Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och friherrinnan Palmstierna, som är
landsföreningens representant inom
ut-ställningskommittén, skisserade planen
för Årstautställningen och framhöll
särskilt vikten av en överskådlig
utställning av de sociala reformer som
tillkommit inom eller på initiativ av
rösträttsföreningarna och således
tjänar att belysa L. K. P. R:s
samhällsarbete. Bilderna skulle rymmas i stora
album, som även torde komma att
innehålla fotografier av rösträttens
pioniä-rer.
Fröken Emma Aulin från Jönköping
framlade därpå en kartskiss, avsedd att
åskådliggöra landsfÖreningens
utveckling och föreningarnas antal och läge.
Förslaget, som var mycket tilltalande,
gav anledning till en stunds diskussion
och mötet uppdrog åt fröken Aulin, att
i samråd med V. U. närmare utarbeta
det föreliggande förslaget.
Nordiskt kvinnomöte i Köpenhamn
sommaren 1914,
Sista diskussionen för dagen rörde
sig om en inbjudan från ”Dansk
Kvin-desamfund” till ett nordiskt
kvinnomöte i Köpenhamn, bestämt till första
veckan i juni, där frågorna om
familjerätt, barnavårdslagstiftning och
rösträtt komina att diskuteras.
Med anledning av H. M:t
änkedrottningens begravning inställdes det
offentliga möte, som skulle ägt rum på
aftonen den 8 januari. Yid detta möte
hade h. exc. statsministern bl. a. lovat
att tala.
Andra dagens förhandlingar.
Vid inledandet av andra dagens
förhandlingar meddelade ordföranden, att
verkställande utskottet konstituerat sig
och till sekreterare omvalt fru Ezaline
Boheman, till biträdande sekreterare
nyvalt d:r Gulli Petrini samt till
skattmästare omvalt fröken Thorborg
Wi-debeck. Fröken Bergman erinrade
därefter om att hon för två år sedan vid
eentralstyrelsemötets Öppnande
överbringade den glädjande nyheten, att vi
det året för första gången hade att
vänta en kunglig proposition. Frågan föll,
men endast för att uppstå på nytt och
nu stå vi inför den tredje riksdagen i
perioden. Ett nederlag i år betyder ett
uppskov på ytterligare tre år och
frågans lösning i år har dessutom en
alldeles särskild betydelse därigenom, att
kvinnorna då skulle få vara med om
äktenskapsfrågans behandling i
riksdagen, som beräknas inträffa mellan åren
1917—1920. Det var således på 1914 års
riksdag vi skulle koncentrera våra
krafter och genom namninsamlingen
föregående år få kvinnorna ute i landet
att ställa sig bakom vårt krav, så att
frågan, när den åter kom fram, kunde
uppbäras av en verklig kvinnoopinion.
Fröken Bergman avslutade sitt
anförande med att uttala den
förhoppningen, att det stora upplysnings- och
agi-tationsarbete, som bedrivits under 1913,
skulle bära rik frukt.
Namninsamlingen och andra åtgärder
för stödjande av den kungl.
propositionen till 1914 års riksdag.
Sedan andra dagens möte nu var
förklarat öppnat, redogjorde de
närvarande representanterna för länsförbunden
för namninsamlingsarbetet inom sina
respektive län. Om slutresultatet
kunde man dock icke ännu med bestämdhet
yttra sig, då listor alltjämt inlöpa.
Härefter vidtog en livlig diskussion
om sättet för opinionsyttringens
avgivande. Efter förhandlingarnas slut
antogs enhälligt följande resolution:
Centralstyrelsen i L. K. P. R. har med
glädje och tacksamhet erfarit, att en
kunglig proposition om politisk
rösträtt för kvinnor kommer att avlåtas
jämväl till innevarande års riksdag. Då
de oss omgivande och i kultur närmast
stående länderna numera dels redan
givit, dels stå i begrepp att giva
kvinnorna politisk myndighet,, då vidare
frågan i vårt land fullständigt utretts
och klarlagts, och då slutligen Sveriges
kvinnor genom den opinionsyttring,
vars resultat nu snart kommer att
föreligga, i hundratusental förklarat sin
anslutning till kravet pä full
medborgarrätt, uttalar centralstyrelsen sin
fasta förhoppning, att detta krav måtte
av 1914 års riksdag bifallas, så mycket
mer, som endast under denna
förutsättning, kvinnorna äga möjlighet att få
inflytande på den förestående revisio-
nen av giftermålsbalken, den för
kvinnorna viktigaste av alla
lagstiftningsfrågor.
Vilka lärdomar kan man draga av
högerns stridsmetoderf •
Detta diskussionsämne inleddes av
d:r Gulli Petrini, som — sedan hon
påpekat, att hon här syftade på högerns
stridsmetoder mot namninsamlingen
— först riktade sig mot högerns
gamla påstående, att socialdemokraterna
-skulle bli de vinnande på kvinnans
politiska rösträtt. Den Widellska
utredningen hade visat, att om
kvinnorna haft rösträtt vid 1911 års val,
skulle partiställningen blivit i det
allra närmaste orubbad. Detta oaktat
fortsatte emellertid en del
högertidningar att påstå motsatsen och
förmådde därigenom en del moderata
kvinnor att ta avstånd från
rösträttsrörelsen. Från högerhåll hade
framställts flera anmärkningar mot
namninsamlingen. Allra först hade man
påstått att formuleringen på listorna
av kvinnornas rösträttskrav: ”full
politisk medborgarrätt” vore liktydigt
med en fordran på borttagandet av alla
streck. Detta påstående föll på sin egen
orimlighet. Vidare hade uttalats
betänkligheter mot att 18-åringar fått
skriva sina namn på rosträttslistorna,
men när de vid den åldern få inträde
i föreningen, ha vederbörande ansett,
att man icke heller kunde förmena dem
rätten att deltaga i kvinnornas
opinionsyttring. Talarinnan berörde
därefter försvarsfrågan som till en
början på ett så ovederhäftigt sätt
sammankopplats med rösträttsfrågan och
utnyttjats som ett argument emot
densamma. Kvinnornas försvarspetition,
sådan den sedan igångsatts, hade dock
varit av stor betydelse för
rösträttsrörelsen, emedan den visat, att högern
godtagit kvinnornas synpunkt i denna
så viktiga politiska fråga.
Sedan bifallet efter d:r Petrinis
föredrag tystnat, framträdde docenten
Hilma Borelius, som förklarade att hon
vore fullt enig med vad fröken
Whit-lock yttrat vid mötets öppnande,
nämligen att det nu var de moderata
kvinnorna, som kunde något förmå genom
att hänvända sig till sitt parti. I med-
Upplandsgatan Q A j
— 1 tr. till vänster ~ U * J
i ; STOCKHOLM ]
I HILDA HEDÉN I
■ ■
S Dameklpering • Damskrädderi » Modeaffär ■
S J ■
; OBS.! Specialité: SORGBESTÄLLNINGAR :
■ ■
■ Allm. Tel. 21133 E
vetande härom och med stöd av det
lysande resultatet av kvinnornas
opinionsyttring för försvaret, hade också
moderata rösträttskvinnor tillställt
högerpartiets ledare i l:sta och 2:dra
kammaren en skrivelse i frågan och
försäkrat sig om tillfälle att själva få
föra sin talan. Till slut framhöll
talarinnan att de svårigheter, som
rösträttskvinnor av högern hade att
kämpa emot, på grund av högerpartiets
ställning till rösträttsfrågan, vore av
en tyngre art an vänsterns kvinnor
kunde ana.
Livliga applåder följde på dessa av
varm övertygelse burna ord.
De moderata rösträttskvinnornas
skrivelse finnes införd på annat ställe
i dagens nummer.
Vad kan göras för att förmå kvinnorna
att livligare deltaga i landstingsvalenf
Frågan inleddes av fru Anna
Wick-sell, som framhöll, att om kvinnorna
blott kunde bli valbara till landstingen,
skulle deras deltagande i valen nog bli
mycket livligare. Ett viktigt medel till
ett mera allmänt deltagande vore
också att bättre än förut sköta pressen.
Artiklar, som upplyste om
landstingens befogenhet, om de ärenden, som
närmast kommande landsting hade att
avgöra, borde inflyta i tidningarna.
Men kvinnorna måste själva skriva
dessa artiklar, som säkert skulle komma
att intagas i tidningar av olika
partifärg. Länsförbunden borde utse
press-kommittéer, som skulle systematiskt
sköta detta matande av pressen.
Slutligen nämnde talarinnan något om de
moderata kvinnornas svåra ställning,
vid val till landsting, vilka i sin
ordning äro elektorer till l:sta kammaren.
Ett livsöde.
Mv TYigga Garlberg.
Hon såg frågande på mig, som 0111 hon
väntat att vara igenkänd, men ehuru
hennes ansikte väckte ett dunkelt minne hos
mig, kunde jag icke i första ögonblicket
erinra mig var eller när jag sett det.
Hennes ärende var att skriva sitt namn
på rösträttslistan, och när jag såg hur den
tunna, skälvande handen långsamt formade
bokstav till bokstav och läste Welenia L,..,
så visste jag genom det ovanliga
dopnamnet vem jag hade framför mig, fast
åratal förflutit sen vi sist möttes.
Det var lätt att förstå, att det var annat
än endast tiden som härjat detta ansikte,
som jag för några år sedan sett
ungdoms-friskt och blomstrande, det var annat än
endast tiden som böjt hennes rygg och
framkallat detta skygga, skrämda uttryck
i ögonen.
FÖr omkring tio år sedan hade vi
kommit att bo i samma hus. Welenia var
sömmerska med ett par flickor till hjälp. Hon
var skicklig i sitt yrke och mycket
anlitad. Vid ett tillfälle omtalade hon, att
hon fått ärva trehundra kronor efter en
moster och att hon också själv hade litet
besparingar på banken. Hon funderade på
att hyra en större lägenhet och skaffa sig
mera arbetshjälp.
Men det blev ingenting av denna plan.
I stället förlovade hon sig och kom en dag
in till mig för att säga adjö — nu skulle
hon gifta sig och sluta upp med
sömnaden,
— Ni ställer väl om att ni har
äktenskapsförord? frågade jag.
— Ja, det är redan uppsatt och
bevittnat, svarade hon. Inte för att det behövs,
för min fästman är inte sådan, att han
skulle vilja göra mig någon orätt. Men
jag tycker ändå, att då vi köper hela
bosättningen för mina pengar, så är det inte
mer än rätt, att det skrives som mitt.
Med en tillönskan om lycka i de nya
förhållandena skildes jag från fröken
Welenia. Och jag glömde verkligen bort
henne, så som man glömmer tillfälliga
bekantskaper, tills en dag helt nyligen en
ung fru kom och begärde ett råd för sin
kusin, som hon visste att jag kände —
Welenia L.
Giftermålet hade slagit mycket illa nt.
Efter sju års lidande och förödmjukelser
av många slag, hade stackars Welenia som
sinnessjuk intagits å hospital och hennes
lilla flicka utackorderats till främmande
människor. Hon blev emellertid fullt
återställd efter ett års vistelse på hospitalet
och utskrevs. Men mannen, som icke ville
ha henne hem — hennes plats var
längesedan upptagen — inackorderade henne på
fattiggården bland de lindrigt sinnessjuka
för 20 kronor i månaden. — Hon ber och
tigger att få komma ut nu, när hon
känner sig frisk och hon längtar efter att få
se sitt barn, som hon inte ens vet var det
finns — slutade kusinen sin historia.
Hon erhöll anvisning på den person hon
borde vända sig till för att få tillåtelse för
Welenia att lämna fattiggården.
Hon måtte ha lyckats, då Welenia nu
uppenbarade sig i egen person, d. v. s. så
mycket det fanns kvar av denna. Att det
var en till själ och kropp bruten människa
jag hade framför mig, var icke svårt att
se.
— Har ni tid att höra min historia — den
kan kanske vara till nytta för andra?
frågade Welenia, sedan vi förnyat
bekantskapen, på samma underligt stillsamma sätt,
som hon hela tiden visat.
— Javisst. Berätta mig alltsammans
sedan ni lämnade fattigvården — det som
hänt er förut vet jag genom er kusin.
— Jo, jag fick ju höra, att jag fått
till-låtelse att lämna anstalten — det var förra
julen — och endast den som levat på
gränsen av vanvett, kan riktigt förstå hur det
känns att åter veta sig vara som andra
människor, få röra sig fritt och möta Ögon,
som inte se misstänksamt på en. Min
kusin kom och hämtade mig och följde mig
hem. Hem, sa jag. — Hon strök med en
trott rörelse handen över pannan, så
återtog hon: Nej, det var inte mitt hem längre,
där fanns ingen plats för mig. Den hade
han gett åt en annan kvinna och i den
säng, som jag gjort i ordning åt mitt barn,
när det väntades, där låg den främmande
kvinnans barn. Åt mig anvisades sovplats
i kökssoffan. Sådan var återkomsten till
mitt hem. Möblerna, som köpts för mina
pengar, hade jag ingen rätt till, fastän jag
hade förordet. Lakanen med
mellanspet-sarna, som jag knappt nänts använda, dem
hade min man och den andra kvinnan i
sin säng, nej min säng var det. Den
natten — den första av många liknande —
kunde jag inte tacka Gud för att han
räddat mitt förstånd. Jag tänkte att gå
tillbaka till fattigvården, men först ville jag
ha reda på var min lilla flicka fanns och
om hon hade det bra. Men det ville han
inte säga — det angick mig inte, sa han,
då det var han, som ensam försörjde
barnet. Jag föresatte mig att tåla allt —
bara för att blidka honom och få veta
något om flickan — skurade och diskade och
skötte om det lilla barnet, då föräldrarna
voro ute tillsammanis på biografer eller hos
bekanta.
Så gick jag slutligen till
fattigsakföraren, som lärde mig hur jag skulle gå
tillväga för att bli skild. Det blev bestämt
av rätten, att jag skulle få något av
möblerna och — det bästa av allt — få ha
barnet hos mig, och så skulle han betala
trettio kronor i månaden till vårt
underhåll. Han har bara gjort det en gång, och
nu har jag hört, att jag kan inte få ut
pengarna utan genom fattigvården, och
det är så förödmjukande, tycker jag, så
jag försöker att dra mig fram ändå. Vid
delningen fick jag symaskinen och har fått
litet sömnad hos bekanta. Eljes fick jag
av mitt vackra bo bara kökssoffan med
sängkläder och ett par stolar. Jag tycker
det är så underligt, att en kan vara så
rättslös i en dålig mans våld. Aldrig i
mitt liv hade jag tänkt på lagar och
sådant — det är ju så många kloka
människor, som är tillsatta för att styra med det,
och jag trodde att allt var så bra det
kunde vara. Nu vet jag bättre.
Efter ett par veckors förlopp kom hon
tillbaka med den sömnad jag lämnat
henne — ett halvt dussin barnförkläden.
Stackars Welenia, även arbetsförmågan var
borta. Hennes ögon lågo ännu djupare in
i huvudet och blicken var ännu mera
förskrämd, Hon hade sin lilla flicka med sig
och denna företedde en ännu sorgligare
syn — moderns levande avbild i ett barns
gestalt.
— Det blir väl någon utväg, voro hennes
sista ord, men det fanns icke en skymt av
hoppfullhet i tonen.
Och mannen till denna kvinna, fadern
till detta barn — var är hans ansvar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
