Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra nordiska kvinnomötet i Köpenhamn 10-11 juni.
öppningshögtidlighetema och förmiddagsmötet den 10 juni.
Egendomsförhållandet mellan äkta
makar.
Redan vid 9-tiden fylldes Odd
Fel-lowpalatsets stora sal av en
intresserad publik, bestående nästan
uteslutande av kvinnor. Mötet började
stämningsfullt med avsjungande av en
vacker kantat, författad av fru Gyrithe
Lemche med musik av fru Tekla
Griebel Wandall. Då de entusiastiska
bifallsyttringarna efter kantaten lagt
sig, talade fru Stampe-Feddersen,
Dansk Kvindesamfunds ordförande,
om den strid, som i forna tider stått
mellan Nordens folk, och om de
freds-strävanden, som de senare åren gått
genom världen, ocb gladde sig åt att de
skandinaviska folken nu enigt
kunde samla sig till möte. Dagens
diskussion var ägnad ”familjerätten” och
inleddes av professor Viggo Bentzon,
som i ett längre föredrag gav en
översikt över ”Familjeretskommissionens”
samarbete med den kommitté, som
tillsatts av Dansk Kvindesamfund, och
sedan övergick man att diskutera
makarnas egendomsförhållanden. Jur.
kand. fru Anna Wicksell genomgick
klart och överskådligt dels den gifta
kvinnans rättsliga ställning i Sverige
och påvisade de orimliga och orättvisa
förhållanden, som uppkomma genom
de nu gällande lagarna om
egendoms-gemenskap under mannens oansvariga
förvaltning. Om också
egendomsge-menskap vore mest idealisk, hade man
dock ej lyckats få en sådan form för
denna, att den utan orättvisa mot den
andra parten, kan genomföras i praxis,
varför fru Wicksell ansåg, att var och
en av makarna borde råda över sitt,
såvida man inte överenskommit
annorlunda. Man borde nämligen ha rätt
att välja, och detta att ställas inför
nödvändigheten att välja, skulle även
tvinga kontrahenterna att tänka över
dessa saker. Dessutom ansåg hon, att
man även under äktenskapet skulle ha
rätt att övergå till ett annat system.
Efter detta högst intressanta
föredrag vidtog en livlig diskussion, i
vilken kvinnor från alla de olika
länderna deltogo, och vilken var mycket
givande. Det hävdades kraftigt, att
målsmanskapet borde upphävas och
likstäl-lighetsförhållande makarna emellan
i ekonomiskt hänseende införas; även
betonades hustruns rätt att utan
testamente få sitta i oskiftat bo vid
mannens död. I den ömtåliga frågan om
boskillnad eller egendomsgemenskap
skulle ligga till grund för makarnas
ekonomiska förhållanden, voro
emellertid meningarna mycket delade.
Det personliga förhållandet mellan
föräldrar och barn.
Efter en kort frukostrast samlades
åter det talrika auditoriet, och
kvinnorna tycktes vara lika livligt
intresserade — snarare mera än mindre. Det
var nu det personliga förhållandet
mellan föräldrar och barn, som
diskuterades. En stämning av djupt allvar och
ansvarskänsla präglade diskussionen.
Det var Höjesteretsadvokat Elise Sem
från Norge, som var första inledare,
och hon betonade den stora skillnaden
mellan föräldrarnas förhållande till
äkta och s. k. oäkta barn. I det förra
fallet har fadern så gott som hela
fÖr-äldrarätten, i det senare varken
någon rätt eller plikt. Hon kom även in
på frågan om de oäkta barnens rätt att
bära faderns namn och att ärva
honom. Hon ställde sig dock en smula
tveksam härvidlag med hänsyn till de
barn, där man ej kan bevisa
faderskapet, och vilka komme att bli ett
slags ”tredje klassens barn”, en
verklig pariaklass, betydligt sämre
ställda än de nu äro.
Från Sverige var det fru Frigga
Carlberg, som skulle behandla denna
fråga, själv var hon tyvärr sjuk, men
hennes föredrag lästes upp och väckte
stort intresse. Hon genomgick frågan
ända från den tid, då mannen rådde
över sina barn lika oinskränkt som
över all annan egendom och kunde
döda dem om han ville. Först på
1200-talet förbjöds det i Sverige att utsätta
barn, och faderns rätt är ännu så stor,
att t. o. m. straffade förbrytare ha rätt
över sina barn och inte modern, om
det också är hon, som genorb sitt
arbete uppehåller hemmet. Och trots det
att fadern har så gott som inga
plikter mot sina s. k. oäkta barn har han
dock arvsrätt, t. o. m. fädernefränder
ärva ett oäkta barn. Hon påvisade
även huru lagstiftningen rent av
bidrar till massmord på späda barn, en
sak, som hon rekommenderade
vederbörande att besinna, då man så
bekymrat talar om den sjunkande nativiteten.
Fru Rissing-Rasmussen omtalade, att
i Danmark har man och hustru samma
rätt, då det gäller barnets religion och
giftermål, eljest är även här fadern
allena rådande över de äkta barnen,
även då han inte kan försörja
familjen. Det har t. o. m. nyligen hänt, att
fadern skickat bort barnen utan att
modern ens fått kännedom om, var de
funnos, och det behövs härvidlag icke
bevisas, att hustrun är olämplig som
uppfostrarinna. Hon framhöll i detta
sammanhang huru det ovillkorligen
brutaliserar mannen, att han vet, att
han har makt att driva sin vilja
igenom, samt rekommenderade skiljedom
i de fall, då makarna inte i godo kunde
komma överens.
I avseende på de utom äktenskapet
födda barnen har modern oinskränkt
föräldramakt, om hon försörjer barnet,
och detta har rätt att bära hennes
namn och ärva henne, men har
däremot inte rätt att bära sin fars namn
utan hans samtycke, och modern har
inte ens rätt att uppge faderns namn,
om hon ej söker uppfostringshjälp.
Den följande mycket intressanta
diskussionen kom till en stor del att röra
sig om de oäkta barnens arvsrätt efter
fadern och rätt att bära hans namn,
och det framhölls bl. a. att det var
rimligare, att fadern var skyldig att giva
sitt namn åt sitt eget barn än att
dettas morfar skulle vara det. Då de
skrivna lagarna fritog mannen från
följderna, och de oskrivna fritog
honom från skammen, så blev
naturligtvis moralen olika för man och kvinna,
och detta ledde till alla dessa svåra
missförhållanden, som nu förefinnas
och som mest drabba de oskyldiga
barnen.
Ingående och upplösning av
äktenskap.
Overretssagförer Astrid Rickmann
redogjorde för förslagen till lag i dessa
avseenden och förordade att
separation borde beviljas även på
framställning av endast den ena parten, men
borde då väntetiden på verklig
skilsmässa vara två år, under det att ett
år borde räcka då båda önskade
skilsmässa. Dessutom betonade hon starkt,
att det borde tagas hänsyn till de
rashygieniska synpunkterna i den väntade
lagen.
D:r Alexandra Skoglund gav en
redig och klar framställning av det
svenska lagförslaget, vilket hon i det stora
hela var mycket belåten med.
Efter en kort diskussion tog
professor Bentzon ordet och konstaterade
med stor tillfredsställelse, att det
tycktes som om kvinnorna i det,stora hela
sympatiskt mottagit kommitténs
förslag, och han slutade med följande ord:
”Kvinnliga jurister ha i dag med stor
skicklighet talat om synnerligen svåra
frågor, och vi manliga jurister vilja
gärna samarbeta med dem. Mötet i
dag har styrkt mig i den åsikten, att
samarbetet skall gå bra.”
Rösträttsmötet kl. 7 e. m.
Den stora salen i ”Grundtvigs hus”
var rikt prydd med blommor och
flaggor — det låg liksom feststämning i
luften. Salen var fullsatt till sista
plats.
Vi hade alla i dag läst i tidningarna
om de allra senaste politiska
händelserna i Danmark. Högern i
landstinget hade genom ”strejk” framtvungit
riksdagsupplösning och därigenom
fördröjt antagandet av det nya
grundlagsförslaget, som även upptar kvinnornas
rösträtt, och vars antagande man
väntat just dessa dagar.
Det är emellertid inte
kvinnorösträtten det gäller. I Danmark äro alla
partier ”rörande enige” härom, och de
danska kvinnorna veta, att det endast
gäller ett uppskov till nästa session.
Danmarks kvinnor voro därför
segervissa, och då ögonläkaren fru Estrid
Hein, hälsade de närvarande
välkomna, gjorde hon det med varma ord om
den väntade rösträtten, som de danska
männen så gott som enigt unna sina
kvinnor.
Efter henne talade professor Harald
Höffding. Han är ordförande i de
danska männens förening för kvinnans
politiska rösträtt, för resten en gammal
vän av saken, det är nu trettio år sedan
han först offentligt uttalade sig för
kvinnornas rösträtt, och han har varit
sina ideal trogen.
Det var en njutning att hora
professor Höffdings klara och djupa föredrag
— inte minst för oss svenskor, vi äro
inte förvanda med goda ord från våra
herrar professorer.
Först konstaterade han den enighet,
som rådde i Danmark i avseende på
kvinnans politiska rösträtt, huru det
här anses som en självklar sak — den
har genomgått likgiltighetens,
smädel-sens, förargelsens och diskussionens
stadier, och då mannen talar om att
rösträtten strider mot kvinnans
”natur”, ”så”, sade Nordens störste
tänkare, ”är det svårt för männen att
bevisa detta, ty kvinnorna äro icke
desamma nu som förr, och det är att
misstro naturen, då man inbillar sig,
att kvinnan inte alltid kommer att
följa det som är hennes verkliga natur;
detta förhållande gör att hennes
deltagande måste bli en ’Berigelse’ i det
offentliga livet.” Särskilt ville han
nämna två ting, där kvinnorna voro
männen överlägsna, nämligen i ett
starkare sinne for livets realiteter och
mindre lust för ofruktbart teoriserande
och i en säkrare takt vid bedömande av
mera komplicerade saker. ”1 den stora
kör, vars samklang skall uttryckas i
den politiska församlingens beslut,
skall nu hennes stämma också klinga
och bidraga till att bestämma det helas
klangfärg, och det kommer säkert att
visa sig, att man förut saknat denna
ton — och i alla fall kan den säkert icke
komma att ljuda så falskt, som
manliga stämmor stundom ljudit.” När
kvinnorna arbeta i sina speciellt
kvinnliga uppgifter, så måste de ha
inflytande på de lagar, som bestämma dessa.
Då kvinnor första gången kände
behov av politisk rösträtt, var då
amerikanskor, som arbetade på
negerslaveriets upphävande, i London nekades att
tala på möten, där saken avhandlades.
Professor Höffding slutade med att
varmt lyckönska de danska kvinnorna
till den rätt, de nu snart uppnå.
Ett jublande bifall följde på detta tal
och publiken sjöng, ”Det är ett yndigt
land” med stor övertygelse.
I ett elegant och spirituellt föredrag
redogjorde därefter fru Ezaline
Boheman för frågans ställning i Sverige.
Å de svenska kvinnornas vägnar
lyckönskade hon varmt oeh avundsfritt de
danska kvinnorna till att stå så nära
frågans lösning och beklagade, att vi i
Sverige ännu hade ett1 gott stycke att
gå, innan vi kunde få vår rätt, under
det man i Finland och Norge redan
genomfört kvinnorösträtten och i
Danmark inte begärde bättre än att få
genomdriva den. Hon framhöll även
under vidrörande av den nuvarande
politiska situationen i Sverige, huru
politiskt inflytande utan ansvar vore
synnerligen farligt.
Ett stämningsfullt intermezzo i fru
Bohemans tal, var, då hon vid tal om
rösträttsfrågans utveckling i vårt land
även omtalade Fredrik Borgs motion
för 30 år sedan och nämnde, att hon
med glädje såg hans änka här i
församlingen — då reste sig hela publiken
och hyllade fru Kristina Borg.
Sedan applåderna efter fru
Bohemans tal tystnat och ”Du gamla, du
fria” sjungits uppträdde isländskan d:r
Björg Blöndal, som talade om det läge,
i vilket de isländska kvinnornas
rösträttsfråga för närvarande är.
På Island, där kvinnorna redan ha
tillträde till alla ämbeten, är det inte
egentligen något motstånd mot
kvinnans politiska rösträtt. Nu har man
ett förslag att genomföra den, men
enligt detta skola vid det första valet
endast de kvinnor, som fyllt 40 år, ha rätt
att deltaga, nästa gång de som fyllt 39
o. s. v. till 25 år. Detta förslag, som
uppväckte allmän munterhet, trodde
hon ej skulle gå igenom, men
kvinnorna finge i alla fall snart sin
rösträtt.
Efter föredraget sjöngs den isländska
nationalsången, och så talade fröken
Fredrikke Mörck å de norska
kvinnornas vägnar. Det var en vacker
berättelse om energiskt, målmedvetet
arbete och en lysande seger. Det var dagen
före årsdagen av den fulla segern, och
hon berättade åskådligt och dramatiskt,
huru kvinnorna sutto på
stortingsläk-taren och med klappande hjärtan
hörde frågan avgöras. ”Det stora
ögonblicket, då de endast hörde jarop — ett
enstämmigt ja till att männen hade
mod och vilja att öva rättfärdighet mot
Norges kvinnor.”
Strax efter avgörandet hade de
ledande kvinnorna företräde for
ministären och här förekom ”den smukkeste
udvekling av Tanker”, och presidenten
förklarade, att han var övertygad att
det skulle bli till landets och allas
bästa.
”1 dag ett år efter känns det, som om
det aldrig varit annorlunda, och inte
ha vi sett något av revolution och
Öde-läggelse” slutade hon.
Efter detta tal ljödo de friska
tonerna av ”Ja, vi elsker dette Landet”, som
en segerfanfar.
De finska kvinnornas talan fördes av
d:r Maikki Friberg.
Hon trodde inte, att de finska
männen voro ridderligare eller de finska
kvinnorna bättre än andra, fastän den
kvinnliga rösträttsfrågan där lösts
utan något egentligt arbete å
kvinnornas sida, men det politiska trycket hade
lärt män och kvinnor att känna sig
mera solidariska. Det var under de
hårda tiderna, då de arbetat
tillsammans som männen lärt att värdera
kvinnornas arbete, och dessa tider
hade också lärt dem att förstå huru svårt
det måste vara att vara utan
inflytande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
