Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen och lärarinnorna på landsbygden.
Under den nu upplösta riksdagen
behandlades och bifölls i bägge kamrarna
en motion, som nära berör en stor
grupp av arbetande kvinnor i vårt
land.
Hrr Roos i Första kammaren samt
Starbäck och Nilsson i Örebro i Andra
kammaren hade som bekant inlämnat
en motion, däri det med stöd av en
övertygande motivering hemställdes:
att riksdagen i skrivelse till K. M:t måtte
anhålla om utredning, huruvida åtgärd icke
kunde vidtagas för beredande av ökad
trygghet åt de folk- och småskolelärarinnor,
som ha sin bostad i ensamt liggande
skolhus, genom anordning, som av K. M:t kan
befinnas lämplig.
Första kammaren biföll motionen
utan diskussion, i Andra kammaren
hade oppositionen ingen framgång, och
hemställan till K. M:t bifölls även här.
Härmed är till en början vunnet
riksdagens erkännande att de
förhållanden, under vilka små- och
folkskollärarinnorna leva och arbeta på
landsbygden, äro i behov av ändring.
Kanhända skall riksdagens auktoritet
åstadkomma, vad de ensamma
lärarinnornas klagan och sorgliga öde icke i
sig själva förmått, nämligen öppna
skolrådens ögon för deras plikt att
göra vad de kunna för att säkra
lärarinnornas trygghet, liv och hälsa.
Därnäst får man hoppas, att den
anbefallda utredningen blir grundlig och
allsidig, och tar upp kårens
synpunkter, icke bara dess överordnade
myndigheters, samt att den inom en icke
allt för avlägsen framtid framlägger
ett antagligt förslag, som gör slut på
lärarinnornas osäkerhet i de öde
skolhusen.
Tecken ha dock tytt på, att viljan till
att lägga svårigheter i vägen för en
lycklig lösning finnes på sina håll, och
det bör därför vara kvinnornas plikt
att icke låta allt bero blott vid detta
beslut om utredning, utan göra vad de
kunna för de ensamma lärarinnornas
sak. Det gäller att samla lärarinnorna
till ett enhälligt uppträdande, att hålla
ögonen på de myndigheter, som uttala
sig, att påverka allmänna opinionen
och att slutligen, så långt det utan
rösträtt är möjligt, understödja
lärarinnorna, då frågan kommer till förnyad
behandling vid riksdagen.
Ett gott arbete har redan gjorts av
författarinnan, fröken Anna M. Roos,
en syster till motionären, som, utom det
att hon inspirerat motionen och samlat
det material, som ligger till grund för
densamma, även skrivit ett antal
belysande och väckande artiklar över
ämnet i Aftonbladet. Dessutom har hon
sökt samla lärarinnorna till en
opinionsyttring i frågan.
Anledningen till att hon tog sig an
de ensamma lärarinnornas sak var ett
brev, som hon — kanske förväxlad med
”Vit Ljungs” författarinna — mottog
från en lärarinna, däri denna skildrar
sina bittra erfarenheter från många års
tjänstgöring i ett ensamt skolhus på
landet.
Vi ha alla sett det där lilla huset vid
landsvägen mitt emellan två byar, vi
säga oss vid första Ögonkastet, att det
är en skola och veta, att där på gaveln,
bakom de vita gardinerna, bor en
ensam lärarinna. Samma slutsats drar
också landstrykaren, som drar förbi,
och medan vi andra vandra vidare med
en flyktig undran, hur det månde
kännas att bo så där ensam i skogen, så
kan det hända, att han beslutar att dra
fördel av hennes hjälplösa belägenhet.
Detta vet lärarinnan, och när hon går
till vila om kvällen i den djupa
ensamheten, kan det lätt hända henne, att
historierna om de öden, som drabbat
hennes kamrater, komma för henne
eller minnet av något pinsamt äventyr
hon själv upplevat, och hon förmår icke
somna, om hon också skulle våga. Den
natten sker ingenting, många nätter gå
En föregångsman.
Av Gustava Svanström.
Den svenske turisten, som under sin
vandring genpm Europa besöker de
dödas gårdar, påträffar namnen av
många högt begåvade landsmän, som
funnit den sista vilan i främmande jord.
På den protestantiska kyrkogården i
Florens finnes bland försummade
gravar en sten med den ännu läsbara
inskriften Ernst Kjellander. Det var en
junidag 1835, som den tjugutreårige
ynglingen, Kjellgrens systerson, bäddades
ned under Italiens blå himmel. Han
var redan då docent i filosofiens
historia, skald och tänkare, ansedd som en
av samtidens snillrikaste andar, fastän
hans bana bröts så tidigt, att hans
namn hunnit falla i glömska.
I Tyskland, på Erlangens kyrkogård,
vilar en annan ung svensk. På stenen
står att läsa: Petrus Ulricus Kernell,
Sveo-Ostrogothus.
Detta är vad griften förtäljer om en
svensk studiosus, ”blond, fager, skär
och hostande”, en annan av dessa
gudarnas älsklingar, som dö unga. Det
var vid hans grav, som E. G. Geijer,
Adolf Lindblad och Malla
Silfverstol-pe en augustidag 1825 goto saknadens
varma tårar.
På kyrkogården i den lilla
lärdomsstaden Greifswald finnes bland glömda
och övervuxna hällar en grav, över
vilken en lind breder sin lummiga krona.
På stenen under linden står följande
inskrift.
• ”0, viva, viva divinitas, meae animee
anima, tibi fui, tibi sum!”
”Du gudomlighet, du levande, mitt
väsens väsen! Mitt mål var och är du!”
Graven är Thomas Thorilds. Hans
namn är mera känt än de båda andras,
hans historia en annan. Mycket ägde
han dock gemensamt med dem, snillet,
den ideella tanken och det varma
hjärtat.
Men han dog ej ung, han fick leva
med i livets strid, och stridens hetta
gjorde honom slutligen till en
landsflyktig.
Han, som i sitt eget land ansågs
farlig för sederna, levde i många år med
sin familj ett stilla liv som professor i
den lilla pommerska lärdomsstaden.
Nutiden dömer rättvisare än
samtiden om den man, som dock ägde så
mycket snille och själsfinhet och
särskilt bör den svenska kvinnan ägna en
tacksamhetens tanke åt Thomas
Tho-rild. Knappast har någon i livligare
ord än han förfäktat hennes
människorätt, ja, tiden har ännu efter mer än
hundra år ej helt hunnit upp honom.
År 1793 gav han ut sin uppsats ”Om
kvinnokönets naturliga höghet ”
Uppsatsen har till motto: Träldom är
förbuden i Sverige, och den är en satir
över männen och ett lysande
erkännande av ”kvinnans fullkomliga rätt att
vara människa.”
Han börjar med att tala om
”karlar-nes mest ömma dyrkan för kvinnorna”,
vilken i själva verket ingenting annat
var än ett milt och smickrande förakt,
och att han själv en gång led av den
”turkiska inbillningen”, att jämföra
kvinnorna med vilken annan lysande
egendom som helst. Då däremot en man
betydde för honom en halvgud eller ”i
en enda tanke, allt sant och stort”.
Men så kom han en vacker dag att
läsa i en bok, som han väl läst hundra
gånger förut. Den hette ”Om döttrars
uppfostran” och handlade om, hur de
icke nog tidigt kunde ”bildas till den
laggranna dygd, som tillhör en kvinna
i världen”.
Vad tänkte han — de måste väl först
anses som människor, innan de anses
som kvinnor?
Och säger han ”denna enda tanke, att
lugnt förbi, men en natt händer det.
Hon hör steg utanför, en hand tar i
lå-sét, någon sparkar på dörren med
grova stövlar. Kanske nöjer sig mannen
därute med att skrämma kvinnan och
går sedan sin väg, kanske bryter han
sig in, kanske blir det strid och kanske
blir underlägsenheten i fysisk styrka
den kvinnans hela öde. Att en
lärarinna behöver lida kroppsligt våld hör
naturligtvis till sällsyntheterna, men
en bruten hälsa, ett förstördt
nervsystem blir ofta resultatet av några års
ensamhet och otrygghet. Statistiken,
som icke kan jävas, visar en ohygglig
procent sinnessjuka bland
småskolelärarinnorna, och sammanhanget är lätt
uträknat.
Fröken Roos har fått kännedom
om och offentliggjort åtskilliga fall,
som redan de äro hårresande nog,
men om lärarinnorna, som sitta
ensamma i bygderna, kanske utan en aning
om att deras öde, diskuteras, ville
skildra vad de genomlevat och genomlidit,
då först skulle vi få ett rätt begrepp
om vad deras belägenhet vill säga.
Det botemedel, som den förut
omnämnda lärarinnan föreslagit och som
också upptagits i motionen, är, att i
varje skolhus, nytt som gammalt, skulle
inredas en lägenhet som genom
skolrådets försorg borde uthyras till lämpliga
personer. Det finnes ofta obegagnade
vindsutrymmen, som med litet god
vilja från kommunens sida lätt skulle
kunna användas, och därmed vore
ensamhetens bann brutet. De
invändningar, som kunna göras, såsom risken av
ofrid och obehag, falla för den stora
trygghetskänsla, som medvetandet att
äga människor under samma tak ger
lärarinnan. Man får också hoppas, att
utredningen beaktar detta uppslag, som
har fördelen att vara *utförbart.
Något måste i varje fall göras; för
många många kommer all räddning för
sent, men de unga lärarinnorna, som
börja sin bana med glatt mod och god
vilja, få icke vidare offras. E. W.
den skönaste hälften av förståndiga
varelser på jorden äro först människor
— därnäst kvinnor, och icke, som man
alltid ansett dem, först kvinnor,
därnäst människor — denna enda tanken
nedslog min turkiska inbillnings
höghet och lärde mig i ett ögonblick att
rätt se den ovärdiga halvmänsklighet
varuti karlarnes dumma vildhet nästan
alltid dristat hålla kvinnorna”.
Det är klart, säger han vidare, att
samma orättvisa, eller som han på sitt
starka språk uttrycker sig, samma
”fånighet eller skamlöshet”, som det vore
att betrakta en karl blott i egenskap
av en han, samma orättvisa vore det
att betrakta en kvinna blott i egenskap
av en hon, då likväl en kvinna enligt
naturen är:
1. En förståndig varelse med all en sådan
varelses rättighet och höghet.
2. En människa med all en människas
rättighet och höghet.
3. En medborgare med all en
medborgares rättighet och höghet.
4. En vän för sina vänner.
5. En släkting för alla sina släktingar.
6. En husmoder för hela sitt hushåll.
7. Och äntligen allra sist en hon, lämplig
som hustru åt en viss lycklig karl.
Detta var Thorilds uppdelning av
kvinnans bestämmelse, och det framgår
av litteraturhistorien, att han själv
fann denna ”hon”, som blev hans
trogna hustru och förljuvade hans liy där
borta i det främmande landet. Meh att
det också var genom henne han kom
att frångå sin ”turkiska” ståndpunkt
och lära sig akta kvinnan först och
främst som människa.
Men om Thorild inför sin samtid
utkastade en stridshandske, skulle det ur
kvinnornas eget läger uppstå den, som
var mogen att upptaga hans tankar om
kvinnans människo- och medborgarrätt
och utkämpa striden.
Hur vågade icke Fredrika Bremer att
Verkningen av toikillnail.
Ett aktuellt fall.
I Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning för den 20 febr. refereras ett
fall, som visar hur osäker den gifta
kvinnans ställning är, även då
lagstiftningen trott sig uttryckligen komma
henne till hjälp. Det gäller en i
Göteborg boende gift kvinna, som erhållit
boskillnad, men vilken nekats rätt att
idka handel på den grund, att hon ej
företett bevis om mannens samtycke
härtill och hans villighet att ikläda sig
borgen för hennes förbindelser, vilket
av näringsfrihetsfÖrordningen kräves
för gift kvinna, ”som med mannen
sammanlever”.
Genom boskillnad upphäves mannens
ekonomiska målsmansskap över sin
hustru, och i allmänhet har det ansetts
att en gift kvinna med boskillnad i alla
ekonomiska ting var sidoställd med
änka eller ogift kvinna. Efter
boskillnaden svarar var och en av makarna
för sina skulder; mannens krpditorer
kunna icke för någon hans skuld, av
vad art den vara må, göra anspråk på
hustruns förmögenhet eller inkomst,
därest hon ej själv iklätt sig
betalningsskyldighet, och mannen blir lika
litet betalningsskyldig för hustruns
ingångna förpliktelser.
Magistraten i Göteborg stöder sig vid
sitt beslut uteslutande på
näringsfri-hetsförordningens uttryckliga
föreskrift. Frågan huruvida denna bör äga
tillämpning på föreliggande fall,
kommer då att hänga på tolkningen av
paragrafens ord: ”gift kvinna, som med
mannen sammanlever”. Skall detta
tagas efter bokstaven, då har
magistraten tydligen rätt; betyder det däremot:
gift kvinna, som med mannen lever i
egendomsgemenskap, då är dess
invändning obefogad.
Vilkendera tolkningen är den rätta,
för kvinnornas skull bryta mot gamla
fördomar och få samtiden mot sig för
att till sist få den — och ännu mera
eftervärlden — med sig.
Hur rörande är icke hennes bön till
fäderneslandet för kvinnorna.
”Var dem en huldare moder än du
varit för mig. Giv dem, giv för din
egen framtids skull, åt alla dina
döttrar, vad du nekade min ungdom:
frihet, framtid, ett hem för andens liv!”
Men om än Fredrika Bremer segrade
i kampen för kvinnornas frigörelse,
bröt deras omyndighetstillstånd och
öppnade dem nya banor, nya vägar
”för deras andes liv”, så är likväl inte
striden kämpad till slut.
Hur mycken opposition reser sig
inte ännu mot erkännandet av att
kvinnorna ”med lika så fullkomlig rätt”,
som männen äro människor och
medborgare, hur mycket av ”turkisk”
ståndpunkt gör sig inte gällande hos
män — och för övrigt även hos
kvinnor, när frågan om kvinnans
medborgarrätt i våra sena tider skall behandlas.
Om han, som vilar under linden på
den pommerska kyrkogården,
ljuskämpen med det heta hjärtat, kunde lyfta
sitt huvud, skulle han visserligen se,
hur mycket kvinnorna vunnit, men
likväl skulle han kanske ännu en gång
forma sin spetsiga stil till en fråga.
”Ha dessa samme karlarna, vilkas
högsta oskicklighet både att tänka och
styra sig själva är av världens
historia så klar, att de med sina hårda
senor och sitt sjukliga vett icke hos
kvinnorna sett något stort mera än
kjortlarna — ha de ännu icke märkt,
att den ädla varelse, som heter hon
allra först hette människa, ha de ännu
icke förstått, att den lilla olikheten av
kön blott är en skugga mot den stora
likheten av förstånd och hjärta, det är
av mänsklig dygd och värdighet?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
