Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 12
RÖSTRÄTT FÖR EYIST5T0R
3
Kvinnorösträttens riksdagshistoria.
Av Gulli Petrini.
med sin agitation, men sände nu sina
petitioner direkt till riksdagsmännen i
stället.
Inte mindre än fyra olika motioner
0111 kvinnans rösträtt väcktes också vid
1906 års riksdag. Hr Sjöcrona
förnyade i Första kammaren sin motion om
politisk rösträtt för kommunalt
röstberättigad man och kvinna. Hr
Lithan-der, ävenledes i Första kammaren,
föreslog en skrivelse med anhållan,
"att K. M:t ville låta utarbeta ett
rösträttsförslag, upptagande politisk
rösträtt även för gifta och ogifta kvinnor,
att föreläggas riksdagen så tidigt, att
dess beslut kan fattas före
valperiodens slut". I hans motion ingick dock
även ett förslag om ändring av den
gemensamma voteringen i skattefrågor.
Hr Lindhagen ville ha bort alla s. k.
streck och motionerade i Andra
kammaren, jämte sju andra dess
ledamöter, om att valrättsvillkoren skulle få
följande lydelse:
"Valrätt tillkommer envar välfrejdad
svensk medborgare, såväl man som
kvinna, som före det kalenderår,
varunder val äger rum, uppnått tjuguett
års ålder; dock ej den, som står under
förmynderskap eller
fattigvårdsstyrelses målsmansrätt."
Hr Hörnsten jämte fem
medmotionä-rer ville att villkoren för rösträtt
skulle bli desamma som i den kungl.
propositionen utom däri, att § 15
riksdagsordningen skulle erhålla följande
lydelse:
"Valrätt tillkommer envar välfräjdad
svensk medborgare, såväl man som
kvinna, som före det kalenderår,
varunder val äger rum, uppnått tjugufyra
års ålder, dock ej" etc.
Eventuellt ville de föreslå detsamma,
men med sådana tillägg, att en gift
kvinna, vars man stupade på konkurs,
fattigvårds- eller skattestrecken, och
som ej hade boskillnad, också skulle
mista sin rösträtt.
FÖRDELARNA FÖR
KVINNAN VID KÖP AV EN
SINGER SYMASKIN
ÄRO KÄNDA ÖVER
- HEbA VÄRbDEN -
Motiveringen till hr Lithanders
motion är ganska belysande för den
dåtida uppfattningen. Först påpekade
han, att den allmänna rösträttens
princip, som man nu ville acceptera, med
nödvändighet ledde till kvinnans
rösträtt; eljes vore uttrycket allmän
rösträtt en "grov osanning" och han ansåg
därför de petitioner, som kvinnorna
tillställt regeringen och riksdagen, fullt
befogade, och anförde uttalanden ur
dem. Men alldeles särskilt betonade
han, att det kvinnliga inflytandet
troligen skulle verka modererande på
våldsamheten i den socialistiska
politiken, och yttrade vidare därom: "Till
detta — att kvinnan bliver ett skydd
för familjen och det husliga livet gent
emot partityranniskt våld — kan jag
med skäl foga den erinringen, att
kvinnan i mån av förmåga utgör ett
naturligt stöd för nykterhetssträvanden och
över huvud för ett religiöst och sedligt
liv, en roll, som i vår tid är blott
alltför nödvändig." Slutligen förebrådde
han regeringen dess avvisande
hållning i denna punkt och förklarade, att
någon lång utredning av frågan inte
behövde förekomma, varför den gott
kunde hinnas med under dåvarande
riksdagsperiod, "då det torde falla av
sig själv, att en eventuell rösträtt för
(Professor MONO)
Oöverträffat medel för erhållande av klar och fräsch hy.
Pris Kr. 3.—, 5 50, och 10.—.
FRANSKA PARFYMMAGASåMCT
Ho 7l« treraji tör
Drottninggatan 21, Stockholm.
Riks Tel. 33 09. Allm. Tel. 311. (KR 476)
Knappt hade riksdagen hunnit
åtskiljas år 1905, förrän den stora
överraskningen kom. Xorge uppsade
unionen. Så följde urtima riksdagen,
koalitionsministären, underhandlingarna i
Karlstad och den slutliga avvecklingen
av unionen. Samtidigt med
förhandlingarna i Karlstad pågingo valen till
Andra kammaren. Det var frågan om
de proportionella valen, som denna
gång utgjorde det särskiljande mellan
partierna, och valen gåvo utslag till
förmån för vänsterns ståndpunkt d. v.
s. för majoritetsval. Sedan
koalitionsministären avgått, bildades därför en
frisinnad ministär med hr Karl Staaff
som statsminister.
Kvinnorna började bli
förhoppningsfulla. Kvinnorösträtten var i själva
verket en enkel konsekvens av de
frisinnades allmänna ståndpunkt. Alla
de argument de anfört till förmån för
männens allmänna rösträtt passade
lika bra in på kvinnornas.
Unionskrisen hade också satt sinnena i en viss
dallring. Man kände instinktivt att
det gällde att samla svenskarna till ett
enigt folk och att låta alla goda krafter
inom nationen komma till sin rätt.
Kanske hoppades många också, att den
omedgörlighet, som varit Första
kammarens särmärke skulle ha fått en
knuff, så att det kunde gå upp även för
Första kammaren, att det inte alltid är
en så säker position, som det kan
tyckas, att säga: "Vi hålla på status quo,
vi äro belåtna därmed, och utan vår
medverkan kan ingeu ändring ske."
Den kan tvärtom framkalla krafter
och händelser, som varken beräknats
eller åsyftats.
Men det blev ingen kvinnorösträtt
och föga av nationell samling.
Visserligen voro kvinnorna nog så
energiska. De anordnade möten med
resolutioner, däri det begärdes att
kvinnans rösträtt skulle medtagas i
regeringens rösträttsproposition, och de re-
En fransk bok om svenska
författarinnor.
Några anmärkningar och synpunkter.
Av Kerstin Hård af Segerstad.
För kort tid sedan utkom i Paris en
bok ined titel: Femmes écrivains
d’au-jourd’hui: Suéde av M:me Louise Cruppi, en
mig hittills obekant författarinna. Boken
i sitt vita omslag såg jag någon tid
dagligen på en bokhandlares étalage vid Place
du Théåtre Francais. Den väckte min
nyfikenhet.
Jag har nu läst den.
M:me Cruppi påpekar i inledningen den
■senare tidens starka tillväxt av
författarinnor och frågar sig vilket deras tillskott
till litteraturen varit. "En fråga av stor
räckvidd, som", säger hon, "mången velat
lösa definitivt på grund av ett fåtal
exempel i hans närmaste omgivning." — I själva
verket torde det vara för tidigt att
bestämma kvinnans område inom litteraturen, då
hon just nu rycker in där i tätare skaror,
och detta vare sig man för detta ändamål
hämtar exempel från litteraturhistorien
eller den nu levande litteraturen. Man gör
sig emellertid oupphörligt skyldig till
dylikt och detta på ett irriterande och
övertygat sätt, som måste väcka opposition.
Jag tänker på bl. a. Vicomte de Brocs "Les
femmes auteurs", där han alnar upp
gränserna för kvinnans litterära kompetens,
«ller på Faguets i många hänseenden
ypperliga bok "Le Féminisme", till vilken jag
återkommer längre ned och ännu en gång
tänker återkomma i denna tidning. Faguet
skär där, utan baktanke, i all vänlighet och
med faderlig hand för åt kvinnorna en
bestämd del a v den Utterära steken: den lö-
V. 1906 års riksdagsskrivelse.
spektive rösträttsföreningarna samt en
del andra kvinnoföreningar insände
petitioner i samma syfte till
regeringen. Slutligen uppvaktades
excellensen Staaff av en deputation från flera
kvinnosammanslutningar med samma
begäran, men svaret blev bestämt
avböjande på den grund, att om
röst-rättsreformen skulle utvidgas till att
även omfatta kvinnorna, skulle följden
bli, att hela reformen komme att
betydligt försvåras och fördröjas.
De frisinnade hade kämpat så
tröstlöst länge för att få fram en
rösträttsutvidgning åt männen; de hade funnit
så många stenar på sin väg, så många
försök från Första kammaren att med
"garantier" av ena eller andra slaget
ta tillbaka med ena handen, vad man
gav med den andra, att de inte ville nu,
när en liten ljusning kommit, och de
sågo en möjlighet att lyckas,
vedervåga denna genom att försvåra frågan
med upptagande av kvinnorösträtten.
I den kungl. proposition om allmän
rösträtt för män (och majoritetsval),
som sedan avläts till riksdagen
motiveras kvinnornas uteslutande på samma
sätt. Efter en redogörelse för de
petitioner i frågan, som till regeringen
inkommit, heter det:
"Väl torde den kvinnliga rösträtten i
sinom tid komma att uppföras på
dagordningen även hos oss. Men det är
min bestämda övertygelse, att det
skulle vara i hög grad oklokt att nu
upptaga detta spörsmål och förbinda
det med frågan 0111 utsträckning av
rösträtt för män. Den sistnämnda
frågan har visat sig så svårlöst, att en
inblandning i densamma av den i sig
själv svåra och i varje fall till
omedelbar lösning ej mogna frågan om
rösträtt åt kvinnor förvisso skulle
undanskjuta hela reformens lösning på
obestämbar tid."
Men kvinnorna ville inte godvilligt
finna sig i att uteslutas; de fortsatte
pande och medelgoda produktionen; små
älskvärda dikter och rörande romaner. "Må
detta", önskar han, "bli kvinnligt och så
godt som kvinnligt privilegium." Det är
omöjligt att tycka om sådant, äfven då det
kommer från en så uppriktig vän som
Faguet. — Med ännu sämre exempel för
ögonen skriver säkerligen M:me Cruppi
nyss citerade ord. Men hur är det, vill hon
icke själv söka visa — ej i avseende på
form men innehåll — var kvinnornas väg
genom litteraturen går?
Säkert är, att hon för de svenska
författarinnornas vidkommande velat bestämma
vissa generella drag. Och dessa generella
drag ha nära nog samlat sig i en enda
synpunkt, som oavbrutet, ja, tröttande ofta
återkommer i boken: de svenska kvinnorna,
författarinnorna, hysa ej tillbörligt intresse
för det erotiska, de äro av religios-asketisk
läggning. Boken blir i detta hänseende ej
blott "konstaterande"; den blir rent av
polemisk.
Författarinnan hyser givetvis mindre
sympatier för de "valkyrior" hon skildrar i
inledningen — vilken i parentes sagt som
historiskt dokument är föga tillförlitlig —
än för den plötsligt i denna inledning ej
långt från valkyriorna introducerade Ellen
Key, som här med sitt tal om de isolerade,
\ilka sorgliga omständigheter undanhållit
hem och moderskap, på ett egendomligt sätt
bryter sammanhanget.
Vad den stackars Fredrika Bremer
beträffar, så äro både författarinnans bristande
sympati för henne och Mortensens bok om
Fredrika Bremer orsaken till, att hon blivit
behandlad som hon blivit. Man känner ju
Mortensens uppfattning och den lilla
med-lidsamheten hos honom, då han t. ex. i
denna fråga säger: "Hon talar som den
blinde om färgerna." Mortensens uppfatt-
ning blir hos M:me Cruppi ytterligare
accentuerad. Det är något av missräkning i
hennes ton, då hon yttrar om Fredrika: "Ce
n’est pas le droit å Tamour qu’elle
reven-dique."*
Jag ger ännu ett exempel. M:me Cruppi
talar om Jane Gernandt-Claine och den
hennes diktsamling som tillägnats Afrodite.
Den smärtans kalk, som Jane
Gernandt-Claine där offrar åt Afrodite, "den", säger
M:me Cruppi, "skulle Afrodite vägrat
mottaga, ty det är den Korsfästes". — Och så
vidare.
Ett ständigt afstående tycker sig M:me
Cruppi skåda överallt, och det irriterar
henne. Ingen vill tömma bägaren, var och en
lamnar den åt en annan. — Till en viss grad
må häri ligga någon sanning. Det finns
andra saker, som somliga tycka vara både
intressantare och värdefullare, och vårt land
har en del folk, som sätta sina ideal högt.
Men det ligger en starkt förskjutande
överdrift i att se allting ur denna synvinkel.
Vad det religiösa draget beträffar, som
även det är mer individuellt än M:me
Cruppi tror, så skulle enligt M:me Cruppis
uppfattning det ligga något särdeles
egendomligt för Sverige i föreningen kvinnosak och
kristendom. Så torde icke vara fallet.
Ingenting är naturligare än kombinationen
av dessa bägge faktorer. Det finns t. o. m.
fransmän, som anse den fullt logisk. Jag
citerar Faguet: "feminismen är
kristendom". Samt: "Sålunda äro kvinnorna på
väg att skapa ’la femme forte de
TEvan-gile." "Denna starka, allvarliga, upplysta
och rättframma kvinna..."
Och nu till författarporträtten. — Dock,
• Anmärkas kan, att en felaktig uppgift
om två amerikanska resor, som Fredrika
Bremer skalle gjort, troligen berör på
missuppfattning av den Mortensenska textan.
innan dess, ehuru jag icke länge vill dröja
vid bokens felaktiga detaljer, känner jag
mig nödsakad visa på några oriktigheter.
Jag undviker naturligtvis dem, som förut
påpekats av andra. — Det är ingalunda
riktigt att sparsamhet är ett svenskt
national-drag, att "la flånerie" och "la nonchalance"
äro oförenliga med folkkaraktären, att flera
flickor födas årligen än gossar, att männen
"de bonne grace" accepterat konkurrens
med kvinnor inom sina yrken m. m. m. m.
av litterär, social och psykologisk art. Jag
opponerar mig mot uppgiften, att den
romanska kvinnan under gammal tid endast
skulle haft indirekt inflytande, tvärtom
dömde hon som länsherre över sitt län, som
"preud^emme" hade hon makt inom sitt
skrå. —
Vad nu porträtten beträffar, äro icke alla
goda. Bristande sympati och förutfattad
mening ha gjort att Fredrika Bremer
misslyckats, och jämte henne ha t. ex. Jane
Gernandt-Claine, ja, även Selma Lagerlöf** icke
fått sin tillbörliga relief.
För Ellen Key finnes ju den varma
sympatien. Men det har icke helt hjälpt. Ty
en konflikt har vid denna skildring
uppstått mellan M:me Cruppis beundran och
hennes franska logik. Dock, trots den svå-
** Anmärkningsvis vill jag säga, att
det synes mig som en ohövlighet, att den
svenska översättarinnan af "Nils
Holgerson", Thekla Hammar, icke nämnts på tal
om övers, af denna bok, men väl författaren
till företalet i denna översättning. Däremot
har M:me Cruppi framfört sitt tack till M.
Bellessort, som översatt "Gösta Berling" och
"Jerusalem". — Det har måhända undgått
M:me C., att M. Bellessort i företalet till sin
övers, af "Gösta Berling" tackar fröken
Hammar för gott samarbete. "Denna
översättning", säger han, "är mer hennes än
miiL"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
