Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Släktens kvinnor.
Några ord om Else Kleens nya bok.
A v Marika Stjernstedt.
Det är väl ett par år sedan min vän
^Else Kleen, alias Gwen, en vacker dag
tämligen oväntat frågade mig:
— Säg, tror du ... uppriktigt... tror
du, att jag skulle kunna skriva en bok!
En så blygsam förfrågan av den, som
likvisst redan tvänne gånger framträtt
på boklådsdisken (Gwens bok för
Hemmet 1909 oeh Kvinnor oeh kläder 1912,
jag måtte väl ej skriva fel data?) —■
en så blygsam förfrågan, alltså, av den
eljes föga försagda Gwen väckte min
undran.
— Du förstår, tilläde hon, jag menar
en riktig bok!
Kort sagt, en roman. En bok med
öden och förvecklingar, komposition,
perspektiv oeh — kärlek. Och en smula
osäker på rösten utvecklade hon för
mig sin plan, efter att först ha
begärt heligt tysthetslöfte. Som jag
hållit till nu!
Boken hade länge sysselsatt henne.
Medan Gwen reste på
agitationsturné-er, satt på rösträttsmöten eller bedrev
sin dagliga gärning som journalist och
modekåsös, ja, till och med tecknare
— vi känna ju alla igen hennes
karaktäristiska vinthundssmala modedamer
med de otroligt små bakhuvudena! —
så växte inom henne, helt osedd av
världen, men snart med allt starkare
krav på att bli tagen på allvar, idén
till dénna bok. Och Gwen skulle ej
varit den sanna feminist hon är, om
hon ieke gått idén till mötes, vänligt
lyssnat till dess rättvisa anspråk, och
unnat den dfess ”plats i solen!”
Idén gällde: kvinnornas kärleksöde
och kvinnornas kärleksrevolt. Det är
ännu ingenting, menar Gwen, att gå in
i rösträttsföreningar, att petitionera,
att lägga lista på lista till mer än
manshöjd, när de staplas upp, så länge
kvinnorna i sina hjärtan likväl äro och
förbli männens slavar! Vad hjälper det
henne, kvinnan, att sitta i riksdagen
och votera, om hennes hjärta är
söndersargat av medvetandet om
försummad allra främsta plikt, därför att hon
under tiden ifeke lydigt ligger vid den
älskades fotter!
Jag känner rätt många feminister,
lyckligtvis, må tilläggas, ty de äro i
regel utmärkt sällskap, men jag tror
knappt jag känner någon mer
förhärdad än Else Kleen. Frigörelse,
frigörelse! ropar allt ur hennes mun: må det
kosta hur stora offer som helst, men
må vi frigöras! Från lagens ok och
mannens tunga hand, men först och
framför allt, från våra egna fördomar!
Och för att nu rätt visa oss dessa
våra egna fördomar, låter hon sin bok
börja redan på 1820-talet, långt före
den milda mamsell Fredrikas väckelse,
eller på den tid då allt ännu var höljt
i oomkullrunkelig trosdogms dunkel,
och då den duktigaste, starkaste, mest
personligt utpräglade kvinna kunde
och måste predika intet annat än blind,
hängiven och tacksam underkastelse
under mannen, hurudan han så var.
Det gavs helt enkelt intet annat sätt
att se, åtminstone för dem, vilka
verkligen, som den något förbryllande
ordställningen lyder, ”tänkte rätt”. Den
myndiga fru Kerstin Oldekop, med
vilken boken alltså börjar, uppfostrar sin
dotter i de givna principerna, och
dessa leva så vidare i denna dotter och
hennes döttrar. På så sätt får läsaren
stanna i familjen, under det tiderna
förändras och småningom föra oss
anda fram till våra egna, ja, ända in i
något så relativt nymodigt som en
* P. A. Norstedts & Söners förlag. 289
sid. Pris kr. 4: 50.
statsministeruppvaktning av
rösträtts-kvinnor med flygande vit- och gula
fanor, en solig morgon. Det är ju en
god bit från 1820, detta sista, och det
bildar bokens slutackord, arrangerat
med regissören Gwens öppna sinne för
det dekorativa. Till bokens tendens
står det däremot blott i ett symboliskt
förhållande.
Det är nämligen vid åsynen av detta
imponerande tåg, som den yngsta och
sista av bokens hjältinnor, medicine
kandidaten Gertrud, vaknar till insikt
om sina innersta plikter mot sig själv.
Hon tillhör en släkt, där kärleksödena
alltid tryckt tungt, eller i varje fall
spelat en stark förhärskande roll, hur
stilla än existenserna förflutit. Själv
har hon just genomlevat ett
kärleksförhållande till en ung man, vilken föga
haft sinne for mer än ett sentimentalt
tidsfördriv. Han har nog ”älskat”,
kavaljeren, men likväl ingenting givit,
ingenting delat, ingenting ens begärt
— själiskt. Småningom har Gertrud
insett denna. bittra sanning, och for
henne, av en ny tids virke, var den ej
en självfallen sak. Hon känner den
som hela sitt väsens bankrutt. Hon
känner sig förödmjukad, trampad i
stoftet, färdig att förgås. Det är då,
vid den plötsliga vackra åsynen av de
tågande trosvissa systrarne, på vag att
begära sin medborgarrätt, som
klarheten går upp för henne, genom tårarne,
att ingen ”i kärleken är räddningslöst
förlorad, utån att hon själv icke hållit
måttet”.
Det är fint och riktigt tänkt, att
författarinnan icke låter Gertrud gripa
fatt i kvinnosaken som ett surrogat.
Det receptet har redan givits och
kunde i förevarande fall endast blivit ett
palliativ. För den drömmande, föga
handlingskraftiga Gertrud har
kvinnorörelsen som sådan stått relativt
fjärran, oeh man är ingalunda säker på,
att den hädanefter heller skall få
räkna henne bland de aktiva
tempelvak-terskorna. Väckelsen hon fick den
soliga morgonen skall hanhända aldrig
leda till’ i yttre måtto synligt resultat.
Men Gwen menar, att resultatet är
stort nog och skall bära skörd också i
samhällslivet, från kommande släktled
till släktled, emedan detta hjärta
innerst frigavs — liksom samma
välsig-nelsebringande sådd skall sås av varje
annat hjärta, som på samma sätt gives
fritt.
Boken kommer att läsas av
kvinnorna. Kanske också av några män,
vilka åtminstone skola uppskatta dess
kulturhistoriska air i de tidigare
partierna; men framför allt, tror jag, som
sagt, av kvinnorna. Det är en bok för
dem. Ett och annat kommer att
diskuteras, några sidor att väcka rörelse,
vissa sidor att inge spänning. Men den
huvudsak jag, särskilt i denna tidning
kan oeh vill betona, det är att i och
med Else Kleens nya bok, hennes första
”riktiga” bok och roman, har ännu en
punkt fixerats i den stora Historien om
Kvinnan, som våra döttrar få att
begrunda. Själva bokens komposition,
Överspinnande nära nog ett sekel,
betonar det. Vissa mellanpartier liar
författarinnan visserligen behandlat i
mitt tycke förvånande lättvindigt, då
de bort vara lockande nog; men hon
har likväl givit en bestämd
utgångspunkt och ett klart upplopp till
slutmålet, som hon betraktar med trosviss
optimism. Någon alldeles
uppseendeväckande nyhet innebär väl icke fru
Kleens lära för många av oss —
lyckligtvis, må också här tilläggas! Men
hennes synpunkter ha icke förut i
romanform hos oss framförts mera
påtagligt, eller med så avgjort sinne för
utvecklingen. Hon förtjänar för sin
insats ett ärligt tack, och hennes bok
kommer icke att falla på hälleberget
För de nödlidande belgierna.
Den i vårt förra nummer omtalade
kommittén har nu utsänt ett upprop jämte
listor för tecknande av bidrag till de
nödlidande belgierna. Uppropet, för vilket
plats har begärts även i Rösträtt för
Kvinnor, är undertecknat av ett 70-tal kända
personer representerande olika
verksamhetsfält och olika politisk åskådning. Bland
undertecknarna märkas flera av våra mera
kända, kvinnor såsom Selma Lagerlöf, Ellen
Key, Ann Mar gr et Holmgren, Anna
Whit-lock, Signe Bergman m. fl. Uppropet iir av
följande lydelse:
Hur starkt än åsikterna om det
pågående världskriget skiftat inom vårt
land, synes man dock inom alla läger
ka, enat sig i medkänsla för det
olyckliga belgiska folket. Att sträcka en
hjälpande hand till de nödlidande inom
alla folk, vilka hemsökts av kriget,
måste för oss anses som en omöjlighet,
i synnerhet som vi hava
hjälpbehö-vande inom egna gränser. Det blir då
en nödvändighet för dem, som dock
vilja giva någon hjälp åt de av kriget
lidande, att rikta densamma till det
folk, som drabbats tyngst och svårast.
Opartiska underrättelser från de
mest skilda håll hava ställt utom allt
tvivel, att ett mycket stort antal
belgier, mest åldringar, kvinnor och barn,
befinna sig i landsflykt, utblottade på
allt och i många fall hotande nära
svältgränsen. Enbart i Holland finnes,
efter vad det upp givits, över en million
flyktingar, därav tiotusentals barn
skilda från sina föräldrar.
Den storartade hjälpsamhet, som
holländska folket visat, förmår helt
naturligt icke att ens tillnärmelsevis
avhjälpa denna Överväldigande nöd. An-
dra folk, stora och små, hava redan
skyndat att med stor offervillighet i sin
tur träda till bistånd. Det måste då
även för oss te sig som en bjudande
plikt att i praktisk gärning visa den
medkänsla, som spontant födes av
mänsklighetens ständigt växande
solidaritet, men som måste särskilt
framträda hos ett land, vilket, självt litet
som Belgien, har lyckan att alltjämt
vara neutralt.
VI, undertecknade, uppmana därför
den svenska allmänheten att i nämnda
syfte teckna bidrag å utsända listor. De
insamlade medlen, för vilka
redovisning skall lämnas i pressen, komma att
insättas å Stockholms Handelsbanks
avdelningskontor c), där belgiska
legationen Öppnat räkning till förmän för
de nödlidande.
I november 1914.
Adr.: Insamling för belgierna av den
6 nov. Stockholm.
Bidragen mottagas under denna
adress men kunna även insändas direkt
till Stockholms Handelsbank,
avdelningskontor C i Stockholm.
Insamlade medel, som inkomma fore
15 dec., Överlämnas till jul.
Insamlingen fortgår på nyåret\
Överståthållareämbetet i Stockholm
har benäget åtagit sig att utse
revisorer för insamlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
