Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten på bordet. Personligen, sade han,
var han mycket intresserad av
kvinnans rösträtt, men som president var
han bnnden av sitt partiprogram, och
som rösträtten saknades där, måste han
beklagligen avböja varje framställning
att ta ett personligt initiativ inför
kongressen. Men han skulle gärna se, att
en kommitté för frågan om kvinnans
rösträtt tillsattes inom
representanternas hus. Pressen påpekar, att det finns
intet presidensfall för Wilsons politik
i denna fråga. Varken Roosevelt eller
Taft kände sig bnndna av sin
”plat-form” att införa för deras valmän
okända frågor inför kongressen, och att
Wilson skapat sig ett band som
kommer att hindra honom i andra frågor
genom detta principuttalande.
Samtidigt med skärmytslingen med
presidenten pågick en långt
allvarligare kamp för rösträttsmötet. Frågan
om en självständig kommitté för
kvinnorösträtten inom kongressen hade
upptagits till behandling av the
com-mittee of rules i representanternas hus,
en kommitté som förbereder de frågor
som sedermera skola bearbetas av
andra kongresskommittéer.
Lagkommittén har haft kvinnorösträtten om hand
förut, men det har alltid stannat vid
ett uttalande, och så har saken varit
förbi. Nu ville kvinnorna ha liv i
detta döda tillstånd och för att förmå the
committee of rules att åstadkomma
något, hade de utverkat att få framlägga
sina synpunkter inför denna kommitté.
Antirösträttskvinnorna kommo med en
liknande anhållan, och så hände sig
att under tre dagar sutto
medlemmarna av the committee of rules och
lyssnade till en ström av vältalighet, vars
like de säkert sällan bevittnat. Bagge
parterna hade sina bästa krafter i
elden, och en mera allsidig belysning av
kvinnans rättigheter och skyldigheter
kunde man icke önska sig. Ingendera
parten avgick med seger. Den
förberedande kommittén uttalade sig för att
hänvisa frågan om kvinnorösträtten
till en redan existerande kommitté for
presidentval m. m., en kommitté, som
ordföranden vid ett tillfälle betecknade
som död. Den kommer inte att förbli
död längre, om kvinnorna få tag i den,
sade doktor Shaw.
Med denna halva seger fingo
rösträtt sk vinnorna nöja sig, och de hoppas
nu på att genom bearbetning av
enskilda kongressmedlemmar och
senatorer kunna åstadkomma en majoritet
för konstitutionsändring. Ingenting
den i smått; blygsamheten, som förlänar
även oförbehållsamma kvinnors väsen en
viss stillhet och tillbakadragenhet,
instinkten, som ger henne anpassningsförmågan,
detta sammanlagt är det, som giver det
äkta kvinnliga väsendet denna mjukhet,
denna smidighet, denna fina takt, som
utmärker varje kvinna med hjärtats bildning, och
som även de, vilka sakna en sådan,
instinktivt efterapa.
Mannen vet och känner, att livet i sin
helhet icke kan umbära dessa de ömma
små-omsorgerna, och hans eget väsen, vars
verksamhetslust är mer riktad på de stora
dragen, där de små hänsynen ofta måste vika,
drages därför oemotståndligt till den
vä-sensart, som kompletterar hans egen. Och
i sin kamp, sin utåtriktade verksamhet, har
han för sin egen del ett innerligt behov av
denna kvinnliga ömhet, som vederkvicker
och tröstar honom, han må möta den hos
modern, hustrun, dottern, älskarinnan eller
väninnan.
Hur många slaviskt undfallande kvinnor
ha icke bjudit männen detta? Men det är
ej detta, som besegrar honom; det
utvecklar tvärtom hans despotiska anlag. Där
ingen vilja sättes mot hans egen, blir denna
ensamt rådande. Och där hans vilja
ensamt blir rådande, förtrampas mer eller
mindre de värden den kvinnliga naturen
är kallad att taga vara på. I längden
varken beundrar eller trivs han med en sådan
kvinna. Hon kompletterar icke hans väsen.
Som i ett kaleiiloskop.
Människorna och rumsinteriörerna växla
för mig som bilderna i ett kaleidoskop
under det jag vandrar ur hus och i hus i
ett av de kvarter, dar våra mera burgna
arbetare bo. Alla husen äro byggda i
samma enformiga stil, vilket gör att
bostäderna tyckas likna varandra. Och svaren, som
jag får från kvinnorna därinne, förete
också en viss likhet. ”Visst tycker jag, att
det är bra, och kan mitt namn vara till
någon nytta, så skall jag så gärna skriva
på”, heter det. Ofta kommer ”far” eller
någon annan manlig anförvant och
blandar sig i samtalet, och då får jag vanligen
höra några uppmuntrande ord, såsom: ”det
är minsann ingen dag för tidigt att
kvinnorna få rösträtt nu” och så ett ”lycka
till god fortsättning” vid avskedet.
Det är för övrigt ett nöje att tala med
dessa vakna, intelligenta arbetare, vilka så
väl följa med dagens politik och ha en
självständig åsikt därom. En sak, som
särskilt fäst min uppmärksamhet är, att de
flesta av dessa arbetare ej sökt öva det
minsta tvång på hustrun, utan, när de
blandat sig i samtalet, just sagt, ”men du skall
förstås göra som du tycker”. Den
självständighet dessa arbetarehustrur åtnjuta
kunde många fruar i de högre klasserna
avundas dem, ty det är icke så få av dem,
som sagt mig: ”Jag skulle så gärna vilja
skriva under, men min man vill det ej.”
De ensamma, självförsörjande kvinnorna
bruka vanligen skriva under med de
orden: ”Jag tycker visst, att kvinnorna
också skola* ha något att säga.” Och änkorna,
som teckna sina namn, tala ofta med mig
om hur svårt det är att på en gång
förtjäna livsuppehället for sig och barnen och
kan nedslå deras mod, och de hämta
kraft ur de redan vunna segrarna.
— Vi ha allt att vinna, ingenting att
förlora, sade doktor Shaw vid det sista
offentliga mötet, då salen var packad
av åhörare. Men Antis ha redan
förlorat så mycket, att de inte ha råd att
förlora mer. För femtio år sedan voro
de allt, vi ingenting, och se hur det ser
ut i världen nu. Den som tar upp vår
sak, han skall se, att den är större än
han någonsin anade och han skall av
dess storhet få så mycket mera än han
själv någonsin kan ge, att han skall
ödmjukt, och tacksamt ge sig åt den
med alla sina krafter.
Washington den 6 dec. 1913.
Elisabeth Krey.
Det är när kvinnan ikläder stålet i sin
vilja det ömma mjukhetens behag, som hon
segrar. Så har under oöverskådliga
generationer dragningskraften till den äkta
kvinnligheten gått honom i blodet, att han lätt
fallit offer för en mindre god, ofta en ond,
stålfast kvinnovilja, förenad med ett
intagande sätt. Men bakslaget har dock i
sådana fall förr eller senare kommit Över —
kvinnorna. Det är endast det bestämda
rätt-färdighetskravet i skepnad av den
kvinnliga mjukheten, som frammanar
ridderligheten i mannens natur, önskan hos honom
att med sin manliga styrka värna om
hennes krav på rättvisa for sig själv eller för
de förtrampade små, som han försummat.
Och det ljuvt kvinnliga väsendet blir i hans
Ögon än mer betagande, då en modig,
självständig själ framlyser bakom det.
Kvinnan har hitintills varit företrädesvis
hemmets genius. Men hemmets dörrar ha
öppnats vidare för henne och hemmets
fönster ha blivit högre och bredare, så att
utsikten åt vidderna därute i samhället
blivit större. Hennes blick har varsnat
hemintressen, som stått och stå på spel därute
på de stora samlingsplatserna, där männen
stifta lag. Det är detta, som Selma
Lagerlöf på ett så genialiskt sätt påpekat i sitt
beundrade tal vid det stora rösträttsmötet
för några år sedan. Det är omböljat av
hemtanken. Värmd av den glödande ivern
att med egna bidrag till lagparagraferna
få omvärna hemmens frid, lycka och ut-
se efter hemmet. ”Det var riktigt
bekymmersamt, när gnbben dog”, berättade en,
som nu var gammal, ”men så fick jag
städning på några stora kontor, och de
betalade bra. Jag måste förstås stiga upp kl.
5 på morgonen för att hinna städa dem
alla till kl. 9, och sen var det att ta itu
här hemma, och ibland gick jag bort och
”hjälpte till”. Men jag har haft riktig
välsignelse med barnen, de ha blivit
välartade allihop.” Denna enkla gamla kvinna,
som strävat så hårt dag efter dag under
åratal för att skaffa sina barn bröd och
samtidigt vakat Över dem och fostrat dem
till goda medborgare i samhället, är det ej
en hjältebragd så god som någon, detta,
som hon utfört, och förtjänar det ej
medborgarrätt?
Av de många, som jag träffat på min
vandring, vill jag nämna ännu en; en
gammal kvinna, vilken hade en åttaårig
fosterson hos sig. Hon svarade mig bittert: ”Nej,
jag bryr mig ej om vad som är bra för
andra eller för samhället. Ingen har
någonsin gjort mig något gott. Och den här
lilla stackarn”, hon visade på gossen,
”hu-rudana ha väl människorna varit mot
honom, Nar han var fyra år, förlorade han
sin mor — hon var kokerska på en båt —
och den gick under. Fadern är styrman
och har det bra, men vill inte ge ett öre
till sitt barn. Ingen bryr sig om den lille;
de andra barnen stöta bort honom och
ropa fula namn efter honom, därför att hans
mor inte var gift.” — ”Men”, sade jag
upprörd, ”ingen kan väl begära att Ni, som
är gammal och fattig, skall uppfostra en
annans barn. Fattigvården” — ”Ja, det
förstås”, avbröt hon, ”men jag var rädd, att
de kunde bliva stygga mot honom. Han
är klen och tål ej så mycket”. — ”Detta
samhälle är skapat av männen. Vi
kvinnor vilja ha det annorlunda-, därför har
jag kommit till Er.” Hon lyssnade
undrande på mig, hennes bitterhet försvann till
slut och vi skildes som goda vänner.
Detta barns historia har ofta kommit i
mina tankar. Fadern, i goda ekonomiska
omständigheter, vägrar dock att ge ett öre
till sitt eget barn. Han har förstått
ställa det så, att lagen ej kan nå honom, och
sedan är det honom likgiltigt, om barnet
far illa, om det går under till kropp och
själ, om det växer upp till en eländig
stackare eller till en brottsling. Men en
fattig gammal kvinna, som måste arbeta
hårt för att skaffa sig ett knappt bröd,
delar med sig därav till en främmande
mans barn, hellre än hon lämnar barnet
ut till det okända, till människor, som
”kanske bliva stygga mot det”. Underliga
samhälle 1 Mannen, som undandrar sig sina
skyldigheter, får med röstsedeln i hand
veckling nalkas hon parlamentets slutna
dörrar.
Skola de öppnas?
Vi ha allt skäl att hoppas, att så skall
ske, om det är den äkta kvinnliga kvinnan,
som kommer, hon, vars naturligt betonade
kvinnliga dygder genomstråla hennes väsen
med det skimmer, som ger mannen en klar
blick på hennes goda vilja. Icke
äregirigheten, icke stridsbullret ha fört henne dit.
Endast den kvinnliga ömsinthetens
ingivelse.
Amasonen däremot har ingen plats här.
Där finns mer än nog av tom stridslystnad,
och den manliga viljans krav äro
tillräckligt representerade. Det berättigade rum,
hon där skall intaga, är förnämligast som
representant för de samhälleliga intressen,
som särskilt ligga for den kvinnliga
naturen att hysa. Men det är naturligt, att
mannen icke tilltror amasonen detta
känsliga intresse.
I gångna tider hände alltför ofta, att
kvinnornas känslighet slog Över eller
förväxte sig till känslosamhet och hennes
blygsamhet till pryderi. Lika litet skulle
hennes plats då ha varit berättigad i den
lagstiftande församlingen. I våra dagar
stanna ofta kvinnornas Ömsinthet och
blygsamhet i växten och amasondraget framträder.
Lika litet som denna kvinnotyp, det ”tredje
könets”, på bästa sätt kan hägna hemmens
fridsällhet och inom dess väggar omhulda
det stilla, ostörda uppväxandet till högre
delta i lagstiftningen, men kvinnan, som
uppoffrar sig och uppfyller mannens
skyldigheter, anses ej värdig därtill!
,Och barnet, som stötes bort av
lekkamraterna och nämnes vid ”fula namn” av
dem, hurudant skall väl det bliva?
Månne ej dess Sinne skall bliva hårt och
bittert? Är det måhända ur deras led, dessa
hånade, skymfade, till hat hetsade barns,
som de utgå, dessa ogärningsmän, inför
vilkas illdåd vi stå som inför en grym gåta.
Vem lär väl barnen att kalla dessa
stackars små vid ”fula namn”? Månne det ej
ytterst är lagstiftningens fel. Genom
denna bliva de från början prickade. De få
ej rätt att bära faderns namn, de stämplas
med etiketten ”oäkta”. Och i huru goda
ekonomiska omständigheter fadern än är,
så har han ingen skyldighet att ge dem ett
gott hem, endast ett nödtorftigt understöd.
Lagstiftarna ha velat skydda mannens
namn och börs. Att de därvid vållat
barnen lidande, ha de ej tagit hänsyn till. Det
finnes mycket arbete för kvinnorna, när de
en gång få sin médborgarrätt, det finnes
mycket arbete för dem, som ej vilja se små
barn lida, för dem, som förstå, att av alla
barn, de må kallas ”äkta” eller ”oäkta”,
dock kunna bliva äkta människor, goda
samhällsindivider, om de komma i goda
händer och fostras rätt. Och det är tid på,
att det ”kvinnligt veka” skall segra ej
blott i ”människosinn” utan även å
lagstiftningens område.
Tinni Sterner.
Fredrika-Bremer-Förbundets
nya tidskrift Hertha har utgivit sitt första
nummer. Tidskriften, som är avsedd som
språkrör för de strävanden, som innefattas
i Fredrika-Bremer-Förbundets program,
kommer att såsom sådant fylla en given
plats i kvinnosakspressen. Dess företrädare
Dagny har med utgången av 1913 upphört,
sedan föreningen Dagny redan dessförinnan
upplösts.
Kvinnor i pensionsnämnderna.
I Gränna: suppleant fru Julia Blomqvist.
I Ljungby: ordinarie fröken Sigrid
Hjelm-qvist; suppleant fröken Tekla Hammar.
I Nora kommun: suppleant fru Kristina
Nyman.
I Uråsa: ordinarie lärarinnan fröken
Emma Ternblad.
Föredrag,
På inbjudan av Eskilstuna F. K. P. K,
har fru Nanny Grenander hållit två,
mycket uppmärksammade föredrag om ”Några
av franska revolutionens kvinnor”.
livsformer samt skänka den från dagens
kamp återvände sann vederkvickelse, lika
litet är hon skickad till att med den
kvinnliga instinktens klarsynthet medelst
verksam lagstiftning hägna de lidande och
förtrampade.
Vad bär hon dolt i sin mantels veck,
denna valkyria? År det icke ett avhugget
huvud, madonnans med glorian, den ljuva
moderligheten stympad och livlös? Där det
moderligt klappande hjärtat icke driver
mänsklighetens puls, där sina livets källor.
Det vet mannen både genom sitt logiska
tänkande och i kraft av sin instinkt.
Men när kvinnans instinkt släpper den
sanningen, stå livsavgörande värden på
spel.
Så nalkas då ”borgens kärna” du ljuva
moderlighet I Med högburet huvud och
viljefast blick, men dock med mjukt behag.
Ingen manlig man öppnar porten för icke
— kvinnan. Ingen ridderlig håller den
sluten för den äkta kvinnan. Han mottager
henne som ett betydande plus i all god
vilja. M
Ce que femme veut, Dieu le veut.
Med mildhet ha vi straffat
sentensmaka-ren för hans uddiga utfall genom att ta
honom på fullt allvar. Något hårdare straff
har han icke gjort sig skyldig till. Ty han
har med fog påvisat, att segern är oss given
den dag, då kvinnan får majoritet bland
kvinnorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
