Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagberedningens förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning.
Av jur. kand. Anna Wicksell.
III.
Om återgång.
Om ett äktenskap ingåtts i strid med
allmänna rättsgrundsatser, exempelvis
om ena parten därtill tvungits eller
svikligen förletts, eller i strid mot
gällande s. k. upplösande
äktenskapshin-der, såsom nära släktskap eller
bestående gifte, eller om formella brister
vidlåder dess ingående, vigseln t. ex.
förrättats av alldeles obehörig person,
då anses i teorien, att äktenskapet i
verkligheten aldrig kommit till stånd,
att det var från början ogiltigt. Men
det finnes grader i eländet: medan en
del ogiltighetsgrunder anses vara så
kraftiga, att deras blotta upptäckande
utan vidare förinta äktenskapet, har
för andra alltid behöfts en laga dom
angående ogiltighet. Med avseende på
rättsverkningarna har huvudregeln
alltid varit den, att äktenskapet skulle
betraktas såsom icke havande
existerat, och att därför alla ekonomiska och
andra förhållanden skulle återföras till
det tillstånd som rådde innan
äktenskapet ingicks; emellertid ha dels
bil-lighetsskäl, såsom vid de s. k.
putativ-äktenskapen, där en eller båda
makarna varit i god tro, dels praktiska
svårigheter gjort, att en hel rad undantag
från huvudregeln medgivits, olika vid
olika tider och olika länder.
Här i Sverige ha reglerna rörande
dessa förhållanden varit dels
synnerligen knapphändiga, så att man i stor
utsträckning fått reda sig med
analogislut, dels också oklara och virriga. Ur
rent juridisk synpunkt är det en stor
förtjänst i lagberedningens förslag, att
det bringar reda och klarhet samt
enhetlighet i alla dessa bestämmelser.
Endast fel begångna vid själva vigseln
betraktas som rena nullitetsgrunder; har
äktenskapet på laga sätt ingåtts, så
anses det till trots för alla
dirimerande (upplösande) hinder som
beståndande, till dess dom på återgång fallit.
Samtliga dessa hinder utgöra alltså
återgångsskäl, icke nullitetsskäl.
Den enda skillnad som härvidlag
gÖ-res på hindren är deras karaktär av
publikt dirimerande eller endast privat
dirimerande. Att hindret är av publik
natur vill säga, att jämväl ett allmänt
intresse påkallar äktenskapets
återgång (sådana hinder äro indispensabla
förbudna led och tvegifte), då allmän
åklagare är skyldig ingripa; vid de
privata hindren kunna makarna själva
få förfoga över hindret, äktenskapet
alltså återgå endast i det fall, att ena
maken yrkar återgång inom vissa
preskriptionstider. Sådana hinder äro dels
sinnessjukdom eller sinnesslöhet, där
återgång kan yrkas såväl av den sjuke
(inom 6 månader från det sjukdomen
blev botad) som av andra maken, ifall
denna vid vigseln icke visste om
sjukdomen; fatalietiden är här dubbel, dels
inom 6 månader efter erhållen kunskap
om sjukdomen dels inom 3 år från
vigseln. Även har den inskränkning
gjorts, att talan om återgång från
andra makens sida ej får väckas sedan
sinnessjukdomen botats.
Likaledes kan en make yrka
återgång, ifall han vid äktenskapets
ingående befann sig i tillfällig
sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd,
som utesluter rättslig
handlingsförmåga, exempelvis var hypnotiserad; om
han av misstag låtit viga sig vid annan
än sin trolovade eller utan att vilja
ingå äktenskap; om honom ovetande hos
andra maken förelåg något av de i kap.
2 nämnda sjukdomshindren eller
spet-älska eller obotlig impotens; likaledes
vid svek och vid tvång. Även här
finnas dubbla fatalietider: 6 mån. sedan
vederbörande fick kunskap om hindret,
men inom 3 år från vigseln.
Den enda av dessa bestämmelser, som
det kunde vara sklil att dröja något
närmare vid, är beredningens definition
på svek. Det heter här, att den
bedragne blivit av andre maken genom falsk
uppgift eller svikligt förtigande
vilseledd angående 1) vem denne är eller 2)
angående sådana omständigheter rö-
rande hans tidigare liv, som skäligen
bort avhålla den bedragne från
äktenskapets ingående. Det förra sveket
kommer, enligt lagförslagets motiver,
”i regeln att röra sig om vad man
kallat den sociala identiteten, om
vederbö-randes familj, samhällsställning och
dyl., medan oriktiga föreställningar om
personliga egenskaper eller
förmögenhetsförhållanden icke komma i
betraktande”. Rörande det andra momentet
yttrar beredningen: ”Vid den objektiva
värdering, som sålunda skall äga rum,
måste dock hänsyn tagas till rådande
sed inom den krets av befolkningen han
tillhör, liksom naturligtvis stadgandets
innebörd kommer att röna inflytande
av olika tiders växlande etiska
uppfattningar. Som exempel på en
omständighet av ifrågavarande art kan anföras,
vad lagkommittén och äldre
lagberedningen särskilt nämnde, att make före
vigseln begått visst grövre brott. De
i 13 kap. 7 § G. B. omförmälta fakta —
lägersmål med annan, av kvinnan före
vigseln, av mannen under
trolovnings-tiden — torde ej alltid kunna tillmätas
avgörande vikt enligt nu förevarande
bestämmelse. Däremot lärer denna
berättiga till återgång, när kvinna
fördolt för mannen, att hon vid vigseln
var havande genom annan än honom.”
Säkert är, att en bestämmelse som
denna ställer stora fordringar på en
etiskt lyhörd domarekår. Och nog
känner man, när man läser den, en önskan
stiga upp inom sig, att alla
äktenskaps-mål, men först och främst de här
om-handlade, måtte äga rum inför en
kollegial domstol, där även en kvinnlig
domare hade säte och stämma. Men
däråt liar beredningen intet kunnat
göra.
Separation och skilsmässa.
Det första av här nämnda institut är
i vår lagstiftning både nytt och icke
nytt, eller om man så vill, teoretiskt är
det nytt, praktiskt ha vi haft det länge.
Det gamla institutet, skillnad till säng
och säte på ett år, där den skyldige
kördes ut ur det gemensamma
hemmet, och den oskyldige satt med
egendomen i boet kvar, uppfattades
ursprungligen som en straffbestämmelse,
den skyldige till varnagel och för att
skaffa honom tid till bot och bättring
och till att betänka vad hans frid
tillhörde. Denna uppfattning har
emellertid för länge sedan utgått ur det
allmänna rättsmedvetandet, och
skillnaden till säng och säte har uppfattats
alldeles som en separation, som en
väntetid, vilken var föreskriven vid vissa
skillnadsanledningar, innan full
skilsmässa kunde beviljas.
Nu har alltså separation införts som
en reguljär ordning; den meddelas utan
vidare undersökning eller tidsutdräkt»
där båda makarna gemensamt ansöka
därom oeh Övergår efter ett år, på
förnyad ansökan från båda eller endera
maken, till formlig äktenskapsskillnad.
Separation kan jämväl vinnas på ena
makens yrkande, ifall den andre gör
sig skyldig till grov försummelse av
sin plikt att försörja andra maken eller
barnen, eller eljest i märklig mån
åsidosätter sina plikter mot dem, eller han
är hemfallen åt missbruk av
rusgivande medel eller för ett lastbart liv. Var-*
dera maken kan vidare vinna
separation på grund av en stridighet i lynne
och tänkesätt eller annan orsak, som
förorsakar sådan söndring mellan
makarna, att sammanlevnadens
fortsättande icke skäligen kan fordras.
Det verkligt nya oeh betydelsefulla
här är möjligheten att vinna
separation, så snart båda makarna därom äro
ense; det är i brist på denna regel, som
det gamla förlöpandet enligt 13: 4 G. B.
vunnit en tillämpning, som ibland
urartat till det förargelseväckande, och
som ingalunda blev bättre därigenom,
att den blev ett privilegium för de
mera förmögna. De i 2 § införda
se-parationsgrunderna för upphävande
av sammanlevnaden på endast ena
partens begäran torde icke väsentligt
skilja sig från nu gällande rätt; men
reglerna äro här jämförelsevis enkla,
klara och uttömmande, medan de
tidigare fingo tolkas in i 14 kap. G. B:s
bestämmelse om hat och bitterhet man
och hustru emellan och därför också
i någon mån berodde på domstolarnas
godtycke.
Skillnad, utan föregående separation,
kan vinnas av endera maken, dels då
sammanlevnaden dem emellan på
grund av söndring varit faktiskt hävd
under minst tre år, dels då ena maken
En av dem som tiga.
Av Gurli Hertzman-Ericson.
Scenen är, som så ofta annars, en
järnvägskupé. Genom de stora glasrutorna
faller en sista reflex av vintersolen, som nu
står frostigt röd över grantopparna, och
landskapet slocknar i vinterdagens blåa
skymning.
Jag sitter och betraktar min reskamrat.
Vi äro ensamna i kupén, hon och jag, ha
suttit i var sitt hörn från avresan i
Göteborg, bägge förskansaae bakom vår
germanska slutenhet. Hon fördjupad i en
25-öres bok och jag med blicken följande
landskapets skiftande karaktär, från södra
Väst-götalandets mörka skogar oeh
vitskumman-de forsar, till Svältorna, som te sig än
ödsligare och mera karga i den gråa
vinterdagern, och vidare över slättens vita snöfält,
omramade av åsarnas blåa linjer.
Nu susa vi in i Närike och stanna vid
Laxå.
Min reskamrat lägger med en gäspning
ifrån sig boken. Hon är stor och grann att
se på, i svart siden och skräddarsydd kjol,
men ansiktets uttryck säger inte mer än
en bok med blanka blad.
Hon hör nog till de likgiltiga, tänker jag
för mig själv, till dem som ha det så gott,
att de förlorat blicken för vad livet kan
betyda för många andra; kanske tillhör hon
också de fientliga, dem som i varje steg
framåt se ett kullstörtande av den
utmärkta samhällsmoral de byggt upp åt sig. Jag
kan inte neka mig nöjet att anställa ett
litet prov. Jag har några nummer av
sista rösträttstidningen i min resväska, och
sedan jag hastigt ögnat igenom
spalterna, lägger jag tidningen ifrån mig på
bänken, så att rubriken måste falla henne i
ögonen. Efter en stund sträcker hon ut en
välskött, ringbeprydd hand och frågar:
— Tillåter damen att jag ser på
tidningen?
— Mycket gärna. Varsågod.
Förgäves söker jag läsa mig till hennes
ansiktsuttryck, medan hennes ögon irra
från spalt till spalt. Låg det något
verkligt intresse bakom hennes begäran, eller
ville hon endast utfylla en tråkig timme
sedan boken tagit slut. Då fastnar
hennes blick vid ett känt namn och nu
läser hon omsorgsfullt, rad efter rad. Det är
Elin Wägners studie Över Olive Shreiners
bok, och eftersom damen mitt emot mig ser
ut som en parasitkvinna, undrar jag hur
hon skall smälta det. Men när hon slutat
artikeln, vänder hon tillbaka bladet, och
även de tyngre sakerna halka med.
Plötsligt ser hon upp och möter min
frågande blick.
— Jag får väl inte behålla tidningen?
— Jo, så innerligt gärna. Jag har flera
nummer, om ni skulle vilja dela ut.
— Tänk, jag hade ingen aning om att en
sådan tidning existerade.
— Inte!
— Nej, och med en hastig blick, men
jag är mycket intresserad av
rösträttsrörelsen.
— Ni tillhör kanske en förening? Men
då skakar hon energiskt på huvudet.
— Nej, det skulle jag aldrig få.
Jag kunde inte tillbakahålla ett leende,
ty det föreföll så kuriöst att höra denna
stora, starka kvinna ställa sig på ett barns
ståndpunkt.
— Få? upprepade jag långsamt.
— Ja, jag är gift och det är mycket man
måste underkasta sig för husfridens skull.
Min man avskyr rösträttskvinnor.
— Så ledsamt.
— Han påstår att de äro en samling
hysteriska fruntimmer som göra åverkan på
allmän egendom och krossa fönsterrutor.
— Men det har vi aldrig gjort.
— Ja, men i England.
— Skulle er man vilja gå miste om sin
rösträtt, ifall händelsevis en annan man
i ett annat land begått en lagstridig
handling?
— Och ändå är han advokat.
— Ja, då borde han lärt sig att skilja
på sak, svarade jag kort.
Den andra rodnade lätt, och eftersom ett
fönster i korridoren öppnats, kastade hon
en björnskinnsboa över axlarna.
— Fröken förstår att man måste sätta
friden i hemmet över allt annat. Jag kan
inte offra mig för det allmänna, om det
bleve söndring inåt. Men jag har alltid
med intresse följt kvinnornas
rösträtts-kamp.
När? tänkte jag, när det kanske inte
varit en ny toalett att prova eller ett nöje
som lockat. En flyktig tanke på alla dem
som kämpade i leden, som stungos av de
hånfulla orden och träffades av pilarna,
ogifta, självförsörjande kvinnor, som
offrade sina korta fritimmar på att arbeta
för den sak, av vilken de gifta kvinnornas
döttrar en gång skulle skörda vinsten.
Och hon visste inte en gång att vi hade en
egen tidning.
— Skulle man inte även i hemmet kunna
tilltvinga sig respekt för sin egen
åskådning? frågade jag.
— Nej, då känner ni inte min man,
svarade hon vältaligt. Det finns intet jag
hatar så som oro och strid och det
förnämsta man lärt sig under alla dessa år
har varit att tiga.
Tåget brusade i detsamma genom
Lilje-holmstunneln oeh kort därefter strålade
ljusen från Söder som stjärnor i den
svarta rymden. Vattnet framför oss glittrade
av reflexerna från tusentals lampor och vi
fingo båda brått att samla ihop våra
res-effekter. Men jag hann ändå se att hon
vek ihop tidningen och stoppade ned den
i sin eleganta resväska.
En liten korrekt herre med guldbågad
pincenez och tandborstmustascher mötte
henne på perrongen, och jag såg efter dem
där de gingo mot den väntande bilen.
Hennes hjärta är endels med oss, tänkte
jag, men hon skall tiga, tiga som alla de
tusentals kvinnor som sitta i hemmen och
tiga, därför att en man upphävt sig till
domare över deras tankar och åsikter.
För husfridens skull!
Och återigen såg jag för min inre syn
ett litet blekt oeh vaket flickansikte. Hon
hade försakat björnskinnsboan och de
eleganta toaletterna, därför att hon var ung
och ”dum” och inte vetat att tiga, och hon
hade vänt det eleganta Östermalmshemmet
ryggen och trampade de självförsörjande
kvinnornas ofta så tunga stig, därför att
hon ville vara med där striden brann och
inte fegt hålla sig undan när hennes
medsystrar upptogo kampen. Och jag tänkte,
där jag vandrade hemåt i den kalla
januarikvällen, att till slut är det dock de vilka
icke tiga, icke apatiskt finna sig i
orättvisorna, som skola besitta jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
