Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 JOHAN JOLIN
demons; dessa vanställda drag, dessa gigantiska öron,
denna jättenäsa, dessa igensvullna ögon, dessa pussiga
kinder, i förening med en fantasi, som tycktes åter¬
spegla själens hemska innersta; allt gjorde på den arma
kvinnan ett så förkrossande intryck, att hon, betagen
av smärta, dignade ned i stolen bredvid sjuksängen.
Det var som om kärlekens Gud nästan med våld ville
rycka den förr så tjusande bilden ur hennes hjärta.
Gundla, som hörde att den sjuke ånyo andades lugnt
och stilla, fällde åter ned gardinen. Ack, det kändes
henne som om hon hade sänkt bilden av sin ungdoms
ideal för evigt ned i graven.
Timmar och dagar gingo om, utan att den sjukes
tillstånd förbättrades, mellanstunderna av sans blevo
allt färre och kortare. Gundla och Rosalie hade flyttat
till hans hem, för att kunna så mycket sorgfälligare
vaka över honom.
En dag, då Fingal tycktes vara litet lugnare, frå¬
gade han med vanlig häftighet efter sitt skyddshelgon,
som han kallade Gundla.
Helgonet befann sig för tillfället ensam i rummet
med sin tillbedjare.
—
Om himmeln av oförtjänt nåd skulle skänka mig
hälsan åter, viskade han med matt stämma, i det han
famlade efter Gundlas hand, som hon räckte honom.
Säg, Gundla, min vän, min första, min enda verkliga
kärlek! Skulle du kunna vara lika mild som himmeln,
skulle du för mitt återstående liv vilja bli min räddande
ängel, skulle du vilja bli min Rosalies andra mor?
Gundla kunde för ångest ingenting svara. Hon ville
icke uppröra den sjuke, och ej heller ge honom ett
hopp, som hon icke trodde sig kunna uppfylla.
—
Jag känner, att denna sjukdom är en vändpunkt i
mitt liv, fortsatte Fingal. Jag har aldrig förr prövat
några kroppsliga marter, aldrig lärt mig akta kvinnan i
hennes skönaste uppenbarelse, såsom tröstens och hug-
svalelsens ängel vid sjukbädden. Gundla, min Gundla!
Lyft min själ ur gruset, ur förtappelsens dy, hjälp
mig att förädlas, att försona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
