Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår tids indiska kvinna.
En ii ven utanför sitt lands gränser känd
och * i litterära kretsar högt uppskattad
indisk skald, mrs Saroijni Naidu, har
nyligen vid ett besök i England i Londons
Ly-ceumklubb, hållit ett mycket
uppmärksammat föredrag om sitt hemlands kvinnor. Vi
äro i tillfälle att återgiva huvuddragen av
det intressanta föredraget.
”Vi ii.ro kvinnor som stå vid
gränsen”, sade mrs Saroijni Naidu, ”vi stå
vid gränsen mellan vår tid ocli
framtiden. Det är möjligt att Ni ej förstå
våra ideal, men jag ber Er komma
ihåg att kvinnorörelsen striickey sig
Över hela världen; i England är det
rösträtt kvinnor begära, och i
verkligheten är grundprincipen, på vilken
alla olika skeden av kvinnorörelsen vila,
den att kvinnorna sträva efter
rättigheten att uppfylla sin bestämmelse.”
Mrs Naidu berättade om den länge
sedan förgångna lysande tid, då Indiens
kvinnor kunde uppvisa en av de mest
minnesvärda tavlorna i civilisationens
historia — vid den tid då Indien var
härden för en kultur, så överlägsen, att
ekot därav ännu klingar som musik för
Västerlandet. De bilder Indiens
gamla epos upprulla äro ej blott legender,
de äro levande verklighet.
Kvinnorörelsen, som nyss börjat i Europa, fanns
färdig i Indien för 4000 år sedan, då
grunden för samhällets kultur var
kamratskap och jämlikhet mellan man
och kvinna; ingen handling i det
dagliga livet, ingen högtidlig ceremoni
kunde fullgöras utan kvinnornas
medverkan. Så hade nedgången kommit,
sade mrs Naidu, förhållandena ha
ändrats till det sämre, men nutidens
indiska kvinna kan ej sätta sig något
hättre mål före än att likna sina
kvinnliga förfäder. Vi sträva efter att
utveckla en rikare och djupare
kvinnlighet genom att införliva med vår
bildning de skatter Västerlandet kan
giva oss och därigenom öka de
möjligheter vi ha inom oss själva. Vi
förbereda oss till att taga vår del av det
stora fält av arbete och tjänande, dar
Västerlandets kvinnor redan nu sträva
så outtröttligt.
Av det nu pågående praktiska arbete,
som utföres av indiska kvinnor gav mrs
Naidu en allmän översikt. Bengalen,
sade lion, har länge varit
föregångslan-det, nu framträder det särskilt som
hemlandet for Rabindranath Tago re,
som har fört fram Indien i jämnbredd
med Västerlandens folk; men i allt som
blivit gjort har kvinnors arbete varit
en pådrivande kraft. I Bombay lin*
nas företag som fullt motsvara de som
finnas i Europa och arbeta för de
svaga, lidande och nödställda. I Madras,
i Panjab, i de förenade provinserna,
i de större infödda staterna borja
livstecken visa sig, ett återuppvaknande
av önskan att bliva vad Indiens
kvinnor varit i förgången tid — männens
medarbetare. Kvinnor redigera
tidningar och tidskrifter, de sköta sig
utmärkt som läkare, i konst, litteratur,
musik nöja de sig ej med att
efterhärma Västerlandets kvinnor, utan de
tävla med dem. Som talare
Överträffa de männen, ej endast i
framförandet utan också i övertygande vädjan,
i konsten att röra hjärtan; de resa från
Indiens ena ända till den andra och
tala till de enkla bönderna i byarna
lika väl som till de stora städernas
bildade åhÖrarskaror.
Indiens kvinna, säger mrs Naidu, är
ännu lokalpatriotisk i sin
tjänstvillighet och sin fosterlandskärlek, hon
anser sin provins vara Indien; hon har
ännu ej fått den vidare blicken på
nationalitet. I vissa fall drar
kastväsendet också gränser. Den
mufliammedan-ska kvinnan, ännu gömd bakom slöjan,
har den större solidaritetskiinsla, som
betingas av hennes tro. Idealet för
Indiens kvinna är att tjäna och hjälpa;
bondkvinnan är den tjänande i sitt
hem, de bildade kvinnorna utsträcka
sin hjälpande och tjänande verksamhet
från hemmet till byn, staden, provinsen,
landet. Den muhammedanska kvinnan,
har, trots att hennes röst ej får
höras utanför hennes familj, mer
entusiasm, vidare idealer, större förmåga
att övervinna hinder. Mrs Naidu har
i många år bott i Hyderabad,
huvudstaden för Nizam-området. Hon be-
rättade om kvinnornas utmärkta
arbete vid tiden för den olyckliga
översvämningen för tre år sedan. De
sade till männen: ”Varför stå Ni
förlamade? Vi äro här för att bistå Er,
tjäna och hjälpa, om vi än måste
behålla våra slöjor.” Och de höllo ord.
Mrs Naidu ser framåt mot den tid,
då Indiens kvinnor ha kommit över
olikheterna i kast och trosbekännelse
och blivit en stark, hjälpande makt i
sitt land. Hennes tro är att männen*
skola som kamrater räcka kvinnorna
handen och med glädje mottaga deras
erbjudande att taga på sig sin del i
tjänsten för samhället. ”1 Indien kan
aldrig bli den antagonism ocli det
organiserade motstånd mellan man och
kvinna”, sade hon, ”som det skär i mitt
hjärta att se i England, detta frihetens
land. Hela världens kvinnor”, tilläde
hon, ӊro bundna tillsammans i ett
fri-mureri som är starkare än ras ocli
trosbekännelse, genom det stora
lidandet och den stora glädjen att giva
världen dess medborgare”.
Under den korta diskussion som
följde undrade en talare om ej mrs Naidu
var alltför optimistisk i fråga om den
glädje varmed Indiens män skulle
hälsa samarbetet med kvinnorna, då man
tänkte på erfarenheterna från
England, men uttalade den förhoppningen,
att de ej skulle mötas av samma
missräkningar och svårigheter som där. —
Flera detaljer omtalades från det
arbete indiska kvinnor utföra i våra
dagar och särskilt framhölls att miss
Cornelia Sorabji, en utbildad jurist,
som på grund av sitt kön ej fått
tillstånd att praktisera, av regeringen
hade utsetts till juridisk rådgivare åt
kvinnor, som ännu måste bära slöjan.
Högermotion i engelska överhuset.
Lord Selborne har i engelska
överhuset väckt motion om rösträtt för
kvinnor i enlighet med det rösträttsförslag,
som för ett par år sedan framkom
under namn av the Conciliation Bill
(förlikningsförslaget). De konservativa
kvinnornas rösträttsförening vädjar
till högern att stödja motionen.
Gifta kvinnor i stadens tjänst.
Lagarnas oefterrättlighet.
Londons stadsfullmäktige ha fattat ett
beslut, som blivit föremål för stor
uppmärksamhet oeh livligt kommenterats såväl
i den engelska pressen som annorstädes.
Den hedervärda institutionen har i sin
tjänst antagit tre kvinnliga läkare, men
enligt bestämmelser, som äro gällande för
kvinnor anställda i stadens tjänst, uppkör
befattningen i oeh med detsamma de ingå
äktenskap. En av medlemmarna rev. dr.
Scott Lidgett väckte förslag om att de tre
läkarna skulle ställas utanför denna
bestämmelse, men förslaget föll med 72 röster mot
3(1. Nu återstår intet annat än att försöka
få grundbestämmelserna ändrade, såvida
man ieke vill riskera en omsättning bland
de kvinnliga tjänstemännen, som kan
komma att inverka i hög grad menligt på den
kvinnliga tjänstemannakårens stabilitet ocli
därigenom också på dess arbetsresultat.
Times upprullar i en ledande artikel,
präglad av äkta engelsk humor, de scener,
som komma att utspelas, då kvinnliga
tjänstemän gifta sig, kli änkor eller skilda,
avskedas, kli återtagna i tjänsten, gifta om
sig och bli avskedade oeh antagna igen,
ett verkligt katt- och råttsystem liknande
det som tillämpas på de hungerstrejkande
s u ff rågetter na.
Samtidens kvinna.
En belfjisk utställning.
Det är ieke blott de svenska kvinnorna,
som genom sin utställning Årsta komma
att i sommar med ett nytt
illustrations-prov bidraga till kvinnorörelsens historia.
En liknande utställning förkeredes även av
de belgiska kvinnorna. I maj öppnas i
Antwerpen en utställning, ”Samtidens
kvinna”, ägnad att belysa kvinnornas ställning
inom yrken och hantverk ,på den lärda,
konstnärliga och litterära banan, i hemmet
och i det offentliga livet. I spetsen for
ut-ställningskommittén står madame Jean de
Vos, hustru till Antwerpens borgmästare.
Kommitténs arbete har överallt mötts med
det största intresse och utställningen lovar
att bli både vacker och lärorik.
Några reflexioner med anledning
av professor Lehmanns Fremtidens
Kvindesag.
EDV. LEHMANN: Fremtidens
Kvindesag. V. Pios Boghandel.
Köben-havn. 68 sid. Pris 1 kr.
Den nya danska lund aprofessorns
nya bok om den allra nyaste
kvinnosaken — nämligen framtidens! — för
ovillkorligen i minnet året 1896, som
inom den svenska kvinnosaksvärlden
fräste av ideliga debatter om Ellen
Keys då nyutkomna broschyrer
”Missbrukad kvinnokraft” och dess av
polemiken framkallade efterföljare
”Kvin-no-psykologi och kvinnlig logik”. Med
det stilla behag, som längesedan
utkämpade och avblåsta strider väcka
minns man, hur debattens vågor då
gingo höga i Uppsalas student ske rum
och i dess kvinnliga studentförening,
till vars diskussion i det stora
kvinnliga dagsämnet fröken Gertrud
Adelborg, som representant för
Fredrika-Bremer-Förbundet var inbjuden. Tänk,
det var i de arkadiska tider, då
kvinnorna i Sverige gingo omkring som
lamm, de där icke pockade på rösträtt!
Det kändes säkert den gången som en
tagg någonstädes i själen, när Ellen
Key i sin lilla broschyr kraftigt, men
i förbigående, utan att kosta ord på
en självklar sak, betonade kvinnornas
rätt till medborgarskap — taggen
träffade inte precis intellektet, ty i teorin
visste man ju hur allt borde vara, men
snarare det praktiska
handlingssamve-tet. Troligen banade den broschyren
hos många kvinnor och hos långt
flera män en genväg till k. p.
r.-tan-ken. Det föreföll som själva Colum-
bi ägg detta, att nian skulle ha’
rösträtt just för det att man var
kvinnan — ett annat värde iin mannen
visserligen, men ett värde, som staten
behövde till sin fullkomning.
Argumenteringen för kvinnornas rösträtt
här hemma i Sverige har hämtat
många vapen ur Ellen Keys arsenal. Och
har haft gott av dem. Kvinnor
emellan ha’ vi mer än en gång prisat året
1896, som i god tid gav oss striden
omkring Ellen Keys ”Missbrukad
kvinnokraft”, så att rösträttssådden
sedermera kunde göras i ett gammalt slagfälts
fruktbara jordmån.
För några år sedan framhöll den
bekante spirituelle journalisten och
författaren Gustaf Hellström, då bosatt i
England, i ett kåseri i en svensk
huvudstadstidning, hur förmånligt
rösträttsrörelsen i Sverige tack vare Ellen
Key hade det med sitt enkla fältrop:
”vi vilja ha rösträtt just därför att vi
äro kvinnor!” — medan kvinnorna i
England, inspirerade av feminismens
grand old man John Stuart Mill,
ropade till männen: ”Ni ha hållit oss
förtryckta ocli fjättrade i årtusenden, men
vänta Ni bara, när fjättrarna fallit ocli
vi fritt få utveckla oss i alla
riktningar, när vi väl få rösträtt, så bli vi
snart lika bra och likadana som Ni!”
— en utsikt som inte vidare lockade
männen. Som stridsprojektiler i en
förbittrad kamp slungade de båda könen
i England varandra i ansiktet de
respekti va snillen de under seklernas lopp
s k ii n k t m ii n s kl i gli e t en.
Ett bollspel, vid vilket kvinnorna
ohjälpligt kommo till korta, emedan de
manliga snilleprojektilerna
obestridligen voro både talrikare och tyngre,
även å områden, där kvinnorna haft
full frihet att utveckla sig, såsom
måleriet och musiken.
Hur allting upprepas ocli hur fort
människorna glömma! I några referat
i dagspressen av prof. Lehmanns skrift
låter det som om hans synpunkter på
kvinnosaken, särskilt hans kritik av
Mill, vore ett alldeles nytt och
välbehövligt ord. Det är i själva verket
alltsammans sagt av Ellen Key, vars
namn prof. L. också nämner. Hon
formulerade principsti*iderna i
kvinnofrågan i dessa två enkla motsatta teser:
”Den fysiska könsskillnaden medför
icke någon väsentlig psykisk
artskillnad*.” Detta är Stuart Mill’s åsikt.
”Den fysiska könsskillnaden medför
en outplånlig psykisk artskillnad.”
Detta är Herbert Spencer’s åsikt.
Oeh hpn utvecklade då för snart 20
år sedan sin kritik av MilEs
ståndpunkt och sin anslutning till Speneer’s
med en genial pregnans och en
bestickande vältalighet, som kallade stormar
av bifall ocli opposition till liv. Det
är i stort sett just precis hennes
kon-tu rteck n i ng av k v i n n o rn as s ii rsk.il d a
art och s ii r k i 1 d a gå v or ocli s ä r sk i 1 d a
arbetsområden som — ehuru i en
mycket blackare framställning — gå igen
hos prof. Lelimann. Som direkt
efter-klang från Ellen Key ljuder hans
anklagelse mot kvinnorörelsen att på det
hela. taget blott ha föranlett en
kvinnlig imitation av mannen, att i stället
för en man och en kvinna, som
kompletterade varandra, ha skänkt eller
velat skänka världen två män, den ena
utförd i mind revärd ig kopia. Även hos
henne horde vi veklagan över
kvinnornas betryck under en arbetsbörda, som
ej utlöser deras bästa krafter, över det
tyranni, som består i att i frihetens och
likhetens namn bjuda samma växtvill-
kor åt olikartade plantor. Ellen Kefy
fick på sin tid ett ovälkommet och av
henne alldeles oväntat bifall från det
i kvinnosaken svart reaktionära lägret.
Man kan vara säker om, att prof.
Leh-manns tal också faller som honung på
reaktionens läppar. Men ur den
stillsamme danske vetenskapsmannens
alldeles opatetiska lilla skrift yra inga
av de snillets gnistor, som kunna
tända en brand, i livaktigaste fall blir det
en tidningspolemik.
Prof. Lelimann erkänner
oförbehållsamt att kvinnosakens hittills gjorda
frammarsch varit en historisk
nödvändighet, att k vinnornas arbete utom
hemmet ocli ekonomiska självständighet
redan satt sin prägel så djupt i
civiliserade staters samhällsliv, att inte ens
den vildaste fantasi kan tänka dem
utplånade.
”Var och en”, sii ger han, ”som liar
nied arbete, med verksamhet, med
handel ocli vandel att göra, skulle på det
allra bestämdaste undanbedja sig den
utsikten, att kvinnokraften i sin helhet
skulle dragas ifrån arbetet. Det är en
naturkraft vi här hava att göra med,
obeveklig och ibland obehaglig som
alla naturkrafter. Det kan aldrig bliva
frågan o.m att på något vis bygga
hinder för den. Det enda det möjligen kan
bli tal om är att reglera den,..”
Naturligtvis ryser en rösträttskvinna
vid detta tal om att reglera
bvhinofrå-gan. Vi se genast för oss en manlig
riksdag, som reglerar rättslösa
kvinnors arbetsvillkor. Prof. Lelimann
stämmer oss i alla fall genast blidare,
nä]* lian i omedelbart sammanhang
fortsätter: ”— — — om ett så
mäktigt element överhuvud taget låter sig
reglera.” Och ändå blidare känna vi
oss, när han vidgår att kvinnornas po-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
