Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danska kvinnornas rösträtt.
En självklar sak, säger Politiken.
Framkastar man frågan, skriver
”Politiken”, vilka paragrafer i det nya
grundlagsutkastet, som mest samla
uppmärksamheten kring sig, kan
svaret väl endast bli det, att det är de,
varigenom privilegierad valrätt till
landstinget avskaffas. Här har striden
stått hetast, därför fäster sig
allmänheten vid och gläder sig åt, vad har
uppnåtts: avskaffande av alla
privilegier.
Men tänka vi oss grundlagsutkastet
under en annan synvinkel, nämligen
från utlandets sida, är det ingalunda
säkert, att betydelsen av just dessa
paragrafer skall ådraga sig
uppmärksamhet. Det är antagligt, att man
utanför Danmark först och främst
skall lägga märke till en helt annan av
de många förbättringar, den nya
författningen inför. Vi tänka har, som
läsaren förstår, på kvinnornas valrätt
och valbarhet. När denna reform här
hemma icke väcker synnerlig
uppmärksamhet, ehuru den helt enkelt
fördubblar väljarantalet, ja, så är
förklaringen den, att det inte har stått minsta
strid om den, utan alla partier, från de
mest reaktionära till de mest
radikala, ha varit eniga i den punkten. Den
stora händelse kvinnornas fulla
politiska frigörelse är, tycks skola
försiggå alldeles obemärkt, därför att den
varit självklar i flera år, vid första
tillfälle. Och nu är tillfället här!
Rent grnndlagstekniskt — om vi
kunna bruka detta uttryck — innehålles
kvinnornas emancipation i två ord.
Den nya paragraf 30 börjar så:
”Valrätt till folketinget har en var man
och kvinna” (og Kvinde). Tänkte man
sig dessa två ord strukna, skulle —
enligt hela grundlagstextens
sammanhang — därmed också kvinnornas
valrätt och valbarhet, både till folketing
och landsting, vara strukna med
detsamma. Det är alltså dessa två ord —
tillsammans åtta bokstäver — som ge
utkastet till nya grundlagen dess
allmäneuropeiska betydelse.
ARTHUR BALLIN
KAPPFABRIKWAlTt°rBaEt>3
ttro
ii\ __
...........v-UIL-fR-NVJilV-TAN.......
SS v ES H f^:IE3 M m
-3 {22 MtfVAJTDUfrlT-
För Stockholm försäljning av
DAMKAPPOR - KOSTYMER
i minut till bestämda iabrikspriser.
Måttbestallningar utföras förstklassigt och billigt.
En gros. OBS.! Ingen butikslokal.
ARTHUR BALUH, Käppfabrik, Mälartorget 13, *
tr.
Näst efter Norge blir Danmark nu
den första suveräna stat i Europa, som
ger kvinnorna full politisk
likställighet med männen. Vi kunna samtidigt
erinra, att på samma gång fastslås
även i den nya rättegångslagen, för
vars antagande det finns goda utsikter,
med uttryckliga ord, att kvinnorna
även kunna bli jurymän. Att det
uråldriga och ärevördiga konungariket
Danmark, inom vilket man skulle tro
hundraåriga traditioner djupt rotfästa,
nu tar ett så stort och betydelsefullt
steg framåt och ger kvinnorna den rätt,
dem tillkommer, utan något förbehåll,
såviil som utan betänkligheter eller
någon som helst förutgående strid — det
är ett faktum, som å ena sidan talar
till fördel för rättfärdighetskänslan
hos vårt folk, och å andra sidan är
ägnat att genom det uppseende, det skall
väcka i hela världen, ge den hårda
kamp, kvinnorna i andra land måste
föra för sin rätt och frihet mot
gammal fördom och översitteri, ett mycket
kraftigt och på sina håll kanske
avgörande stöd.
Utbildningskurs för praktiskt
socialt arbete.
Centralförbundet för socialt arbete
anordnar, enligt vad av annons i dagens
nummer framgår, under instundande läsår 1914
—15 sin fjärde utbildning skurs för personer,
som vilja ägna sig åt bostads- eller
foster-barnsinspektion, annat barnavårdsarbete,
socialt arbete vid fabriker eller som i
allmänhet önska förvärva social kunskap.
Anmälningstiden utgår 1 juni 1914. Alla
upplysningar meddelas efter hänvändelse
till C. S. A:s byrå, Lästmakargatan 6,
Stockholm.
Margareta Hvitfeldts
s t ipendiein rättnin g.
Den 27 januari 1913 anhöllo de kvinnliga
studentföreningarna i Uppsala, Lund och
Göteborg hos konungen, att rättigheten att
söka stipendium, avsett för studerande vid
högre undervisningsanstalter, måtte
utsträckas även till kvinnliga studerande av
Bohus län och Göteborgs stift. I sitt nu
färdiga ”Utlåtande och förslag angående
omorganisation av Kungl. och Hvitfeldtska
stipendieinrättningen” hemställa
kuratorerna till k. m:t, at de kvinnliga
studentföreningarnas framställning ”icke måtte
vinna nådigt bifall”.
Det enda skäl, som kan tänkas mot att
utsträcka stipendierna även till kvinnor,
vore att det skulle kunna splittra
stipendieut-delningen. Men det är att beakta, att
endast när det gäller att utestänga kvinnorna
komma kuratorerna med talet om
splittring, något för vilket de eljes så litet
rygga tillbaka, att de halvt om halvt lovat
Ohalmerska institutet stipendier, om det
blott kan skaffa sig titeln högskola. Med
anledning härav skriver fil. mag. Elna
Bengtsson i Göteborgs Handelstidning
följande:
”Margareta Hvitfeldts testamente är ett
verk av en varmhjärtad och vidsynt
kvinna, och man måste taga för givet, att hon,
om hon kunnat blicka in i framtiden och
följa utvecklingens gång, med glädje
skulle givit sin skärv till främjande av även
kvinnornas bildningsarbete. Kuratorerna
ha ej dragit i betänkande att av hänsyn
till utvecklingen göra stora avvikelser från
testamentets ursprungliga ordalydelse till
förmån för vad de anse vara syftet och
andan i detsamma.
Margareta Hvitfeldt har ej uttalat sig till
förmån för kvinnliga studerande, men har
ej heller med en stavelse antytt, att
stipendierna skulle avse uteslutande manliga
studerande. Hon talar nämligen om
”ungdom”, ”studerande” och ”prästernas barn”,
uttryck vilka avse båda könen. Eftersom
hon så sorgfälligt valt samkönade ord, har
man därför full rättighet antaga, att
Margareta Hvitfeldt, som var en mycket
framsynt kvinna, tänkt sig möjligheten av
kvinnor på studiebanan, ehuru hon i sitt
testamente ej velat uttala en mening stridande
emotrsin tids åskådning. Personligen anser
jag detta vara det mest vägande skälet
till fÖfmån för kvinnliga studerande, och
jag har svårt att förstå hur man kunnat
förbise detta.”
Universitetskanslern har nu avgivit sitt
yttrande över förslaget till omorganisation
av Hvitfeldtska stipendieinrättningen samt
därjämte bifogat yttrande bl. a. från
Göteborgs nations i Lund inspektor samt
lärareråden vid Stockholms och Göteborgs
högskolor. Vad som i främsta rummet blivit
föremål för anmärkningar är kvinnornas
utestängande från rätt till stipendier,
vilket anses vila blott på formella och ej på
reella skäl. Såväl Stockholms som
Göteborgs högskolas lärareråd vilja härvidlag
ha en ändring i stadgarna genomförd och
en sådan åtgärd förordas även av
universitetskanslern.
Åven Fredrika-Bremer-Förbundets
styrelse har känt sig uppfordrad att till konungen
avlåta en skrivelse med underdånig
hemställan att stipendier måtte utdelas icke
blott till dem, som varit lärjungar i
allmänna läroverk, utan att detta privilegium
även utsträckes till elever av andra
gymnasier samt att kvinnliga studerande, lika
väl som manliga böra kunna påräkna
understöd från stipendiefonden.
Då nu stipendieinrättningen står inför en
genomgripande omorganisation, är det att
hoppas att de kvinnliga studenternas, ur
rättvisans och samhällsnyttans synpunkter
berättigade krav måtte på vederbörligt sätt
tillgodoses.
Använd L.K.P.R;s agitationsmårken,
litiska medbestämmanderätt är
villkoret för att ett sådant reglerande
ingrepp från samhället skulle få
betydelse och berättigande. Och nästan
totalt lugnade känna vi oss, när vi
erinra oss att han redan på sid. 30 i
broschyren själv påpekat att alla
värdesättningar i fråga om mäns och
kvinnors olika anlag ”kännbart” förvirras
av de mångfaldiga
övergångsformatio-ner mellan man och kvinna, som
mognade kulturer alltid uppvisa.
Detta reglerande tycks emellertid
vara kärnan i nöten, den stora
framtidstanken i kvinnofrågan. Han erkänner,
att man inte har minsta rätt att
förebrå kvinnorna, att de efter industrins
genombrott ”kopierade männen”, sökte
samma arbete som de — kvinnorna
”måste ju söka brödet, där det fanns”.
Han prisar det som en stor lycka för
utvecklingen, att kvinnornas
självförsörjning tog sitt första uppsving
under liberalismens period, ”i den fria
konkurrensens tecken” (!!). Därigenom
har ett oumbärligt experiment blivit
gjort. Tillräckliga erfarenheter äro
ännu ej på långt när samlade, men
tiden är inne att systematiskt börja
göra rön, att från alla synpunkter väga,
räkna och mäta vad kvinnan som
släktets sunc^a moder duger till, orkar och
tål. En allsidig utredning med ett ord,
på grund av vilken det en dag i en
framtid skall i godo göras upp mellan
manliga och kvinnliga medborgare, hur
en verkligt statsnyttig arbetsfördelning
könen emellan bör ordnas. Vi
rÖsträttskvinnor ha i dag ingen
anledning att opponera mot en så avlägsen
utopi. Vårt villkor för bifall är blott,
att den blir så pass avlägsen, att
kvinnorna då inte bara ha rösträtt, utan
också haft den så länge, att de med till-
räcklig säkerhet lärt sig bruka detta
underfundiga vapen. Och säkert är
också den dag tillräckligt långt borta,
då människorna hunnit förvandla det
mänskliga arbetslivets bloddrypande
djungel till ordentligt upprutade
kålsängar, i vilka de båda könen förbjuda
varandra att trampa galet. Prof.
Leh-mann ställer i utsikt att kvinnorna
nog skola få nådigt tillstånd att påta
i de allra flesta samhällets arbetsrutor,
men att man kommer att starkt
beskära den tid av dygnet, som det skall
tillåtas dem att arbeta. ”De åtgärder,
man i (let senare avseendet kommer att
vidtaga, säger han ”komma att bliva
allt strängare ju mer det blir
fråga om hjärnarbete.” Det är gott att
påminna sig, att ”man” i detta
avseend-de enligt medgivande betyder män och
kvinnor! På den grund våga vi väl
hoppas, att ”man” kommer att taga
nödig hänsyn till de — också enligt
medgivande — otaliga övergångsformerna
mellan ur-mannen och ur-kvinnan,
dessa besvärliga men faktiska produkter
av övermogna och ”degenererade
kulturer”, som så opassande trassla till
ett i och för sig enkelt
placeringspro-blem!
I den mån staten ombildas till en
sådan fullkomligt fungerande
sorterings-maskin menar prof. Lehmann, att man
ersätter de gamla falska och Ödesdigert
vilseledande slagorden ”jämlikhet,
frihet och broderskap” med den verkligt
förlösande formeln för organisation
”skillnad, ordning — och broderskap”
Det är underligt att i en lärd mans
framställning finna en så opsykologisk
vantolkning av den gamla
frihetsdevi-sen. Den föddes väl just ur ett
nyvaknat medvetande av samhället som en
stor organism, vars arbetande lemmar
på grund av sin oumbärlighet fÖr det
helas bestånd kunde göra anspråk på
likställighet i människovärde? Vem
har — bland tänkande människor — på
långliga tider menat något annat med
frihet än den frihet vi alla behöva just
för samhällets egen skull, frihet att
sölca utveckla just det pund, varmed vi
bäst kunna tjäna samhället?
All diskussion i kvinnofrågan löper
i våra dagar med nödvändighet genast
in på problemets aktuella praktiska
brännpunkt, kvinnan och arbetet. Och
det riktas än öppna, än förstuckna
anklagelser mot kvinnorna för att i sin
kamp för arbete och bröd blott söka
sitt eget, men förbise familjens,
samhällets och släktets väl och bestånd —
den svartaste anklagelse för
samhälls-oduglig egoism, som kan resas i detta
barnets och sociologins gemensamma
århundrade. Prof. Lehmann bör ha ett
obetingat instämmande, då han
framhåller, att ”antropologins krav i
kvinnosaken” — avkommans tillräcklighet
och bästa möjliga beskaffenhet — bor
vara ett diktatoriskt maktspråk, från
vilket ingen prutmån gives.
Man får lämna därhän, om han
anser båda dessa krav på en följande
generation vara fyllda hos det
”vimlen-de Yngel til Mödre i Syd og Mödre i
Öst, enfoldige, trselbundne og frugtbare
Kvinder”, om vilka han talar i ”det
sidste, mÖrke Perspektiv”, ett litet
avslutande mollackord under strecket,
som tycks vara lösligen ditsatt med
anledning av den politiska situationen.
Men fÖrsåvitt kvinnosakskvinnorna
anses vara detsamma som kvinnosaken
måste vi visa ifrån oss den anklagelse
han riktar mot denna som ”en enda
stor försyndelse” mot hänsynen till ra-
sens goda fortbestånd, emedan denna
hänsyn ej gjorts till ”den princip, efter
vilken varje steg regleras”.
Kvinnorna ha som bekant ej makt att reglera
principerna för samhälls vår den och det
är ofta kinkigt nog fÖr dem att hålla
sig själva och sina barn vid ett skralt
liv. Annars är ju i den moderna
argumentationen för kvinnorösträtten
den rashygieniska synpunkten en av de
allra starkast betonade. Kvinnorna —
mödrarna måste tillsvidare gå i
grottekvarnen, och det gäller i första hand
att söka mildra deras villkor där. Och
sedan i den mån man hinner sansa sig
efter industrins lavinartade
genombrott gäller det att komma till en
acceptabel förlikning inte blott mellan
mödrarna och industrin, utan mellan
mänskligheten och industrin. Kvinnan
och arbetet är det svåraste problemet,
men mannen och arbetet är också ett
problem. Inte heller för honom har
det varit ett gott att mista ett rörligt
och allsidigt arbete och förvandlas till
en kugg i ett sotigt och dånande
maskineri. Förf. till ”Fremtidens
Kvin-des£ v” har med rätta bekymmer om de
unga flickor, vilkas arbetskraft
exploateras i förtid. Men även om de på
samma sätt misshandlade gossarna
gälla hans ord: ”det är rovdrift på
släktet att göra kvarnar av dessa
vattenfall.” I kvinnors öron är det
all-tid ett misstänkt tal att endast orda
om industrins faror för kvinnorna. Vi
känna söm både mäns och kvinnors
mödrar. Och vi anse
samhällsproblemet framför andra vara att förvandla
industrin från mänsklighetens blodiga
gissel till dess gode tjänare.
Gerda Hellberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
