Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
64 RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:R 20 A
"Kvinnor göra icko krigstjänst!"
Gift kvinna i statstjänst.
Frågan om kvinnlig
tjänsteinnehavares ställning inom statens ämbetsverk,
sedan hon ingått äktenskap, vilken
genom ett nyligen inom
järnvägsstyrelsen inträffat fall vunnit ökad
aktualitet kan nu anses definitivt klargjord.
Regeringen har nämligen i dagarna
utfärdat en del bestämmelser "att gälla
för å vissa domstolars, ämbetsverks
och myndigheters stater uppförda
biträdesbefattningar", därvid regeringen
begagnat tillfället att stipulera, "att,
där kvinnlig innehavare av
biträdesbefattning ingår äktenskap, hon icke
skall vara skyldig att av sådan
anledning avgå från befattningen, därest
icke vederbörande överordnade
myndighet med hänsyn till befattningens
behöriga upprätthållande finner det
nödigt." Vidare bestämmes, att "gift
kvinna må till biträdesbefattning
befordras allenast efter K. M:t på
framställning i varje särskilt fall lämnat
medgivande." Samtidigt härmed har
regeringen utfärdat enahanda
bestämmelser för biträdesbefattningar vid
postsparbanken.
I en likaledes i dagarna utfärdad lag
om ändrad lydelse av vissa paragrafer
i lagen år 1907 angående civila
tjänsteinnehavares rätt till pension heter det
att rätt att komma i åtnjutande av hel
pension inträder för kvinnlig
tjänsteinnehavare vid uppnådda 60 levnadsår
och 30 tjänsteår; dock att sådan rätt
inträder för ämneslärarinna vid de
allmänna läroverken, högre
lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna samt
blindundervisningsanstalterna vid 55
levnads- och 25 tjänsteår. Till
jämförelse må nämnas, att rätten till hel
pension inträder för manlig
tjänsteinnehavare vid uppnådda 67 levnadsår
och 35 tjänsteår.
na senare grupp kommer att tagas av de
regeringsmedlemmar, som i princip äro
anhängare av kvinnorösträtten. Det tas för
givet att Mr Lloyd George och Sir Edward
Grey samarbeta med denna grupp, vilket
naturligtvis är av stor betydelse för frågan.
De olika tilläggen komma att föreslås i
den ordning, som de äro omfattande. Den
allmänna rösträttens anhängare komma
således att framlägga sitt förslag först, sedan
den "norska" gruppen och sist kommer det
mest begränsade förslaget att framläggas.
På detta sätt hoppas man, för den händelse
att de mera vittgående förslagen avslås,
att kunna koncentrera stödet av alla
kvin-norösträttens anhängare i Underhuset på
den begränsade rösträtten.
Mr Asquith’s tal vid andra läsningen av
regeringsförslaget har emellertid gjort ett
mycket ofördelaktigt intryck. Han ansåg,
att då ett förslag om kvinnorösträtt redan
en gång fallit under denna
parlamentssession det icke vore antagligt att
Underhuset skulle underkänna sitt eget beslut
genom att rösta i motsatt riktning. Detta
tal tolkas på somliga håll som ett
våldförande mot premiärministerns förut givna
löfte, att "regeringen skulle bereda
möjlighet för tilläggsförslagets antagande, om
detta stämde överens med Underhusets
önskan." Såsom ett omedelbart resultat av
detta uttalande inträffade de beklagliga
våldsamheterna i samband med
regeringschefens besök i Dublin.
De "konstitutionella" rösträttskvinnorna,
vilka i allmänhet äro medlemmar av tlie
National Union of Women’s Suffrage
So-cieties (ansluten till den Internationella
kvinnorösträttsalliansen), arbeta under
mycket ogynnsamma förhållanden. På samma
gång som de försöka motarbeta de
våldsamma metoderna (militant tactics) arbeta de
på att uppfostra landet genom fredlig
propaganda. Föreningens^ högt aktade
ordförande mrs Fawcett har nyligen riktat en
bevekande vädjan till den stridande
fraktionen att icke genom mindre välbetänkta
handlingar skada den gemensamma saken
vid ett så kritiskt ögonblick som det
närvarande.
Det var den dag i veckan, då alla affärer
stängdes tidigt, och folk från staden och
badgäster hade samlats omkring en
plattform, från vilken en kvinna talade. Herr
van der Merwe och hans hustru stannade
för att lyssna till henne.
De voro resande från Oranje Fristaten
och hade samma dag flytt till Westbourne
från Londons hetta och trängsel. Efter
téet hade de promenerat på
strandpromenaden ut till dynerna utanför staden och med
de intresserade ögonen hos främlingar i ett
främmande land betraktat de vackra
lustbåtarna på det turkosblå havet och de
som-marklädda badgästernas grupper på sanden
och klipporna. De funno allt
utomordentligt tilltalande. I London var det för
många hus och för mycket människor. Här
fanns plats att röra sig . och härlig luft att
andas, och dock var hela tavlan så olik
deras eget land som turister kunde önska.
Här fanns också någonting nytt, något som
fru van der Merwe läst om, men aldrig
sett, en kvinna som talade offentligt och
talade ledigt trots avbrotten från åhörarna.
"Betala inte kvinnorna skatt? frågade
ta-larinnan, dela de inte medborgares bördor?
Varför skulle de då ej ha de rättigheter,
som medborgarskapet medför?." En
välklädd herre som stod i åhörarnas yttre
krets avbröt: "Ni göra inte krigstjänst som
männen."
"Vi betala vår del av skatterna"
gen-mälte talarinnan, "de flesta män göra ej
mera".
"Om fienden kom till England, skulle det
gälla liv och icke skatter, och det vore
våra liv och icke era som gåvos."
Åhörarna jublade bifall. Mannens
överlägsenhet hade hävdats med glans. "Ja,
det är just knuten", anmärkte en sprättig
yngling till sin flicka.
"Gå ni hem till ert te och begär rösträtt,
när ni kan fyra av ett gevär. Vi gå ut i
kriget och kläda skott och ni stanna
hemma i lugn och ro. Det är vi som arbeta,
och vi som få lönen."
Talarinnans svar drunknade i protester.
Av hopens krigiska hållning föreföll det,
som om kriget stod för dörren, om det icke
redan var förklarat. Herr van der Merwes
intresse var väckt, och han såg sig om
efter sin hustru, ehuru i början förgäves.
Men så varseblev han henne; hon stod helt
nära plattformen. Nu talade hon med en
av kvinnorna där, och nu steg hon upp på
den. Han trodde icke sina ögon, det såg
ut som om hon ämnade tala.
"Allemack-ter" flämtade han och armbågade sig fram
genom åhörareskaran. Jo, hon ämnade
verkligen tala.
Hon stod däruppe och såg ned på hopen
med lugna, blå ögon. Hon var en storväxt
kvinna, bredbarmad, bredhöftad. Om en
bildhuggare sökt en modell till "kvinnan,
modern", skulle han bland de närvarande
ej funnit någon, så lämplig som hon.
"Gå hem och sköt om era ungar", skrek
en pojke, "det kommer inte på frågan att
vi ge rösträtt åt kvinnor, när de inte kunna
slåss." Han var liten och spenslig, biträde
i en liten bod i staden. Han var tjugo år
gammal, men fru van der Merwe trodde
honom vara fjorton.
"Vårföre säger Ni, att kvinnor icke kunna
slåss?" frågade hon. Hon talade engelska
väl, och i hennes hållning och ton märktes,
att hon tillhörde en härskande ras i ett
land, där rasskillnad finns.
"Därföre att de inte kan det, — bara
klösas och ge örfilar. Har Ni någonsin hört
talas om någon som slagits som en man?"
"Jag har hört talas om många och en av
dem var min mormor."
Åhörarna skakade av skratt. Den nya
talarinnan lovade att bli lustig.
"Min mormor var boerkvinna som jag",
fortfor fru van der Merwe, "hon
hörde till voortrekkers. Hon var med vid
Vetchtkop, där sextio vita försvarade sitt
laager mot fyra tusen zuluer. Den dagen
stredo män och kvinnor sida vid sida, de
slogo Moselekatses tillbaka, sextio kvinnor
och män, beväpnade med mynningsladdare;
det fanns inga magasinsgevär på den
tiden."
Fru van der Merwes auditorium hade
tystnat, endast den man, som först avbrutit,
svarade: "Men det var en strid mot vildar.
Kvinnor äro ej med i civiliserade krig, de
stanna i säkerhet hemma. De lida inte
själva, de äro blott åskådare."
Långsamt steg färgen på hennes kinder,
han hade vidrört ett öppet sår, som aldrig
ville läkas.
"Tror ni, att det i krig endast är
männen, som ge sina liv?" sporde hon med
bittert förakt. "Gåvo vi ej våra liv? Voro
icke flera barn moderlösa än faderlösa, då
kriget var över? Var ej vår dödslista tre
gånger så lång som männens? Mången
kvinna kunde ha skött ett mausergevär,
men orderna kommo, männens order, att
kvinnor icke flngo slåss. Ni säger, att i krig
är det endast männen som betala, det är
sant att era kvinnor intet betalte i ert sista
krig, men vi, landets kvinnor, gjorde det,
och om det blir krig i England, komma era
kvinnor att betala, — ja, intill yttersta
skärven. På vilka tror ni den tyngsta
bördan faller, då husen brännas, landet
skövlas och barnen gråta efter sina förstörda
hem och den föda vi icke kunna ge dem?"
Hon såg på männen och kvinnorna under
sig och undrade över sig själv. Varför
talade hon till dem, hon som hatade
engelsmännen? Hon såg sin mans ansikte
förvånat, bekymrat och visste, att
könsbitterheten vaknat inom henne och kvavt
rasbitterheten.
Vad hade kriget kostat hennes man? Han
liade vunnit ryktbarhet, hedrats och ärats
av sina landsmän och även fiendens
aktning hade han vunnit. Han var en av de
ledande männen i Syd-Afrika. Ocli vad
hade kriget kostat henne? Hon tänkte på den
dag, då deras hem förstördes, och barnen
hängde sig fast vid hennes kjolar, lion tänkte
på de hångrinande kaffrerna, marschen i
militärkolonnen, det ömkliga eländet, de
sjuka barnen; fångarnas läger där de dött;
den brända hemgården, ödelagd, hemsökt av
minnen då hon återvänt. Hon tänkte på de
långa, tomma åren. Hennes mans börda
hade varit lätt mot hennes. Han hade sörjt
barnen, men icke som hon, de voro så små,
han hade glömt dem. "Det var krigets gång",
sade lian till henne. "Vi måste glömma,
skjuta undan det förflutna, bygga upp på
nytt." En mans uppfattning! Vad skulle
kunnat ges henne, som kunde fylla
tomrummet i hennes hjärta?
Talet eldade henne. Hon talade till
kvinnorna om vad krig innebär för dem.
"Låten aldrig era män säga er, att I icke fån
betala, ty i krigets följe komma
hungersnöd, sjukdom och ett skövlat land. De skola
fordra offer av er, ocli I skolen ge, icke
allenast era egna liv, utan era barns."
Hon läste rädsla och sorg i ögonen på en
ung kvinna, som stod nedanför henne;
kvinnan förstod henne och var rädd — rädd
för en fet, solbränd pojke, som lekte på
sanden med andra pojkar. "Nej, I skolen
icke svika om stunden kommer; nu tron I
kanske att I kunnen, men det är icke så,
ty detta är ert land, och vad ens land
begär av en, det ger man. Våren icke rädda,
låten icke era män säga er, att I kommen
att draga er undan, och låten dem aldrig
säga er, att I skolen vara åskådare. I
bliven det icke och I viljen icke bli det.
Landet tillhör icke männen allena, det är
även ert, och I skolen icke förråda det.
Styrka skall komma till er, som den kom
till mig i prövningens stund. Fienden
lovade att frigiva mig, om jag ville bedja
min man att ge sig. Jag var frestad, ty
jag hade ett barn kvar då, och jag var
rädd, att det skulle dö i lägret, som de
andra gjort, men jag svarade som de andra
kvinnorna gjorde, som I skullen svara, att
General Booth och
kvinnorna.
Det var förra sommaren, då den
gamle frälsningsgeneralen gästade
Stockholm för att leda
Frälsningsarméns kongress. För att icke trötta den
gamle mannen alltför mycket, hade
man arrangerat en massintervju med
de förnämsta tidningarnas
representanter. I ett privat rum på
Frälsningsarméns högkvarter väntade de manliga
och kvinnliga journalisterna
generalen. Han kom ledd av två av sina
officerare, stapplande och nästan blind,
medtagen efter resan, men dock
mäktig som en gammal höfding över ett
stort folk. Med sin slocknade röst
berättade han om vad han gjort och vad
han tänkte göra, om hur han alltid
kände sig dragen till synd, nöd och
elände av alla slag, därför att där
behövdes hans hjälp. Journalisterna
lyssnade till honom med någonting som
för en gångs skull kunde få namnet
andakt, denna brinnande ande, som
ända in i sin ålderdom kämpade mot all
världens ondska, var oändligt
imponerande. Mot slutet av intervjuen, som
egentligen fick formen av ett föredrag
från generalen, vågade en av de
kvinnliga journalisterna fråga honom om
vad han tänkte om kvinnornas
rosträtt. Generalen hade själv erbjudit sig
att besvara frågor, om de närvarande
ville framställa några.
General Booth nästan ryckte till för
frågan och tycktes helt oväntat taga
den som ett slags försåtlig kritik mot
sitt arbete. Han vädjade till sina
närmaste och fattade öfverste Kitchings,
sin privatsekreterares hand.
— Ni, som levat med mig och sett
mitt arbete, sade han, säg mig, har jag
inte rätt, då jag säger, att få
människor gjort så mycket för kvinnan som
jag?
— Jo, general, ljöd det enstämmigt.
— Har icke hela mitt arbete varit
ägnat åt att hjälpa och stödja och
upprätta henne?
— Jo, general.
— Frälsningsarmén — han vände sig
nu direkt till den kvinnliga
journalisten, som förfärad över sina ords
verkan gärna skulle velat förklara sig
närmare, om hon fått tillfälle —
sysslar icke med politik. Vi ha händerna
fulla av socialt arbete och lämna åt
andra att lösa de politiska spörsmålen.
Det är icke gott att säga, på vad sätt
den store generalen missuppfattade
den oskyldiga frågan. Han hade dock
en gång för några år tillbaka fått
framlagt för sig suffragetternas
program och gillat deras taktik. Denna
sympatiyttring för kvinnorösträtten
ingen desertör skulle kalla mig hustru. En
gosse i hopen sade nyss åt mig, att jag
skulle gå hem och sköta mina barn. Jag
har inga barn att sköta, jag betalade
krigskostnaderna med deras lif. Kan en kvinna
betala högre pris?"
Så vände hon sig till de andra
kvinnorna på plattformen. "Tack, för att jag fått
tala." Och därefter lade hon sin hand i
sin mans och steg ned på marken.
"Kära, kära", sade mannen, då de ej
längre befunno sig i folkhopen, "jag visste
icke; vill du ha rösträtt som dessa engelska
kvintior?"
Hon smålog ett litet vemodigt leende
mot honom, och hennes ögon voro fuktiga.
"Jag har betalat för den, Louis, jag och de
andra kvinnorna."
(Ur Common Cause.)
Dr Lydia Wahlström har i sommar hållit
rösträttsföredrag i Nyhyttan och i
Fellings-bro. På det sistnämnda stället väntas en
rösträttsförening inom kort komma till
stånd.
Gynna "Rösträtt för Kvinnors" Annonsörer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
