- Project Runeberg -  Rosen bland kamelior /
228

(1928) [MARC] Author: Johan Jolin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228 JOHAN JOLIN
fröjderop gav luft åt sin förtjusning över utsikten,
medan Gundla och Arthur sutto på en avsats litet
längre ned bland bergen.

Ska jag komma upp och hålla i fröken Rosalie?
ropade Arthur skämtsamt.

Nej, här finns inte fotfäste för mera än en, och
jag lämnar inte min fästning, svarade Rosalie trotsigt
och leende.

Fall inte, fall inte! varnade Gundla.

Å, jag har klättrat i alperna, och här är inte alls’
tvärbrant. Dessutom, om jag faller, har jag alnshög
mossa där nedanför.

Är hon inte förtjusande där hon nu står? viskade
Arthur till modern. Vad hon skulle ta sig bra ut på
en tavla. De långa lockarna, guldgula nästan som dina,
fladdrande för vinden, det vackra ansiktet med sin fina
hy och sina friska rosor på kinderna! Och så den
smärta, behagfulla gestalten, som avtecknar sig mot den
högblåa himmeln. Se så lekfullt trotsig hon ser ut
med handen i sidan, och de vackra mörka ögonen spa¬
nande kring rymden. Alla svenskor måste vara skön¬
heter, eller hur, tant Gundla? Vet du, när jag blir
så gammal, att jag blir kär, blir jag det bestämt i den
där tjusande älvadrottningen.
Men nu gjorde Rosalie en oförsiktig rörelse, den lilla
foten slant, och med ett lätt anskri åkte hon blixt¬
snabbt utför den några alnar höga klippan, och sjönk
ned i den djupa mossan. I två språng stod Arthur
vid hennes sida.

Gjorde ni er illa? frågade Gundla och Arthur
på samma gång och under största oro.

Jag tror inte det, men jag kan inte stödja på
foten.
Älvadrottningen försökte fåfängt att gå, hon bör¬
jade lekfullt och skrattande att hoppa på ett ben.
Djupt nedanför bergvandrarnas fötter låg ångfar¬
tyget, speglande sig i viken, man hade en fjärdedels
timmes promenad, om klättrandet kunde kallas så,
dit ned.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:31:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/roskameli/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free