Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSEN BLAND KAMELIOR 259
Fingal anade icke den strid han framkallade i Gund-
las själ. Tanken på hennes son, som hon skulle kunna
skänka sin faders glänsande namn i stället för ett
namn, som betecknade hans mors vanära, tanken på
den unga flickan, som hon redan lärt sig älska och som
så väl behövde ett moderligt stöd, tanken på hennes
far, vars djupa hjärtesorg äntligen skulle få en ände,
och därtill ytterligare tanken på sin egen upprättelse
genom ett giftermål, på vilket de heligaste löften en
gång givit henne anspråk.
När hon härtill lade de dystra moln, vilka redan
höllo på att skocka sig kring det paradis, som gudfar,
kronofogden, sökt att förskaffa henne, och om vilka
hon just med dagens post fått ett oroande brev, så
hade Gundla anledningar tillräckligt för att lyssna till
den sjukes böner.
Dessa moln bestodo i den överraskande nyheten, att
kyrkoherden Tovenius, av församlingens ovilja snart
sagt jagad från sitt förra pastorat, genom en mäktig
mecenats och själsfrändes hjälp fått ett annat, i omedel¬
bart grannskap med Gundlas egendom Väringeholm.
Kronofogden, som undsluppit processen med att av
juryn dömas till några obetydliga böter, hade ingen
aning om, att han tillika med paradiset också köpt
åt Gundla själva ormen, och var nu alldeles utom sig
av sorg och harm över sin tanklöshet. Han hade till
och med i sitt brev bett Gundla aldrig flytta till
det nya hemmet, utan i Stockholm avvakta gårdens
försäljning för att sedan i en helt annan provins få
lugn för smädaren.
Den stackars kvinnan insåg alltför väl, att hennes
uppträdande med sonen skulle ge ökad fart och fulla
bevis åt de beskyllningar, med vilka den oförsonlige
fienden skulle förgifta hennes liv, och hon ångrade
därför djupt, att hon någonsin övergivit det land, som
sett hennes älskling födas.
Ack, nu satt hon där, hållande i sin den hand, som
räcktes henne till försoning, till räddning. Vad skulle
hon göra, vad svara?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
