Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Du skall hedra din 1
Det hände en gång en pedagogiskt
intresserad person, att han under en
resa kom att besöka en skola på
landsbygden, och då han frågade läraren,
om han vid undervisningen ägnade
särskild uppmärksamhet åt barnens
moral, fick han det häpna svaret:
”Moral! Men detta är ju en gosskola? Det
är bara i flickskolor de få lära moral.”
Detta är ju en bedrövlig
självbekännelse och den förklarar den
dubbelmoral vårt samfundsliv lider under.
Moralen for kvinnorna! Och för männen
— vad? Nu få vi väl antaga, att den
ovan citerade läraren använde ordet
moral i en något inskränkt bemärkelse,
ty de tio budorden måste han ju i alla
fall försöka inpränta hos sina
lärjungar. I ett av dem föreskrives att hedra
sin fader och sin moder. Hur
tillämpas exempelvis senare hälften av detta
bud av somliga lärare? Låt mig
anföra några fall.
De gamla kyrkofäderna sade
visserligen många fula ord om ”kvinnan”,
men de hade dock en viss försyn för
modern, i motsats till den taktik våra
dagars skriftlärde följa.
Att yttringar av ringaktning for
kvinnan just nu äro särskilt skarpa, är
ju lätt förklarligt. Så länge hon levde
i okunnighet, tyst och förnöjsam
därmed — åtminstone tyst —, var hon
ofarlig som konkurrent rörande de
förmåner medborgarrätt medför. Nu har hon
smakat frukten på kunskapens träd
och allt är annorlunda.
Man har naturligtvis knappast rätt
att vänta att genomsnittsmannen med
alla sina nedärvda, undermedvetna
känslor och föi’eställningar om manlig
överlägsenhet djupt rotade inom sig,
skall vara hågad att erkänna kvinnan
som sin like. Vi få icke döma våra
motståndare alltför hårt, de äro endast
människor och till på köpet okunniga i
frågan. I stället få vi som en motvikt
erinra oss, att vi, den dag i dag är, ha
en ständigt växande skara av
anhängare, vidsynta och upplysta män, som
understödja och uppmuntra oss i
arbetet för politisk rösträtt. De se i
rörelsen icke en strid mellan män och
kvinnor, utan en strävan efter fredligt,
kamratligt samarbete till vårt lands
och vårt släktes bästa. "Detta ger kraft.
Men — det finns ett område, där det
manliga oförståendet kännes bittrare
än på något annat. Låt hån och
smädel-ser hagla i pressen, låt herrar
folkskollärare, doktorer och professorer på mö-
Smithers ivrigt. ’Kvinnans plats är i
hemmet, och om hon lämnar det för att sitta i
parlamentet, vad blir det då av hemmet?”
”Åh!” utbrast Delia sorgset, ”har Ni inte
kommit längre? Att man har rösträtt är
inte detsamma, som att sitta i parlamentet,
oeh att ha en politisk uppfattning behöver
inte betyda, att man därför skall försumma
man och barn, och dessutom finns det mån*
ga kvinnor, som varken ha man eller barn.”
”Men jag inser inte vad nytta det kan
göra dem?” vidhöll miss Smithers.
”Varför vilja män ha utsträckt rösträtt,
om det inte gör någon nytta?”
”De känna väl, att de kunna uppnå vad
de vilja med den”, sade miss Smithers.
”Just det”, instämde Delia. ”Kvinnor
vilja också uppnå åtskilligt. Det finns
orättfärdiga lagar, som behöva ändras. Lagar,
som angå kvinnor” —
”Men jag anser”, återtog miss Smithers,
”att kvinnor kunna få allt vad de vilja, om
de bara äro tysta. Se bara på allt som ha
blivit gjort på sista tiden. Och så ha
kvinnorna stort inflytande på sina män. Tror
Ni inte t. ex. att damer i societeten ha stort
inflytande på ministrarna? Och skulle det
inte vara olämpligt med kvinnor i
parlamentet? Parlamentet är toppen av
sam-hällsträdet, där bör endast män sitta”.
”Kvinnor få skaka trädet, men inte sitta
på grenarna tycker Ni? Men nog är det
lika upprörande att kvinnor öva inflytan-
äder och din moder.”
ten och i riksdagen tala hur föraktligt
som helst om kvinnors intelligens,
duglighet och samhällsvärde, — men —
håll skolan fridlyst, skona barnen från
att höra skymford Över modern som
blivande medborgare!
Tillfredsställelsen att få såra henne
är alltför dyrköpt. Genom att
undergräva gossens aktning och förtroende
för modern berövar ni honom hans
bästa stod i de strider, som mota honom
ute i livet.
— Har du ingen far? Jag gillar inte
intyg av fruntimmer! — Rodnande av
harm tar gossen upp det av modern
skrivna intyget om hans sjukdom,
vilket läraren föraktfullt kastar på
golvet. Det är med blygsel och förtrytelse
han framfor ärendet i hemmet. —
”Sådana ord om mor!”
— Ni har väl hört, pojkar — säger en
annan lärare under en historielektion
— att nu vill kvinnorna ha politisk
rösträtt, men det tycker ni väl inte att
sån’a hönor ska ha?
Frågan upptogs ju olika bland
gossarna, med fnitter och skratt av
somliga, med harm och förakt av andra.
Om läraren genom honom
närstående kvinnor fått denna uppfattning, har
han därför icke rätt att generalisera
sin erfarenhet inför barn anförtrodda
åt hans ”uppfostran”.
I min ägo finns ett
diskussionsproto-koll från en större sainskola, Det var
kvarglömt i Lydia Wahlströms
broschyr ”Den svenska kvinnorörelsen”,
som läraren lånat av ordföranden i
stadens F. K. P. R., enär han var lika
okunnig i frågan, som skulle
behandlas — den kvinnliga rösträtten —
som pojkarna. En av ynglingarna
var, enligt protokollet, motståndare
till saken, därför att ”kvinnan är
mannen underlägsen i intelligens”, en
annan därför att ”hon är för vek”,
en tredje därför att hon inte kan
göra värnplikt — hon tål nämligen
inte att se blod, trodde han. En fjärde
pojke fann att kvinnans uppgift är att
sköta hemmet och att hennes
förnämsta egenskap är — ef ter låtenhet.
Flickornas yttranden — om de haft några
— hade icke tagits till protokollet.
Exemplen må avslutas med ett
brevkort jag nyligen haft nöjet emottaga
från ”En klok 12-åring”, vari han all- ;
varligt varnar mig och ”de andra
rÖst-rättskvinnorna” från att befatta oss
med politik som vi inte begripa och
uppmanar oss att inte ta platser från
de på de man, som stifta lagarna, som att de
kunna rösta själva?”, svarade Delia med det
överseende småleende, varmed man
besvarar ett barns första frågor — ”Tror Ni inte,
att kvinnor kunde hjälpa männen med en
del lagar? Lagar som angå kvinnor och
barn som t. ex. moderskapsförsäkring oeh
dylikt?”
”Jo, jag förmodar att det finns saker, som
kvinnor fÖi*stå bäst.”
”Läser Ni någonsin hur olika brott
bedömas? Om tjuvskyttar som få ses
månaders straffarbete medan de som slå sina
hustrur och misshandla små barn kunna
få sex veckor?”
”Jag tycker inte om att tänka på sådana
saker”, sade miss Smithers och såg ratt
oangenämt berörd ut.
”Att blunda för en sak avskaffar den
inte” sade Delia.
”Domare som avkunna sådana domar äro
dessutom undantag. Jag kan inte
hjälpa att jag inte anser kvinnor lämpliga för
sådant. Hemmet och barnens uppfostran
är deras sfär. Om de hade rösträtt, skulle
de försumma detta.”
”Jag vet en kvinna”, sade Delia, ”som
uppfostrade åtta barn, skötte sitt hem
ordentligt, och på samma gång var själen i
sin mans affär. Tror Ni att det skulle ha
skadat henne som kvinna, om hon en och
annan gång med ett par års mellanrum,
lagt en röstsedel i valurnan?’*
männen som skola ”försörga hustru
och barn” (Hans nitiska lärare har
tydligen inte någon tid övrig för
pojkarnas undervisning i ortografi.) ”Det
var mycket bättre förr i världen”,
slutar den världserfarne 12-åringen,
”innan fruntimmer lagt sig i så mycket
aöärer”.
Första verkan av en sådan skrivelse
är ju ett gott skratt. Men detta
intryck Övergår snart till deltagande.
Stackars pojke! Vilket dåligt
inflytande ligger inte bakom tilltaget att
skriva något sådant. Och vilken fara för
de ungas framtid innebär icke detta
systematiskt inympade frö av
ringaktning fpr kvinnan. Och äro dessa den
konservativa ungdomens inpiskare
dessutom fosterlandsvänner, så begå de
en dubbel synd. ”Hedra din fader och
moder att dig må väl gå och du må
länge leva i landet”, heter det.
Kärleken till fosterlandet är oupplösligen
förknippad med kärleken till
hembygden, till hemmet, till far och mor. Den
som i den unge gossens sinne söker
fläcka moderns bild, gör sig skyldig till
en förbrytelse.
John Ruskin säger i ”The Queen’s
Gardens”, att en mans hjärta är illa
skyddat, om icke hans själs pansar är
flätat av en kvinnas hand.
Det är vanligen modern som har
uppgiften att samla sitt eget väsens
finaste trådar och tvinna dem samman
under dagar och nätter och långa år, i
arbete och lek, i vaka och dröm, i
tankar och ord, tills de bli starka nog att
duga till rustning åt den hjälte i
mänsklighetens befrielsekamp, som hon
drömt att hennes gosse en gång skall
bli.
Hon vet att bilden av mor är en del
av vapenstyrkan — ”han var for stserk,
der stod kvinder bag kam”.
Skam vare den som av manlig
fåfänga söker fläcka denna bild.
Frigga Carlberg.
Brevlåda.
• Till ”Ung kvinna” m. fl.
Rösträtt för Kvinnor öppnar garna sina
spalter för insändare från läsekretsen, men
ett oeftergivligt villkor är att
författarna uppge sitt namn för redaktionen,
som bör veta, vem som står bakom i
tidningen publicerade uttalanden. Härav
följer icke, att namnet, när så icke önskas,
behöver utsättas i tidningen, dar en
signatur mycket väl försvarar sin plats.
Red.
”Ja, men hon var ett undantag”, sade
miss Smithers.
”Det skulle hon själv varit den första att
förneka”, svarade Delia och log som om
hon plötsligt kom ihåg nugot. ”Det finns
många sådana som hon. Jag känner en
annan kvinna, mor till fem barn, som
säger rent ut att hon avskyr hushållsbestyr
och som överlämnar hela saken, barnens
uppfostran inberäknad, till avlönade
tjänare. Ännu ett undantag?”
”Ja, det skulle jag tro”, sade miss
Smithers indignerad.
”Era undantag äro så talrika, att vi snart
drivas till den slutsatsen att samhället
består av dem”, sade Delia småleende.
”Jag anser”, medgav miss Smithers, ”att
kvinnor som verkligen äro familjens huvud
skola ha rösträtt. Men tror Ni inte, att det
skulle bli förfärliga tvister om både man
och hustru hade det?”
”Varför det?” sade Delia. ”Ha de inte
olika meningar redan nu utan att tvista?”
” J o, det ha de nog”, erkände miss
Smithers, ”men jag anser att kvinnor få
vad de vilja, om de blott begära det
stillsamt”.
”Ungefär så sade Ni nyss. Men de ha
begärt rösträtt stillsamt i många år. Men
det tar ni naturligtvis reda på, innan Ni
går in i någon anti-förening?. Ni lovar
mig ju att taga reda på vad som säges för
och emot och vilka resultat, goda eller då-
Dubbelmoralen.
Efter Upton Sinclair.
Det var en gång en man, som tog en
kvinna till hustru. Tiden gick och en dag
sade mannen:
— Jag älskar alla kvinnor och jag vill
äga deras kärlek.
Och kvinnan svarade:
— Jag älskar också alla män och jag vill
äga deras kärlek,
Då sade mannen:
— Om du för slikt tal, skall jag aluuga
min klubba mot ditt huvud.
Och kvinnan svarade:
— Tillgiv mig, herre.
Tiotusen år förflöto och återigen ead*
mannen:
— Jag älskar alla kvinnor och jag vill
äga deras kärlek.
Och kvinnan svarade:
— Jag älskar också alla män och jag vill
äga deras kärlek.
Mannen sade:
•— LTpphör du inte med slikt tal, kommer
jag att skilja mig ifrån dig och hur skall
du då kunna tjäna ditt uppehälle?
Och kvinnan svarade:
— Du är en usling.
Åter svanno hundra år och åter sade
mannen:
— Jag älskar alla kvinnor och jag vill
äga deras kärlek.
Och kvinnan svarade:
— Jag älskar också alla män och jag vill
äga deras kärlek och som du val vet, är
jag nu i stånd att själv tjäna mitt
uppehälle.
Då sade mannen:
— I så fall blir jag ju tvungen att lära
mig självbehärskning.
Och kvinnan svarade:
— Äntligen,
Analfabeters rösträtt.
I Italien har som bekant genom den nya
rösträttsref ormen rösträtten utsträckts även
till analfabeter till vilkas fromma en i
minsta detaljer utarbetad valteknik utgivits.
I Amerika har frågan om skrivkunniga
hustrurs rätt att teckna sina illiterata
mäns namn på ATalsedeln nyligen varit
föremål för avgörande inför domstol. Hustrun
tillerkändes rätten att teckna mannens
namn i sådana fall där han icke själv
kunde. Hon har däremot icke rätt att teckna
sitt eget namn eller att rösta för egen del.
liga, som följt i de länder, där kvinnor
redan ha rösträtt.”
”Jag är inte säker på, att jag går in
i någon anti-rösträttsförening nu”, sade
miss Smithers. ”Jag skall läsa något om
det först. Men jag är alldeles säker om,
att jag inte vill gå in i Er förening.”
”Varför det!” frågade Delia. ”Jag har
ju inte bett Er än och att säga, att Ni är
säker, att Ni inte vill, är inte det att ge
efter för fördomar i stället för att handla
av Övertygelse? Jag skall skicka Er några
böcker att läsa om Ni vill.”
”Jag lovar att läsa allt vad Ni skickar”,
sade miss Smithers. ”Och jag skall
komma och höra Er tala på nästa möte.”
”Mig tala!” (utropade Delia, ”jag talar
aldrig offentligt. Jag hyser ingen önskan
att göra det och har inga anlag åt det
hållet. Det lämnar jag åt dem, som äro
speciellt utrustade därför. Jag lovar att när
kvinnorna få rösträtt, skall inte jag
upp-i stäJJa mig till parlamentskandidat.
”Ali”, utropade miss Smithers nästan
besviken, ”jag trodde, att alla
rösträttskvin-nor skulle tala offentligt eller slå in
fönsterrutor eller något.”
”Och jag blir ett undantag till”, sade
Delia småleende. Och så såg hon tankfullt
på miss Smithers. ”Jag undrar om det finns
kvar många människor sådana som Ni eller
om Ni också är ett undantag!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
