Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Feminismen och läroverken.
IJnder ovannämnda rubrik föres i
dessa dagar i götehorgspressen en
polemik, som verkar nästan tragikomiskt
gengångaraktig. Den påminner om
Herodotii fabel: mannen som stod vid
floden och väntade att den skulle flyta
förbi, så att han skulle kunna gå
torrskodd över, men floden stannade inte,
utån blev i stället allt bredare och
stridare, trots den stackars mannens
protester. Floden heter utveckling — oeh
den har inte stannat än trots alla
hotelser.
Orsaken till polemiken är ett
föredrag i ”Pedagogiska sällskapet” i
Göteborg av en fil. d:r E. Hägg, Över
ämnet ”Feminismen och läroverken”.
Föredraget är tydligen inspirerat av
prof. Lehmanns broschyr ”Fremtidens
Kvindesag”, med stark bismak av äkta
tysk Hausvaterinyndighet.
Att bemöta d:r Häggs utfall mot
kvinnorna i allmänhet, med alla deras
fel och brister, kan naturligtvis icke
falla någon in, då jii ingen gärna kan
begagna sig av samma slags vapen,
tydligen hämtade ur en tysk
rustkam-niare från medeltiden.
Innehållet i föredraget går ut på att
visa faran av det fem i nise rande
inflytandet av kvinnliga lärare för gossar
å högre stadier. (Faran av ekonomisk
konkurrens för den manliga kollegan
spelar naturligtvis ingen roll?)
Första chocken, sedan d:r Hägg
kommit in på skolfrågan, riktas mot den
utredningsnämnd av läroverkens och
folkskolans löner, som tillsattes hösten
1912, särskilt mot dess sammansättning,
såsom gynnande femin is tiska syften,
ocli såväl ecklesiastikministern i den
Lindmanska ministären som
ecklesiastikministern i den Staaffska, får en
sträng avbasning for sina feministiska
sympatier. Dessutom är nämndens
sammansättning för övrigt sådan,
säger d:r Hägg, att den icke kan vara
objektiv inför frågans bedömande —
den utmärker sig för ”menlösa
funderingar” oeh ”bristfällig
människokännedom”.
Efter åtskilliga gissningar och
antaganden rörande nämndens fÖx^slag om
lika lon för manliga och kvinnliga
lärare (med samma kompetens och
samma arbete) samt bekymmer för statens
större pensionsskyldighet mot
kvinnorna på grund av tidigare inträdande
fysisk och psykisk oförmåga att
skota sin tjänst, kommer han till den
avdelning, som i tidningsreferatet kallas
Verklighetens vittnesbörd. Denna
rubrik kan med allt skäl benämnas ”den
ogenerade frasen”, för att använda d:r
Häggs eget uttryck.
Han anför som sitt förnämsta
argument, rörande undermåligheten hos de
kvinnliga lärarkraf terna, att
flick-gymnasierna, som oaktat de behöva väl
tillvarataga sin ekonomi, dock i hög
grad anlita den manliga
arbetskraften, som ställer sig betydligt dyrare.
”Därigenom kan man ju icke vara i
tvivel smål om”, anser d:r Hägg,
”vil-ketdera de anse som kvalitet svara —
den manliga eller kvinnliga
arbetskraften.” Och han trotsar d:r Berg att
kunna uppvisa en enda kvinnlig lärare
anställd vid ett manligt
privatgymnasium.
Hur det förhåller sig med
”verklighetens vittnesbörd”, visar kand. Adéle
Philipson, sekreterare i ”Akademiskt
bildade kvinnors förening”, med all
önskvärd tydlighet i ett ytterst
sakrikt och vederhäftigt inlägg i frågan i
Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning av den 20 maj.
Kand. Philipson konstaterar, till d:r
Häggs upplysning, att vid Lundsbergs
läroverk för gossar ha sedan 1904, då
därvarande gymnasie av delning
startades, varit anställda två kvinnliga
lärare, båda med adjimktskompetens.
Skolans rektor skriver om dessa lärare
följande: ”Lundsbergs skola har icke
Selma Lagerlöf invald
Det är känslor ocli tankar av
skiftande art, som strömma över oss
kvinnor vid underrättelsen om att Selma
Lagerlöf blivit invald i Svenska
akademien. Kanske undanskymmes
hennes egen diktning och personlighet i
någon mån av det intrycket, att man
står inför ett genombrott, en
omstört-ning i tänkesätt hos en relativt
konservativ institution, som hitintills icke
upptagit en enda kvinna bland sina
medlemmar, oaktat både Anna Maria
Lenngren och Fredrika Bremer varit
ifrågasatta som kandidater.
Det drar århundraden om innan
järnlänkar rosta och förvittra, men när det
Ögonblicket är inne, förundrar man sig
över att de kunnat hålla så länge. Det
var ju en så enkel sak att bryta dem
itu. Oeh man känner en stark
befrielse och en glädje över att leva i en tid,
som bryter mot traditioners och
fördomars samfällda makt.
När man blivit medveten om detta,
framträder småningom bilden av just
den kvinna, som ansetts värdig att
mottagas som den adertonde i denna vittra
areopag. Man tänker mindre på de
utmärkelser som kommit henne till del
och mera på den glädje och de värden
hon skänkt åt de tysta stunderna, när
man levat sig in i hennes diktnings
gestalter. Hon har intagit en
särställning i den svenska litteraturen, ty hon
har återuppväckt det barnasinne, som
aldrig borde dö hos människorna.
Hon är framför allt
sagoberätter-skan, som så rycker oss med av sin
fantasis trollmakt att vi tro på undret.
Och ingen har som hon förmått oss att
tro på det evigt goda hos människorna.
Där skymta bilderna från Gösta
Ber-lings värld, de glada äventyrarna, de
skona kvinnorna och de starka
dryc-keshjältarna och bland dem majorskan
på Ekeby, med en fläkt av storhet och
ödestragik över sin person. Där se vi
Dalafolket på vandring mot
Jerusalem, en och annan gestalt så utmejslad
att den står för oss som ett åldrat
träsnitt, och det kan vara en legend från
Jesu barndom, enkel och ren i linjerna,
men med något av visionär klarhet,
och det kan vara en liten namnlös grav,
som berättar oss om människohjärtats
förmåga att älska och lida.
Det är alla dessa bilder av män och
haft skäl att, vare sig det gällt
neder-skolan eller gymnasiet, frångå den en
gång beträdda vägen att använda
kvinnliga lärare. Den känner sig
tvärtom tacksam för det satt varpå dessa
fullgjort sitt kall. Icke nog med att de
åtagit sig och visat sig stå ut med
samma antal undervisningstimmar som
de manliga kollegerna, utan de ha
också i Övrigt varit likställda med dessa.
–-Det är också ett glädjande
faktum att deras undervisning i klasserna
krönts med all önskvärd framgång
både inom nederskolan och gymnasiet
Vad den disciplinära sidan av
skolverksamheten angår, kan ingen
väsentlig skillnad sägas hava fö re funnits
mellan de manliga och kvinnliga
lärarna. De individuella anlagen spela i
detta hänseende den viktigaste rollen.
Ett par omständigheter torde dock
förtjäna att beaktas. För det första synes
erfarenheten giva vid handen, att det
i regel ej är inom skolans högre
klasser utan i mellanklasserna, som det är
svårast att upprätthålla tukt och
ordning; vidare har lärarinnans ställning
varit och är fortfarande
ogynnsammare än lärarens, bl. a. till följd av de
rådande fördomarna och den allmänna
opinionen, som ej gärna velat se en
kvinna i katedern vid våra
gossläro-verk. I detta stycke har Lundsbergs
skola brutit med den gängse uppfatt’
ningen och har därpå icke blivit
lidande. –-”
i Svenska Akademien.
kvinnor, omspunna av sagans
skimmer, men ändå så typiskt svenska, som
vi bevarat i minnenas skattkammare
och som helst plockas fram i
stillheten och tystnaden. Det är de som gjort
Selma Lagerlöfs namn känt och älskat
ibland oss. Och man tänker att
förvisso har allt detta berättigat henne till
den plats hon nu skall inta.
Men åter skymmes hennes diktning
för ett nytt intryck.
Utmärkelsen kunde ju fallit på en
kvinna, som så levat sig in i sin
diktning, att den yttre världen blivit henne
främmande, att hon saknade
beröringspunkter med de frågor av
praktisk betydenhet, som röra sig i tiden
och som alltjämt vänta på sin lösning.
Men detta är heller icke förhållandet.
Och man erfar en stark glädje vid
tanken på att det just är hon, som
alltid känt varmt för kvinnornas
frigörelse och som ställt sig i de kämpandes
led, som nu blivit orsaken till att ännu
en av fördomarnas pox*tar öppnats.
Länge ha kvinnorna knackat på
dessa portar. En efter annan ha de låtits
upp, och med var och en har alltmera
ljus och luft strömmat in över
människosläktet.
Säkert måste också Selma Lagerlöf
ha en mycket stark förnimmelse av
detta, att den sista ädelstenen i hennes
krona inte bara ar en utmärkelse for
henne personligen, utan även kommer
hela kvinnosläktet till godo* Ty allt
som öppnar oeh vidgar, ger oss nya
impulser och friska intryck och tro på
framtiden.
Selma Lagerlöf har icke försummat
att göra sin stämma hörd när
kvinnorna arbetat för sin medborgarrätt. Vi
tro att Svenska akademien är att
lyckönska till det tillskott av arbetskraft
och poetisk begåvning — och
kvinnlighet, som Selma Lagerlöf måste tillföra
institutionen, och på hennes
förhållande till denna vittra samling kan man
måhända tillämpa de ord varmed hon
avslutade sitt tal vid
rösträttskongressen, den 13 juni 1911:
”Det lilla mästerverket, hemmet, var
vår skapelse med mannens hjälp. Det
stora mästerverket, den goda staten,
skall skapas av mannen, då han på
allvar tar kvinnan till sin hjälpare.”
Gurli Hertzman-Ericson.
Samma uppfattning -har uttalats av
fyra seminarierektorer, vilka ju böra
tillerkännas större sakkunskap i
frågan, än vad d:r Hägg kan ha
förvärvat genom intuition — och prof.
Leh-mann.
Rektor Säve, som väl också han
räknas till auktoriteterna på skolområdet,
åberopade under en debatt i Första
kammaren om kvinnliga statstjänster
intyg från rektorer vid huvudstadens
läroverk, vilka visade att de kvinnliga
provkandidaterna icke voro
underlägsna de manliga vid undervisningen på
det högre stadiet. De voro snarare
bättre, emedan deras intelligens är
rörligare och de tala bättre. Även
fram-hålles att de ej haft svårare
upprätthålla tukt och ordning än andra lärare.
Under läsåret 1912—1918 undervisade
på gymnasiestadiet i 10 skolor 47
lärarinnor, dels akademiskt och dels
se-minariebildade. Vid 7 samskolor med
dimissionsrätt undervisa 27 kvinnor
på gymnasium. Dessutom förekomma
både vid samskolor och högre
flickskolor kvinnliga examinatorer i
studentexamen.
Att vid privatläroverken för flickor
användas manliga lärare beror mest
därpå, att antalet kvinnliga
gymnasielärare är otillräckligt. Detta i sin tur
beroende på de för kvinnliga
studerande ännu ogynnsamma ekonomiska
förhållandena.
Fröken Philipson bemöter i sitt
svaromål punkt för punkt
ovederhäftigheten i d:r Häggs beskyllningar och ger
honom till slut rådet att studera
flick-gymnasiernas kataloger. Hade d:r
Hägg, då han utarbetade sitt föredrag,
haft dessa samt den matrikel
”Akademiskt bildade kvinnors förening”
nyligen utgivit, skulle han kanske (?) inte
ha gjort sig skyldig till
smaklösheten att tala om den vid
flickgymnasier-na eftersökta manliga ”kvalitetsvaran”.
Ömheten om kvinnans svaga fysik
gör d:r Hägg all heder, men varför
icke utsträcka den till andra yrken —•
inom affärslivet t. ex. kan den sättas
på mycket hårda prov, för att icke tala
om fabriksarbete och hemsysslor — i
många fall det tyngsta och i alla fall
det sämst lönade kvinnoarbetet. Det
är egendomligt — eller kanske helt
naturligt? — att det alltid är för
kvinnan som yrkeskonkurrent den manliga
ömheten och omtanken blir så
obegripligt stor.
Gossarna skulle taga skada till sin
själ, såväl genom inflytandet av
lärarinnor som kvinnliga kamrater, påstå
antifeministerna. Jag undrar om de
senare inom lärarekåren lika kraftigt
söka skydda sina manliga elever för
obildade kvinnors inflytande? Eller
anses detta mindre farligt?
Liksom en sant bildad mor icke kan
undgå att sätta en prägel av själslig
förfining över sin sons personlighet, så
kan en lärarinna i någon mån ersätta
detta viktiga moment i uppfostran, som
tyvärr icke i hemmet står all ungdom
till buds. Frånvaron av detta
femini-serande inflytande i ungdomen gör sig
ofta, alltför ofta sorgligt märkbart,
även inom det s. k. kulturlivet.
I en fråga sådan som denna borde
mödrarnas röst icke vara förstummad.
Vi borde ha utslagsrösten — det är
våra söner det gäller — och när frågan
nu på visst håll sattes På sin spets:
feminisering eller brutalisering, så ar
det inte svårt att veta hur vågskålen
kommer att stå i kvinnornas hand.
Frigga Carlberg.
Den stora motionslloden
är en med varje ny riksdag i tidningarna
ofelbart återkommande rubrik. Icke heller
denna riksdag gör härifrån något
undantag, oeh det i trots av från vissa håll med
sådan kraft utfärdade proklamationer, att
sommarriksdagen endast skulle ha én
fråga att behandla och att med allt annat
borde anstå. Granskar man denna sista
mo-tionsflod litet närmre, skall man finna att
en mängd av de torslag, sem väcktes vid
januaririksdagen och som då icke kommo
under behandling, hava förnyats nu, och
att härvid intet parti dragit sig för att
fora fram sina speciella önskemål och
därmed också öka ”försvarsriksdagens”
arbetsbörda. I nykterhetsfrågan föreligga
motioner från såväl liberala samlingspartiet som
från socialdemokratiska riksdagsgruppen
och från riksdagens nykterhetsgrupp.
Socialdemokraterna förnya sin motion om
allmän och lika kommunal rösträtt, och
högern sin stora sedlighetsmotion. Av
förnyade motioner, som falla under rubriken
kvinnofrågor, må nämnas lir Berglunds i
Linköping, om rätt for gift kvinna att vid
domstol eller hos annan laga myndighet
fora egen eller annans talan, och friherre
Palmstiernas, om understöd åt obemedlade
barnaföderskor. Redan vid den första
ordinarie motionstidens utgång hade över 200
motioner väckts.
Kvinnlig ledamot af
fattigvårds-styrelse.
Vid Torshälla stadsfullmäktiges senaste
sammanträde invaldes i
fattigvårdsstyrel-sen förutvarande suppleanten, fru Frida
Grönberg. Fru Grönberg är ordförande i
Torshälla F. K. P. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
