Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 JOHAN JOLIN
Qundla anlände med ytterligare betungat hjärta till
det lilla rum hon bebodde, med utsikt till en sotig
vägg. Äntligen lyckades det tårarna att bryta det is¬
täcke, som förtvivlan lagt över dem, och den stackars
flyktingen riktigt frossade av vällusten att på något sätt
få lätta sitt hjärta.
Hon böjde knä vid sin säng och frågade ödmjukt,
utan klagan, vad hon förbrutit för att straffas så hårt, så
brådstörtat ryckas från sin himmelsfärd ned i olyckans
djup. Ack, det var ju endast två dagar sedan hon vid
sin älsklings sida drömde om den rosenklädda fram¬
tiden, över vilken hoppets sol strödde sitt klaraste guld,
och nu, kanske, skulle hon av brist på arbete dö i
elände liksom så många andra i denna myrornas stad,
denna tummelplats för så många olikartade lidelser.
Hennes lilla kassa hade redan betydligt smält till¬
sammans, och hon nästan bävade för sin räkning på
hotellet.
Dock, vad betydde för henne alla fattigdomens ho¬
tande försakelser, alla hungerns obekanta fasor, mot
tanken på den sorg, hon hopat över sin tillbedde far,
denne far, som hon nu undflydde för att icke tillintet¬
göras av hans anklagande blick, denne far, så ädel, så
upphöjd, så vida överlägsen alla de människor hon
hittills lärt känna.
Ack, vad ville hon icke giva för att osedd kunna
smyga till hans bädd, oigenkänd få smeka den rena
pannan och viska tröstens ord i hans öra under
drömmen.
Gundla rannsakade sitt hjärta. Var det stolthet, som
kom henne att fly det hem, där hon säkert ännu skulle
bli mottagen med kärlek, eller var det ödmjukhet?
Hon kunde icke förstå sin fruktan, sin farhåga för att
möta denne far, av vilken hon aldrig rönt annat än den
innerligaste ömhet. Hon fattade icke, att det var oskul¬
dens genius, som ännu höll sitt huvud upprätt i hennes
själ, och som fyllde henne med bävan för de ögon, som
alltid i henne skådat hemmets goda ängel.
När Gundla tömde fickorna på sin resdräkt, fingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
