Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 9—10
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
65
Kvinnorösträttens riksdagfshistoria.
Av Gulli Petrini. VI. 1906 års riksdagsdebatt.
från en av världens största taktiska
begåvningar bör ju vara ett
tillfredsställande svar på frågan. Som ett
kuriosum kan här berättas, att de tidningar,
som relaterade episoden om
rösträtts-intervjuen, voro av mycket olika åsikt
om vad generalen svarat. Stockholms
Dagblad lade i hans mun några ord om
att kvinnans sfär var hemmet, där hade
hon sin rätta verkningskrets. Att
general Booth icke kunde ha uttalat
sådana ord bevisas av den organisation,
som han skapat och som bär prägeln
av hans personlighet.
Om någon stat i staten visar hur
lyckosamt och hälsobringande det är
att ha kvinnan med i arbetet, är det
väl just Frälsningsarmén. I denna
beundransvärda organisation har hennes
insats från början varit en av de
viktigaste. Den som vill ha ett praktiskt
exempel på hur kvinnor utföra socialt
arbete av det svåraste, mest krävande
slag, bör närmare studera
Frälsningsarmén och taga reda på hur de
kvinnor, som arbeta där, ha tagit itu med
lösningen av sociala problem, som
förut ansetts olösliga.
De kvinnliga officerarna i
Frälsningsarmén äro talrikare än de
manliga, åtminstone vad England
beträffar. Deras arbete inom armén är
uppskattat lika högt som männens och alla
grader stå öppna för dem.
General Booth hade i sin hustru det
bästa exemplet på vad en kvinna kan
uträtta. Hon var en kvinna av
ovanliga själskrafter och med skarp blick
för vad hennes man skulle göra och
låta i sitt arbete. I de avgörande
ögonblicken var det många gånger hennes
Töst, som fällde utslaget. Hon stod vid
hans sida i de hårda åren, och då hon
dog 1890, kände generalen, att han
förlorat sitt bästa stöd. När något
viktigt var före, brukade han alltid säga:
"We will take it to Ma", och efter
hennes död hörde man honom ofta undra
vad Kate skulle sagt om den eller den
planen.
Kvinnornas insats i Frälsningsarmén
är en läxa för lagstiftare, om de endast
vilja taga dess lärdomar.
Eth. K.
Den av utskottet tillstyrkta
skrivelsen om utredning av kvinnorösträtten
gick naturligtvis icke igenom utan
motstånd i Första kammaren.
Visserligen omnämdes den endast av en eller
annan talare under den allmänna
rösträttsdebatten, men sedan denna väl var
över och kammaren hade avslagit K.
M:ts proposition och i stället antagit ett
förslag med proportionella val, övergick
man till att debattera
skrivelseförslaget om kvinnans politiska rösträtt,
varvid flera talare yttrade sig. Hr af
Ekenstam påpekade, att de skäl som
anförts för kvinnans rösträtt lika väl
tala för hennes valbarhet, varefter han
slutade med att säga: "Men är det
verkligen så, att med denna kvinnans
rösträtt innerst åsyftas att jämväl
göra kvinnan valbar, då frågar jag: äro
vi mogna för något sådant? Äro vi
det, då skola vi rösta bifall till denna
punkt, eljest skola vi rösta nej. Jag
kan icke förstå, att vi i detta fall
kunna taga saken på annat sätt, ty rädas
vi konsekvenserna, böra vi ej inlåta oss
på förutsättningarna — och är målet
icke önskvärt, då må det i sanning
kallas dåraktigt att befordra de medel,
som leda dit och ändock tro sig kunna
undgå målet. — Och, som jag icke vill
målet, ber jag att få yrka bifall till den
reservation, jag gjort." Men hrr
Sjö-crona, Säve, Carl Nyström, Lithander
och Blomberg talade alla till förmån
för utskottets hemställan. Den
förnämste representanten för den "sanna
manligheten" var denna gång hr J. F.
Nyström: "Det är oriktigt", sade han,
"då det sagts, att den allmänna
rösträttens princip fordrar rösträtt för
kvinnorna. Den allmänna rösträtten
är icke annat än rösträtt för männen.
Det är icke därför, att de äro
medborgare, som männen skola ha utsträckt
rösträtt, utan det är därför att de äro
män, och frågan om kvinnans rösträtt
hänger icke alls ihop därmed. Männen
ha nämligen sina gamla företräden
framför kvinnorna, vilka böra komma
till synes i deras politiska ställning i
samhället. Det är en osanning, mot
vilken historien protesterar från
första bladet till det sista, att könen äro
lika och därför skola ha lika
rättigheter. Allt stort i världen har utförts av
män, och får jag begagna en paradox,
så vill jag säga, att ingen stor man
varit kvinna." Men allra mest oroades
hr Nyström ändå av att kvinnorna
voro så många, mycket mer än hälften av
människosläktet. "Vad blir följden
därav? Jo, att om vi giva rösträtt
även åt kvinnorna, så bliva vi gamla
väljare så fullkomligt dränkta av alla
dessa nya element, att vi icke ens skola
kunna räcka upp ett finger över
vattnet." Hr von Möller tyckte inte, att
det var tillständigt, att på detta sätt
fara ut mot hälften av Sveriges
inbyggare. "Jag vågar påstå, mina herrar",
sade han, "att vi alla mer eller mindre
taga intryck av de personer, med vilka
vi umgås och därpå bygga vår
erfarenhet. Och jag vädjar till eder, mina
herrar, till var och en, som haft en mor,
en syster, en maka eller en dotter, på
vilken han sätter värde, om han icke
skulle känna sig upprörd över att höra
hela det kvinnliga släktet förhånas på
ett sådant sätt." Men vid denna vädjan
blev hr Nyström mäkta vred och for ut
mot hr von Möller i följande ordalag:
"Att höra och inte förstå är det icke
mycket bevänt med. Detta tyckes
emellertid vara hr von Möllers
specialitet. Det ligger icke någon
förolämpning mot kvinnan i vad jag
yttrade. Jag konstaterade endast
historiska fakta, som icke ändras av hr von
Möllers lamentationer. Jag hämtade
mina argument icke från det privata
livets erfarenheter, utan från
historiens stora bok."
Men den förtörnade historielektorn
fick icke kammaren med sig den
gången. Till trots av hans utgjutelser och
av hr af Ekenstams oemotsagda
påpekande av konsekvenserna, antog
kammaren utskottets hemställan med
69 röster mot 60.
I Andra kammaren var man däremot
AbbA
RÖSTER ÄRO FÖR
SINGER SYMASKINER
VIbKAS GODA RYKTE ÅR
SPRITT ÖVER HELA
VÄRbDEN.
så utmattad efter två hela dagars
debatt för och emot regeringens
rösträttsförslag, att när detta väl var
antaget, blev det ingen debatt alls om
skrivelseförslaget angående kvinnans
rösträtt. Under den allmänna
rösträttsdebatten hade dock ett par talare
berört frågan. Hr Branting hade
förklarat att när faran för att
kvinnornas rösträtt skulle skada männen nu
var avvärjd, så skulle nog
socialdemokraterna ge sina röster för de förslag
angående kvinnans rösträtt, varpå i
sinom tid proposition kommer att
begäras. Hr Hazén talade om, att det
var en "detalj" i utskottets förslag,
som intresserade honom, och det var
den, att det gives någon utsikt för att
det måtte bliva rösträtt även åt
kvinnan. Ty han trodde, "att kvinnan i
allmänhet fattar livets allvar på ett så
allvarligt sätt, att hon bör vara med
och få ökat inflytande på de
allvarliga framtidsspörsmål, som göra sig
gällande inom vårt folk." Endast hr
Warburg hade ett mer ingående
anförande i frågan, varvid han bemötte
talet om att kvinnan icke skulle vara
mogen samt i övrigt stödde sig på
personlighetsprincipen. Vid voteringen
bifölls utskottets hemställan med 127
röster mot 100. Skrivelsen var alltså
beslutad. Den var i själva verket
denna riksdags enda positiva resultat i
hela rösträttsfrågan, ty vad de andra
delarna därom beträffar stannade
kamrarna i olika beslut. Men i
benägenheten att vilja tänka sig att i en snar
framtid släppa fram kvinnorna till det
politiska livet låg ju ändå ett uttryck
för den mångomtalade nationella
samlingen.
Öknens drömmar.
(Fritt efter Olive Schreiner.)
Ay Frigga Carlberg.
Solen brände med förtärande glöd, luften
skälvde av hetta och min hästs flämtande
.andedrag voro en bön om vila. Efter
dagens tröttande färd genom öknen nådde vi
äntligen det skyddande mimosaträdet. Med
mitt huvud vilande på sadeln, från vilken
jag befriat min häst, som letade efter föda
bland de förbrända buskarna, slumrade jag
in och hade en underlig dröm.
Jag drömde, att jag stod vid gränsen av
cn omätlig öken med virvlande sand vart
jag vände min blick. Och jag drömde, att
jag såg två jättefigurer — två mänskliga
varelser. Den ena låg utsträckt på jorden,
till hälften begraven i sanden. Den andra
stod bredvid, upprätt, med blicken
längtande riktad mot horisonten. Med häpen
undran såg jag på den som låg på marken och
iblev varse, att ett kors var fastbundet vid
»dess rygg och att kroppen låg så djupt ned
ii sanden, som om denna i sekler hopats över
»den.
I detsamma märkte jag en främmande vid
jnin sida, och på min fråga om hans namn
log han ett leende så vemodigt, att mitt
hjärta krympte samman i smärta.
"Mitt rätta namn är ’Tidens samvete’, men
kalla mig ’Den namnlöse’ eller ’Den
främmande’, ty jag är den som endast få vilja
’ kännas vid och endast få vilja lyssna till."
"Kan du säga mig, vem denna varelse ar,
«om ligger här i sanden t" frågade jag, och
han svarade:
"Hennes namn är kvinna och det är hon,
som bär människor i sitt sköte."
"Varför ligger hon här orörlig och låter
sanden hopa sig över henne!"
Den främmande svarade:
"Lyssna, och jag vill förtälja dig det.
Sekler och åter sekler har hon legat här
och vinden har farit fram över henne och
ingen liar sett henne röra sig. Gamla
multnande krönikor berätta att hon, då de
skre-vos, låg lika orörlig som nu. Men lyssna
vidare! Äldre än den äldsta bok, äldre än
av människohand nedskrivna tecken är
"Sedvänjans" hårdbrända lera, och där kan
du se hennes fotspår jämsides med mannens.
Och du förstår att hon, som nu ligger här,
en gång vandrade fritt Över klipporna med
honom."
Och jag sade:
"Varför ligger hon här nu?"
Den främmande svarade:
"Även det vill jag säga dig. Långt borta
i forntiden — så långt att vi knappt kunna
tänka oss så långt tillbaka, då
’Okunnigheten’ och hans son ’Våldet’ härskade överallt
på jorden, då lades på kvinnans rygg korset
hon bär. ’Världens skuldbörda’ heter det
och är timrat av själviskhet och
njutningslusta. Hon kunde icke försvara sig, ty
barnet vid hennes bröst hindrade henne, och
så lade ’Våldet’ — förlett av sin fader
’Okunnigheten’ — korset på hennes rygg.
För varje motgång som mötte sade
’Okunnigheten’: ’Hennes skuld!’ öknens torka,
solens brand, stormen på havet, floden som
svämmade över, slagregnet som förödde,
krigslyckan som svek, branden som
förtärde mannens själ, sjukdomen som härjade
hans kropp — hennes skuld, kvinnan som
du gav mig, Herre–.
Kvinnan såg ned på jorden och hon såg
uppåt himlen och visste att för henne fanns
intet hopp. Och hon lade sig ned i sanden
med korset hon icke kunde bli fri ifrån.
Alltsedan har hon legat här. Tider ha
kommit och tider ha gått, men hennes
börda har endast gjorts tyngre."
Jag såg i kvinnans ögon det ohyggliga
tålamod, som sekellångt förtryck skapar,
och marken omkring henne var våt av
hennes tårar.
Och jag sade:
"Har hon någonsin försökt att resa sig
upp?"
Den främmande svarade:
"Det har ibland sett så ut, men hon är
klok, hon vet, att hon icke kan resa sig
under korsets tyngd — ännu."
Och jag sade:
"Varför lämnar icke mannen henne och
fortsätter sin väg?"
Den främmande svarade:
"Han kan inte. Se!"
Och jag såg att utmed jorden gick en
bred länk från den ena till den andra och
kedjade dem vid varandra.
Den främmande sade:
"Så länge hon ligger där bunden, måste
han stå och spana tvärs över öknen."
"Vet han varför han icke kan flytta sig?"
"Nej", svarade den främmande.
I detsamma hörde jag ett ljud som av
bristande metall, och jag såg att kedjan,
som band korset vid kvinnans rygg, hade
brustit och att bördan föll ned på marken.
Och jag utbrast:
’Vad är detta?"
Den främmande svarade:
"Okunnighetens’ och ’Våldets’ herravälde
över jorden är krossat, ’Upplysning’ och
’Rättfärdighet’ ha kommit till makten. Nu
kan kvinnan resa sig upp."
Jag såg att hon låg lika orörlig, med
ögonen riktade mot horisonten, som om
hon väntat någon som aldrig kom. Och då
jag undrade, om hon var vaken eller
sovande, såg jag hennes kropp skälva och
hennes ögon lysa, som när en solstråle
bryter in i ett mörkt rum. Och jag sade:
"Vad är detta?"
Den främmande viskade:
"Tyst! Tanken har kommit till henne:
Skulle jag kunna resa mig uppt"
Jag såg henne lyfta sitt huvud från
sanden, och hon såg än ned på marken och än
upp mot himlen, och hon såg på mannen,
som stod vid hennes sida — men hans
blickar spanade ut över öknen. Jag såg hur
hennes kropp darrade och hon satte
händerna hårt i marken och jag ropade:
"Hon reser sig upp!"
Men hon låg stilla som förr, endast
huvudet höll hon upprätt.
Och den främmande sade:
"Hon är mycket svag. Hon har så länge
varit förkrympt."
Jag såg henne kämpa och blodsvetten
tränga fram på hennes panna.
"Varför hjälper inte mannen henne?"
frågar jag. "Se, hur han avlägsnar sig från
henne och hur bojan, som länkar dem
samman, trycker henne ned."
Den främmande, han som kallat sig
"Tidens samvete", svarade:
"Han förstår icke bättre; nar hon rör sig,
drager hon hårdare till länken och smärtar
honom, så att han avlägsnar sig från henne.
Men en dag kommer, då han förstår, och då
skall han stå vid hennes sida och med
sympati blicka in i hennes ögon."
Hon försökte resa sig på sina knän, men
föll tillbaka. Och jag ropade:
"Hon är alltför svag! De långa åren ha
stulit hennes styrka. Skall hon aldrig
kunna resa sig?"
Den främmande svarade mig:
"Ser du ljuset i hennes ögon?"
Och jag såg hur kvinnan långsamt reste
sig upp på sina knän.
♦
(Forts, i nästa n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
