och förtjänster, då
ni i stället borde rodna för era laster, ni fördömer och
anklagar en man, sådan som min far, och vill med
er falska ära överskygga hans obefläckade heder. Fruk¬
tar ni då inte, att Herren Gud skulle kunna låta den
här överhängande klippan falla ned och krossa er
mittunder ert syndiga tal!
—
Se så, se så! Bliv ej så häftig, förstå mig rätt!
Er vrede gör er dubbelt vacker, vet ni det, mamsell
Gundla? Vet ni, att jag tänkt på er, drömt om er nu i
tre dagar och tre nätter, alltsen era behag tände en
okänd eld i min själ. Ni måste rädda er far från att
bli en skam för alla, som hittills blivit bedårade av
honom, ty det beror på min hand om prästkappan
skall få sitta kvar eller inte på hans axlar. Ni måste
bli min hustru, ty annars förlorar jag förståndet. Ja,
Gundla, jag säger med Salomo: »Dina läppar äro så¬
som ett rosenfärgat snöre och ditt tal ljuvligt, dina
kinder såsom skörden på granatäpplet, emellan dina
lockar.»
Gundla hade rest sig upp och blickade med out¬
sägligt förakt ned på den prästman, som icke skydde
att begagna skriftens heliga ord för att måla sina orena
känslor.
—
Nej, vänd dina ögon ifrån mig, förty de göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
