Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opinionsyttringen.
Förpostfäktningar i pressen.
I en ledande artikel i Karlstadstidningen
stod tor en tid sedan — närmust ined
anledning* av Stockholms Dagblads artiklar
”Kvinnan oeh statslivet’’ — ”Oron löt*
kvinnorna oeh deras rösträttskrav vill inte
släppa högern” oeh vidare ”Partiet skulle
säkert vilja ge bra mycket för ett gott
uppslag till den förargliga frågans
undanskjutande för en tid framåt”.
Ett sådant uppslag är det kanske, som
fröken Ceeilia Milow nu tror sig ha
funnit, då hon genom upprepade
”varningsord” i pressen redan på iorhaud söker
misstänkliggöra oeh därigenom motarbeta
den opinionsyttring, som på L. K. P. R:s
initiativ är igångsatt för att bemöta
det sista av motståndarnas argument.
Högerpressen har med förtjusning gjort sig
till talsman för de av fröken Milow
uppkonstruerade angreppspunkterna. Hur
dessa angrepp uppfattats pä vänsterhåll, visas
av en ledande artikel i Sundsvalls
Tidningen, där det heter:
”Helt naturligt har den av
LandsfÖrenin-gen för kvinnans politiska rösträtt
igångsatta namninsamlingen för
kvinnorösträtten av högerpressen mottagits med
synnerligen blandade känslor. Visserligen var det
att antaga att den ieke skulle ses med blida
ögon på det hållet, men man hade dock
väntat sig att hos denna press finna sä pass
mycken takt. att den ej genom direkta
angrepp skulle söka misstänkliggöra
densamma.
Namninsamlingen avser ju ingenting
annat än att söka utröna i vilken
utsträckning kvinnorna själva äro intresserade av
att vinna medborgarrätt i samhället. — —
Det ser emellertid ut, som om högern ieke
vågade låta kvinnorna utföra detta sitt
experiment, om vi så få kalla det. Ty i
motsatt fall skulle högerns press väl ieke haft
sä mycket att anmärka mot en dylik
omröstning, utan tvärtom låtit saken ha sin
gång, förvissad som den vore, att
namninsamlingen skulle komma att misslyckas
och sålunda uteslutande tjäna till att visa
upp det berättigade i högerns påståenden
om kvinnornas eget bristande intresse för
saken. — — –
Samtidigt bör angreppet även sporra dem
(kvinnorna) till ökade ansträngningar för
målets vinnande. Xär de, som i vårt land
sker, begagna sa måttfulla, hovsamma och
lojala medel till främjande av sin sak som
de göra, så böra de kunna ha anspråk på
respekt och — åtminstone i viss mån —
förståelse, även från principiella
motståndare.”
Den tidning, som först skyndade att
begagna sig av de vapen, som räcktes av
beredvilliga kvinnohänder, var
Sörmlands-poslen, vars redaktör är den genom sin
tyska doktorsavhandling, l)\e Frauenfrage,
kände Elon Wikmark (Se Nordisk Tidskrift
3906, 1 häft. Kvinnofrågan i Sverige av
Oscar Montelins). Tonen i
Sörmlandspo-stens ledare, där det talas om, att den
kvinnliga röst rät Isa nuens generalstab
använt sig av en härordning, som lämpar sig
för ett operettfälttåg m. m. i samma stil
och som citerats litet varstans i landet,
anges bäst. genom följande lilla provbit:
”Den ansvarsdigra frågan om en ny
demokratisering av rösträtten, oerhörd a re än
den senaste, vilken svenska folket just med
möda och allehanda parlamentariska
upp-stötningar håller pä att smälta, vill F. K.
P. R. alltså ha löst i flickspringets tecken.”
Dessa hånfulla yttranden ge Sundsvalls
Tidningen anledning påminna om den
agitation, som just från högerpressen nyligen
bedrevs för
”skolflickornas och skolgossarnas rätt att
med alla medel, t. o. m. offentliga föredrag,
taga del i den allvarsdigra försvarsfrågans
debatterande under pansarbåtsin sam lingen.
Den stora skillnaden mellan nu och dä är
emellertid att det nu gäller - icke
ungdomen utan kvinnor som fyllt 18 år. Det kan
ju hända att 38-åringar bland överklassens
kvinnor ofta icke ännu ha så mycket sinne
för livets realiteter, men åtminstone av
arbetsklassens kvinnor äro nog de flesta
redan vid 18 års ålder ute i livet och få dra
försorg om sig själva. Kravet på att de
behandlas icke som barnungar, utan som
fullvuxna samhällsmedlemmar bör alltså
ieke anses alltför oberättigat, särskilt om
man även tar hänsyn till, att kvinnan i
allmänhet betydligt tidigare än mannen
når sin utveckling och mognad såväl
kropps ligen som andligen. Många av dessa
’18- å 20-åringar* — för att nu inte tala om
dem i åldern 21)—24 år — äro redan hustrur
och mödrar.”
Härtill kunna vi foga den upplysningen,
att av de 1,884,298 deltagarna i
förbudsomröstningen voro 363,742 personer i åldern
18—2.1 år och att dessas underskrifter icke
på något sätt synas ha berövat denna
opinionsyttring dess vederhäftighet.
Detsamma var förhållandet med 1906 års
masspetition med sina 142,128 namnunderskrifter
av kvinnor över 18 år.
I en av varmt förstående för kvinnornas
krav präglad artikel upptar och bemöter
redaktör Rranting på ledareplats i
Social-Demokraten för den 5 april särskilt de
angrepp på opinionsyttringens formulering,
som genom högerpressen vunnit spridning
och som förut omnämnts i denna tidning.
Efter att ha ordagrant återgivit formule*
ringen säger hr Branting:
”Man tycker att detta borde kunna samla
alla, oberoende av politisk färg — — —
Kvinnorösträttens allmänna princip
ligger uttryckt i petitionens formel, men de
taktiska tvistefrågorna: hur långt skola vi
gå, för att erkänna rösträtten som allmän?
ha ingen plats i denna samlande paroll.
Man tycker att även högerns för sitt köns
rätt intresserade kvinnor — sådana finnas
— omöjligen skulle kunnat lin na något
sakligt att invända mot denna lösen. De b a
ej heller lyckats hitta något sådant — men
i stället misstänkliggöra de den i sina
kretsar som en undfallenhet för arbetarpartiets
kvinnor! För en Ceeilia Milow oeh
kon-sorter klingar tydligen ordet om ”full
politisk medborgarrätt” alldeles för klart
demokratiskt.”
Med en kraftig maning till de tusende
kvinnorna att göra en personlig insats vid
namninsamlingen, slutar artikeln med
följande ord:
”Huvudsaken är emellertid nu att
kvinnornas rösträttspetition kan bli en verklig
massaktion. I det läge, vari deras
rösträttsfråga nu befinner sig, behövs det att
även svepskälen ryckas bort, att varje
möjlighet berövas högern att för sitt motstånd
framföra som ursäkt, att kvinnorna själva
ju äro så likgiltiga ... ––––-
Arbetarklassens kvinnor böra visa att de
förstå fullt ut vad det här gäller. Från
borgerligt kvinnosakshåll kommer alldeles
visst — och vi glädja oss däröver —
mycket att göras. Det vill då till att från
ar-bet arhåll visas samma eller allra helst
ännu större nit och intresse för den stora
opinionsyttring, som skall bli de svenska
kvinnornas nästa stora insats för sitt köns
arbete fram mot likställighet.”
Stöd för L. K. P. R:s
opinionsyttring.
Vid Gästriklands frisinnade
valkrets-■ förbunds årsmöte annandag påsk
gjordes på förslag av fru Klara Lindh
följande uttalande:
O äst ri k 1 a nds f r i si n n ade va 1 k
rets-förbund uttalar som sin mening,
att de frisinnade, såväl
organisationer som tidningar och
enskilda medlemmar, böra på allt sätt
stödja ”Kvinnornas
opinionsyttring för politisk rösträtt och
valbarhet” genom att på sina möten
behandla frågan, i pressen verka
för densamma och aktivt
understödja namninsamlings arbetet.
På förslag av fru Elisabeth
Wjcrn-Bngge gjordes samma uttalande vid
Stockholms läns södra frisinnade
val-kre t sförbunds årsmöte den 7 april.
De Bergman-Österbergska
samhällskurserna i
Västerbotten.
De fyra sista kurserna i länets kustland
rönte en glädjande stor anslutning. J
Skellefteå steg åhö ra rean tal et ända till 300
och på landsbygden till 21)0. Sist kom
turen till Lappmarken att få del av
upplysningsverksamheten. Första kursen där
hölls i Lycksele (kyrksalen) den 25—28 febr.,
den andra i Vilhelmina (föreningshuset)
den 2—4 mars. De följande platserna i
res-routen voro Åsele och Dorotea. Med
Bjur-holm, där sista föreläsningen hölls den 15
mars, avslutades samhällskurserna inom
Västerbotten. Man får en rätt god föreställning
Kvinnorösträttens Amerika.
Skuggor och dagrar.
Mod exempel av de engelska
rösträtts-kvirmor, som i november förra året
vandrade frän Edinburgh till London för att
samla underskrifter på en petition om
kvinnans rösträtt, ha även amerikanskorna
företagit en dylik pilgrimsfärd. Den
började på nyåret i Albany, staten New Yorks
huvudstad, och slutade efter tillryggalagda
225 eng. mil i Förenta staternas huvudstad
Washington.
I samband med dels färdens avslutning
i Washington, dels högtidligheterna
därstädes vid kongressens öppnande och
presidentens installation, dä stora
folkmassor bruka samlas, hade
rösträttskvinnorna i Washington planerat en storartad
procession, till vilken 10,000 kvinnor
anmält sitt deltagande. Denna procession var
avsedd att bli något enastående, såväl
genom sin storlek, som genom de vidlyftiga
och dyrbara anordningar, som vidtagits för
densamma. I spetsen redo härolder oeh
marskalkar, och efteråt följde
representanter lör såval flydda tiders kvinnor som vår
egen tids, för de länder, där kvinnorna äga
rösträtt ’helt eller delvis, för alla de
amerikanska staterna, för alla de yrken, som stå
öppna för kvinnorna o. s. v.
Från början hade polismyndigheterna i
staden intagit en avvisande hållning
gentemot denna procession, oeh det var först
etter många om och men som kvinnorna
sluti igen tingo tillåtelse att tåga fram efter
Pennsylvania Avenue, stadens bredaste
gata. Till sist gavs (»mellertid tillåtelsen, och
allting var färdigt. Dagen var strålande,
och 10,001) kvinnor stodo beredda att göra
vad pä dem berodde för att processionen
skulle bli så ståtlig som möjligt till heder
lör kvinnorna oeh till ett bevis på styrkan
av deras rösträttsrörelse.
Polisen var emellertid som sagt frän
början avogt stämd, oeh dess försök att hälla
passagen fri för processionen visade sig
snart vara idel humbug. Knappast hade
kvinnorna hunn it fram ti 11 Pennsylvania
Avenue, förrän de utsattes för ett lika rått
som oväntat överfall. En pöbel av värsta
slag kastade sig plötsligt över dem.
spottade på dem, slog dem i ansiktet, kastade
brinnande cigarrstumpar på dem och
utslungade skymford och förolämpningar i ett
språk, som inte kan återges. Den
utkommenderade polisstyrkan var inte 1)1 o tt
fullkorn 1 igt otillräcklig för att driva
angriparna. tillbaka, utan — som en senare
undersökning tydligt ådagalade — den rent
av uppmuntrade dem och gjorde
gemensam sak med dem, och det var först sedan
ett kompani soldater frän Fort Myer kallats
om vad avstånd här uppe vill säga, när
man hör, att ioreläsarinnan fått fara efter
häst 18 mil för att komma till sin sista
kurs. Dock kan man vara förvissad om
att befolkningens vakna intresse ger lön
för mödan. Följande meddelande från en
kursdeltagare till Umebladet må anföras
som ett bevis på uppskattningen:
”De Bergman-Österbergska
samhällskurserna i Yindeln, som pågått fyra dagar och
avslutades sistlidne lördag med föreläsning
över det vilande folkpensioneringsförslaget.,
ha omfattats med livligaste intresse, och
bland deltagarna, av vilka ett stort antal
besökt alla föreläsningarna, ha försports
stor glädje och tacksamhet för detta
enastående tillfälle att få en inblick i viktiga
sam Ii ii 11 sfrågor. Detta gäl ler särski It
kvinnorna, för vilka ju kurserna voro särskilt
avsedda, men ii ven ett stort antal män ha
varit intresserade och tacksamma åhörare.
Att kurserna väckt sådan allmän belåtenhet
måste i främsta rummet tillskrivas den
klarhet och reda, varmed föreläsarinnan,
jur. kand. Eva Andén, behandlar sitt ämne
och hennes förmåga, att framhålla det
väsentliga däri. Säkerligen komma dessa
kurser, som ju komma ett flertal platser
inom länet till del, att lämna djupa spår
efter sig i ett livligare intresse för och en
betydligt klarare insikt i samhällsfrågor
och institutioner.”
A. G—dl.
till hjälp, som processionen slutligen
lyckades tränga sig fram.
Omedelbart efter uppträdet hölls under
ofantlig tillslutning ett protestmöte mot det
sätt, varpå processionen behandlats. Mrs
Catt föreslog därvid att alla kongressens
ledamöter skulle uppmanas att rösta för en
undersökning av förloppet, och rev. Anna
Shaw framhöll att denna tilldragelse å
ena sidan visade att kvinnorna behövde
rösträtten till skydd oeh å den andra att
deras lugn och självbehärskning under
dessa prövande förhållanden visade att de
voro mogna för den. Mötet fattade till sist
en resolution, innehållande en skarp
anklagelse mot polismyndigheternas sätt att
behandla kvinnorna, och det beslöts att
denna skulle överlämnas till president Wilson
och kongressens samtliga ledamöter.
Den beräknade storartade effekten av
processionen blev alltså helt oeh hållet
förstörd. Uppträdet bar emellertid haft en
moralisk verkan, som icke bör underskattas.
Den har varit en utmärkt
åskådningslek-tion för de ljumma och liknöjda genom att
de tvungits se hur mycket mäktigare
röstsedeln är än våra lagliga beskyddares
mångom sk rivna ridderlighet.
Den amerikanska pressen fördömer så
gol t som enhälligt uppträdet i starka
ordalag. Så t. ex. skriver New York Times
bl. a.: ”Många män som icke äro
anhängare av kvinnans rösträtt säga att den
behandling, som deltagarna i processionen
blevo utsatta för, var en förolämpning mot
alla Amerikas kvinnor och en skam for
nationens huv u d sta d. ”
Den europeiska pressen har emellertid
iakttagit fullständig tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
