Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSEN BLAND KAMELIOR 2ÖI
inför era betjänter och tvinga mig att lämna er sjuk¬
bädd.
—
O, nyttja bara inte detta förkrossande ord, denna
titel, som genomborrar mitt bröst. Kalla mig Fingal,
som förr, om det ännu finns en gnista medlidande
kvar i ett sargat kvinnohjärta.
Gundla måste, för att lugna den sjuke, villfara denna
hans önskan, och hon måste lova honom att ännu
samma dag få se sin son.
Ett par timmar senare stod Arthur vid sin fars
bädd, men Fingal hade tagit ett högtidligt löfte av
Gundla, att sonen icke skulle få skåda de fasaväckande
dragen. I stället skulle hon visa honom ett nyligen
fullbordat porträtt i olja av Fingal, och vilket skulle
hänga i blåa salongen som pendang till Eleonore von
Dörbens, fastän det för närvarande utan ram stod i
en vrå av sjukrummet.
Arthur betogs av en underlig bävan, då under den
skymmande florsgardinen en mager hand sträcktes fram
och famlande sökte hans. Han hörde en vacker, manlig
stämma, darrande av rörelse, viska:
—
Min son! Min älskade son! Kan du förlåta din
brottslige far? Stilla, stilla! Låt mig få betrakta din
kära bild genom öppningen på floret! Din mor
säger, att du liknar mig, men give Gud, att jag vore
såsom du, ren och obesmittad av den eländiga världen.
Din mor har förlåtit! O, säg mig, att också du
förlåter!
Arthur hade kommit till den okände faderns hem,
intagen av hat mot den, som tillfogat hans dyrkade mor
så många lidanden, han hade ämnat visa sig stolt och
kylig mot denne man, för vilken hans hjärta aldrig
kunnat känna några sonliga sympatier, men isen smälte
i hans unga bröst vid den milda, sköna stämman, som
var bruten av hämmade tårar, och i samma stund
modern visade honom den målade bilden av den, som
givit honom livet, kunde han icke återhålla sin beundran
från högljudda utrop.
—
Ja, så såg jag ut för några dagar sedan, suckade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
