Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om livets utvecklingshistoria. Sex föredrag av professor Sven Ekman, Uppsala - II. Charles Darwin, 1809—1882 (24 jan.) - III. Härstamningslärans och darwinismens bevisföring (31 jan.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
med teorien och utgav sin bok ”Arternas uppkomst under medver-
kan av naturligt urval””, en av världslitteraturens märkligaste skrif-
ter. Grundtankarna i densamma äro följande:
1. Avkomlingarna likna icke alltid föräldrarna; en variation
förefinnes alltså. Denna är delvis ärftlig (den icke ärftliga har
ingenting att göra med darwinismens förutsättningar).
Fortplantningen framalstrar många gånger flera nya individer
än som kunna existera, men en stor ungdomsdödlighet reducerar
antalet fullvuxna individer. Denna ungdomsdödlighet betrak-
tade Darwin som ett resultat av en kamp för till-
varon mot klimat, jordmån, andra levande varelser 0. s. v.
3. Bland det stora födelseöverskottet finnes tack vare variationen
ofta både bättre och sämre utrustade individer, och det är då
sannolikt, att de bättre utrustade ha större utsikt att leva över
än de sämre. Vad som åstadkommes, är en utrotning av de
sämre, men Darwin kallade processen naturligt urval av
de bättre, emedan han jämförde den med det urval, som djur-
uppfödare och växtodlare företaga.
[NG
Detta är urvalslärans tre grundtankar. Om de efter det naturliga
urvalet kvarlevande individerna i något avseende överträffa icke
blott sina sämre syskon, utan även sina föräldrar, kommer selektionen
(urvalet) att hos nästa generation medföra en förbättring, som se-
dan går i arv på allt flera individer. Om under senare generationer
ny variation och ny selektion inträder, kunna förändringarna under
tidernas lopp bli avsevärda. — Arternas utveckling kallar man f y 1o-
geni till skillnad från individernas utveckling, som kallas on t o-
geni (resp. embryonal utveckling).
III. Härstamningslärans och darwinismens bevisföring (31 jan.).
Under den livliga, delvis mycket häftiga diskussionen om här-
stamningsläran ha en mängd skäl framförts både för och emot den-
samma. Skälen för den kunna indelas i följande kategorier.
1. Ett geografiskt indicium synes ha varit det, som först
förde Darwin själv in på utvecklingstanken. Vid ett besök på Gala-
pagosöarna fann han, att olika men mycket närstående arter så att
säga vikarierade för varandra på ögruppens olika öar. Hade skapa-
ren på den ena ön skapat en art, på den andra en annan, 0. s. vV.,
och varför hade han skapat dem så lika? Eller var det icke natur-
ligare att antaga, att de alla utdifferentierats från en gemensam
stamform och blivit olika varandra i samband med den lokala isole-
ringen? En mängd liknande exempel kunde anföras. ;
2. Den jämförande anatomien visar otaliga exempel
på att ett och samma organ varierar hos olika djur- och växtgrupper
allt efter levnadsomständigheterna. Ryggradsdjurens främre extre-
remmg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
