Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scenen i röst
I varje kulturland har, alltifrån
äldsta tider, dramat och den sceniska
konsten varit av epokgörande betydelse
både nr uppfostrings- och
nöjessyn-punkt. Under antikens dagar var
teatern ett viktigt led i ungdomens
moraliska och politiska fostran och Boms
kejsare förbisågo den icke heller när
folket ropade efter ”bröd och
skådespel”.
Men beaktas endast den ena av
ovannämnda synpunkter är det fara för att
den sceniska konsten urartar, ty det
förhåller sig med den som med andra
nöjen, den måste syfta till något utöver
stundens tomma njutning för att
kunna bli i verklig mening fruktbärande.
Från ett gott skådespel återvänder
man uppfriskad till själen, medan det,
som befriar människan från all
tankeansträngning genom att låta flyktiga
bilder och meningslöst skämt ersätta
det djupare innehållet, efterlämnar en
fadd smak och på intet sätt skänker
sinnet någon vila. Den som följer med
teaterlivet måste livligt beklaga att det
lättare och frivola godset i så hög grad
får inkränkta på det utrymme som
borde tillkomma dramatiska alster av
mera vägande art. Samhällsdramerna
äro sällsynta och de enastående
tillfällen som givas teatern att vara en
återspegling av tidens själsrörelser, tagas
endast sällan i akt. Mindre, intima
teatrar startas allt emellanåt för att
genom utvalda program bijda en
motvikt till den allmänna förflackningen.
Ett glädjande tecken är den
”kvinnornas teater”, som startats i London med
stöd av ”skådespelerskornas
rösträttsförening”.
Företaget är baserat på grundvalen
att hålla teatern uppe på en
konstnärligt hög nivå och att genom goda
dramer och skådespelarkrafter ge
allmänheten en föreställning om kvinnans
plats i samhället, illustrerande hennes
betydelse som maka, moder och
självförsörjande. Genom att utova ett
uppfostrande inflytande på de bredare
lagren hoppas ledningen att kunna höja
den moraliska nivån och tillika
sprida kännedom om kvinnorörelsens
uppkomst och ändamål, varom flertalet
ännu har dunkla föreställningar.
Genom att göra företaget kooperativt har
man sörjt för att det icke i framtiden
skall bli ekonomiskt ohållbart.
FÖr att täcka utgifterna för en
veckas föreställningar erfordras 500 pund
(9.000 kr,), och redan innan ridån går
upp för första föreställningen är den-
U ndantagen.
Av A. D. Brahani.
(Översättning från engelskan.)
Be träffades i ett modernt lånbiblioteks
samtalsrum. Delia hade kommit för att slå
upp några data för en tidningsartikel hon
höll på att skriva; miss Smithers sökte
skydd nndan regnet ute, medan hon
väntade på att dörrarna till konsertsalen, dit
hon hade biljett, skulle öppnas. Delia
hälsade på miss Smithers med en vänlig nick,
ty de voro bekanta förut, och miss Smithers
lode undan sin tidning och makade åt sig
på soffan, så att Delia skulle kunna sätta
sig bredvid henne.
”Är det inte förskräckligt, vad dessa
suff-ragetter kunna hitta på?” utbrast hon. ”De
borde ha ris. Jag skall sluta mig till
anti-rösträttsrörelsen. ”
”Skall Ni det? Varför då?” undrade
Delia vänligt, i det hon mottog den erbjudna
platsen.
”För de dar förskräckliga påhittens skull.
Men Ni är ju själf suffragett? Eller hur?”
”/s/”, rättade Delia småleende.
”Ett eller i$t> vilket som helst”, utropade
miss Smithers, ”gillar Ni deras skamliga
tillvägagångssätt?”
”Jag tycker inte om överdrifter åt något
rättens tjänst.
na summa garanterad genom att
röst-rättskvinnor från olika föreningar
köpa var sin andel på 1 pund, tills
totalsumman är uppnådd. Som ersättning
får varje andelsägare biljetter till olika
platser på teatern för billigare pris,
och dessa kan hon i sin tur sälja till
ordinarie biljettpriser, då den
möjligen uppkomna vinsten tillfaller den
rösträttsförening hon tillhör.
Alla utgifter äro nu betäckta och de
biljetter allmänheten köper äro att
betrakta sorti en ren vinst, vilken
tillfaller respektive rösträttsföreningar.
Början gjordes i december 1913 med
uppförandet av Brieux’ skådespel ”La
femme seule”, översatt av mrs
Bernard Shaw samt Björnsons ”En
handske”, vilken alltjämt har samma
aktualitet. Båda pjäserna rönte en
storartad framgång.
Såsom en bidragande omständighet
till det goda resultatet kan nämnas, att
”kvinnornas teater” har att räkna med
Londons främsta skådespelarkrafter.
Miss Lena Ashwell, som spelade
huvudrollen i ”La femme seule”, Sarah
Brooke, Arthur Bachner, Cicely
Ha-milton, Dorothy Warren och Leonard
Calvert äro endast några få namn på
listan.
Ett liknande företag planeras även i
Amerika, där lady Forbes "Robertson,
själv framstående aktris och
rösträtts-talare, redan organiserat en serie
föreställningar i agitatoriskt syfte. Och
då man inte bara sprider kännedom om
vad som arbetas och uträttas i
röst-rättskretsar, utan även satt som sitt
mål att höja den allmänna,
konstnärliga nivån och förverkliga ideella
syften, blir k vinno teatern betydelsefull,
icke minst ur kultursynpimkt. Och att
denna reformatoriska rörelse utgått
från rösträttskvinnornas led är en stor
anledning att glädjas. Genom att
ansluta sig till företaget visa de kända
skådespelarna att de med glädje
begagna sig av de tillfällen som erbjudas
dem, att i verkligt stora roller få
nyttja sin talang, som så ofta splittras på
salongsdramats och
sensationsskåde-spelens ofruktbara områden.
Gurli Hertzman-Ericsön.
Statsanslag till Årsta.
Den avgångna regeringen hade tilldelat
centralkommittén för Årsta, svenska
kvinnornas utställning på Baltiska
utställningen, 5,000 kr. såsom bidrag till bestridande
av kostnaderna för utställningen.
håll”, svarade Delia, ”men varför skall Ni
sluta Er till antirösträttsrörelsen?”
”Det har jag ju sagt”, svarade miss
Smithers otåligt, ”för de där
våldsgärningarna” —
”Ja, jag förstår, att Ni inte tycker om de
stridandes metoder”, sade Delia, ”men
anser Ni, att kvinnor icke skola ha rösträtt?”
”Det säger Jag inte precis”, började miss
Smithers.
”Men precis det måste Ni säga, om Ni går
in bland antis. Ty Ni vill väl ej gå in i en
förening, utan att veta vilken princip Ni
förbinder Er att godkänna?” Delias röst
var lindrigt förvånad.
”Jag har inte gått in där än, men jag
anser inte att kvinnor behöva rösträtt. Mäns
och kvinnors plats i världen är så olika.
De ha olika uppgifter. Männen”, sade miss
Smithers högtidligt, ”männen representera
intelligensen och kvinnorna känslan.”
Delia miste nästan andan av häpnad.
”Men”, sade hon, ”är det inte orättvist att
förneka männen känsla? Har Ni funnit
dem så hjärtlösa?”
”Jag säger inte, att de inte ha hjärta”,
började miss Smithers.
”Jo, det gjorde Ni faktiskt. Och”,
frågade Delia ytterst menlöst”, har Ni aldrig
träffat eller hört talas om intelligenta
kvinnor?”
”Jo naturligtvis”, svarade miss Smithers.
”Det givs undantag, men i allmänhet anser
Sovande samveten.
Litet var har nog hört manliga
motståndare till kvinnans rösträtt
förkunna, att kvinnorna ej passa för
handläggning och avgörande av offentliga
angelägenheter. Därtill fordras kallt
huvud och förmåga att borteliminera
känslorna, heter det. Dessa förmåner
sakna kvinnorna, vilket skulle menligt
inverka på deras omdömesförmåga.
Alltså böra de ej ha rösträtt.
Även kvinnor finnas, som säga efter
samma sats och döva sina samveten
med att för hemmet äro deras känslor
skapade. Där passa de.
Men vad säga dessa kvinnor, när de
nu i pressen läsa om, hur man i en
socken i Skåne, år 1914 efter Kristi
födelse, bortauktionerar ett par fattiga,
åldriga makar och skiljer dem åt till
deras bjärtslitande sorg?
Hade det kunnat hända, om en
kvinna suttit i denna fattigvårdsstyrelse
(eller kommunalnämnd), som i så
sällsynt grad ägt de stora företrädena
”kallt huvud och förmågan att
borteliminera känslorna?” Vilken kvinna
skulle varit med om ett sådant beslut
utan att protestera i så beskaffade ord,
att de kunnat röra en sten? Och
vilken kvinna hade kunnat förmås att
verkställa ett sådant beslut? Vi
kunna våga tio mot ett, att en kvinna hade
på ett eller annat satt funnit en utväg
att rädda de gamla.
Jag frågar nu: behövs kvinnans
känsla i det allmänna livet eller behövs
den inte? Är det inte bland mycket
annat just den på flera håll
manifesterade bristen på känsla och
barmhärtighet hos manliga styresmän, som
påkallar kvinnans med arbete och
medansvar både i vården av det allmänna
och i själva lagstiftningen?
Det är inte för tidigt att kvinnornas
samhälleliga samvete vaknar mer än
som skett. Icke heller att de lära sig
inse, att utan rösträtt kunna de aldrig
till fullo få varken det intresse och den
insikt eller det inflytande, som vpre
Önskvärt. De ha vant sig vid att allt
skötes dem förutan och anse. att de
helst icke böra blanda sig i det, som
tillhör ”männens område”, utan att
tänka på att männens område ofta
inkräktar på det, som borde vara
kvinnornas.
Nu kan man, vad ovannämnda
barbariska fall beträffar, säga, kvinnor
äro valbara till fattigvård sstyrelser
och kommunalnämnder, varför ha inte
kvinnorna bättre begagnat sin
kommunala rösträtt och tvingat fram valet av
jag att männen representera intelligensen
och kvinnorna känslan.” Hon uttalade
aforismen med välbehag som en riktig godbit.
Delia visste, att miss Smithers ensam
underhöll en gammal sjuklig far, hon visste
också, att miss Smithers under flera år haft
den ansvarsfulla posten som första
bokhållare i en stor affär, och hon var förvånad.
”Vad min personliga erfarenhet beträffar,
har jag inte gjort samma slutsatser som
Ni”, svarade hon, ”och jag medger, att
flertalet av oss äro benägna att generalisera.
Men låt oss återgå till antis. Ni har
naturligtvis läst alla redogörelser för deras
möten eller själv varit med?”
”Nej, inte än”, sade miss Smithers, ”jag
känner verkligen inte mycket till själva
saken. Jag är för mycket upptagen av mina
dagliga plikter på kontoret och i hemmet.
Men dessa suffragetter och deras
våldsdåd” —
”Ja, jag förstår”, avbröt Delia, ”då
hörde Ni inte vad parlamentsledamoten mr
Arnold Ward sade på ett offentligt möte
härom dagen?”
Miss Smithers skakade på huvudet.
”Jo, efter att ha betecknat deltagandet i
rösträttsrörelsen som ett syndafall, sade
denne parlamentsledamot, som antagligen
är en gentleman och helt säkert en
anti-suffragist, att de unga rösträttskvinnorna
återvända till sina hem som utskottsvaror
på äktepskapsmarkn&den”, sade Delia lugnt.
En milstolpe.
Den 21 februari utsändes från L. K.
P. R:s Verkställande Utskott till
Centralstyrelsens medlemmar cirkuläret
n:r 100.
I en rörelses såväl som i en
människas liv bjuda de stora talen till ett
ögonblicks eftertanke. Man stannar
och kastar en blick tillbaka och man
söker skönja målet vid slutet av vägen,
som ligger framför. Det arbete, som
här betecknas med det uppnådda
hundratalet, kunna endast de mäta, som
själva varit med i de arbetandes led.
Avståndet till målet är i detta
ögonblick vanskligare än någonsin att
bedöma. Ett är dock visst. Aldrig har
vår organisation varit större eller
starkare än den är just nu. Och det
behövs, ty nu mer än någonsin gäller
det, att vi, som inom L. K. P. E. lärt
oss att värdera och tro på varandra,
även om våra politiska åsikter gå i
sär, icke låta oss ryckas med av de
partipolitiska stridernas bitterhet.
Måtte vi kunna hålla vår rörelse
oberörd av den strid som nu rasar
omkring oss, och trots larmet utanför
icke förlora ur sikte det mål, som vi
från början uppställt såsom vårt.
F. U.
en kvinna i denna sockens
fattigvårdsstyrelse?
Det låter så bra, men inför
verkligheten blir det blott tomma ord, då vi
veta att den kommunala röstskalan
lägger makten hos dem, som ha de
största inkomsterna, och att det ännu ej
hunnit ingå i alla gifta kvinnors
medvetande, att de lätt kunna skaffa sig
åtminstone 1 röst.
Emellertid skulle kvinnorna kunna
vinna ganska mycket om de enigt och
plikttroget ginge fram till de val, där
de äro valberättigade, däribland främst
landstingsvalen, de för kvinnornas
intressen allra viktigaste, eftersom
Första kammarens sammansättning till
största delen beror på
landstingsmannen och beviljandet av kvinnans
rösträtt nu beror på Första kammaren.
Dessutom avgöra landstingen frågor,
som speciellt ligga inom kvinnornas
område såsom vården om vanlottade
och vanartade barn, sjukvård m. m.
Inför alla sådana frågors högljudda
rop efter kvinnor och mödrar borde
varje sovande, samvete vakna.
Ann Mar gr et Holmgren,
f. Tersmeden.
Miss Smithers rodnade. Ӂh, hur kan
man säga så! Och så oförskämt!”
”Han har samma åsikter som den
förening, vari Ni ämnar gå in”, sade Delia.
”Förstår Ni, att Ni inte ens är en individ?
Ni är blott en vara — en Vara på
äkten-skapsmarknaden\”
”Men en sådan man är ett undantag”,
sade miss Smithers. ”Jag har alltid funnit
att männen sätta kvinnorna högt, och att
de betrakta dem som överlägsna sig själva.”
”Har Ni gjort den iakttagelsen i
affärslivet?” frågade Delia ivrigt.
”Nej, inte precis där”, svarade miss
Smithers och rodnade litet, ”där väntar
man inte det. Men jag menar i hemmet —
en mans uppfattning av sin hustru —!”
”Och sin skurmadam och sin tvätterska
och sömmerskan, som syr hans skjortor för
svältlön och gatflickorna?”
”Nej, inte sådana människor
naturligtvis”, sade miss Smithers, ”men” —
”Men de äro ju också kvinnor”, inföll
Delia. ”För min egen del begär jag icke, att
en man varken skall se upp till eller ned
på mig. Jag vill att han skall betrakta mig
som sin jämlike och att han skall förstå,
att också jag har rätt att ha mina åsikter
och mina önskemål. Jag vill inte stå i
vägen för honom, men jag vill att han. skall
medge, att också jag har rätt till en plats.”
”Det är alldeles riktigt t” utropade miss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
