Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De tappra.
Aldrig förr i clen nu levande
generationens tid har väl det fysiska modet
skattats så högt som nu, då allt går i
krigets teeken. Vad betyder nu en
konstnär eller en lärd mot en
skicklig härförare eller en modig soldat, och
vad gäller Aäl konstens och
forskningens resultat mot uppfinnandet av den
mest mördande kanonen. Alla värden
äro med ett slag omvärderade och
ännu efter tre månaders oavbrutet krig
kan man knappt fatta, att det är vi,
sena tiders barn, som uppleva detta
fruktansvärda bakslag i utvecklingen.
Vad har blivit av allt det, som vi trott,
att vi vunnit i humanitärt avseende?
Det grymma kriget svarar med att
uppvisa fasor, som fantasien vägrar att
föreställa sig. Var är den rättfärdighet,
som vi trott gått segrande genom
världen! Ha alla de, som hånskrattat åt
humanitetens och idealismens
hängivna arbetare dock till sist haft rätt? Var
äro nu de mål vi tyckt oss skönja; ha
ej vi, som trott, kommit till korta i
clet fast ogenomträngliga andliga
mörker, som nu betäcker folken, oeh
där vi ej kunna se ”en hand framför
oss?” Var det alltsammans en vacker
drom, som försvann, då vi
uppvaknade vid kanonernas dån?
På dessa frågor svara många ja,
men det fmns en liten grupp, som har
något annat att säga; en liten hop
tappra, som aldrig få sitt mod
belönat med yttre utmärkelser. Det är de,
som mitt i mörkret och kölden hålla
den heliga elden brinnande och så
bevara den för en annan generation, för
den tid, då den åter skall slå ut i
flammor. De säga sig, att det goda, som
gjorts, är ett oförstörbart värde, att de
goda viljorna och det hängivna ideella
arbetet aldrig skola komma till korta,
att en bättre och ljusare tid skall bryta
in över folken, och att det då kanske
skall kunna byggas fortare än förut på
rättfärdighetens tempel. Men då måste
iinnas trogna och villiga arbetare, som
aldrig tröttnat och aldrig uppgivit
striden. Det fordras mod och uthållighet
nu mer än någonsin i den striden, oeh
det är dessa oövervinneliga andens
stridsmän, som rädda de kulturella
och ideella vinsterna åt våra barn.
Nurnberg i okt. 1914.
Signe Wollter-Pfisfer.
I Budapest
är rösträttsföreningrens huvudkvarter
förvandlat till arbetsförmedlingsbyrå för
kvinnor, som blivit nödställda på grund av
männens inkallande till krigstjänstgÖring.
Byråns i*örsta uppdrag var att på begäran
av stadens myndigheter skaffa 500
kvinnliga gatsopare.
De brända händerna.
För Rösträtt för Kvinnor.
Av Jane Gernandt-Claine.
Snabb som en pil och med svansarna
på sin långa skinnkrage släpande i
trappstegen, sprang unga fru Hal me
upp till sin sömmerskas förstukvist.
Hon hade så bråttom den förmiddagen,
att hon knappt gav sig tid att andas.
Allt hade gått på tvären, och när en
flickunge på tolv, tretton år kom och
Öppnade för henne, behövde hon blott
kasta en blick på den lillas ansikte för
att veta att någonting var på tok* här
också.
— Är fröken Vilhelmi inte hemma?
sporde hon med en känsla av att alla
onda makter sammansvurit sig mot
henne den morgonen. Tösen stod där
så handfallen, att hon knappt kom sig
fÖr att säga: — Jo, var så god och stig
på. Hon såg inte ut att ha funnit upp
krutet, ocb i det den vackra fru
Hal-ine satte foten på tröskeln till
sömmerskans rum, tog hon ett stadigt tag
kring rävsvansarna i sin stora .krage.
De tysha honstnnrinnorna octi,hriget.
Av Gabriele Reuter.
Som barn ha vi alla läst fabeln om den
flitiga myran och den lata, lättsinniga syr-
1 san, som sjöng hela sommarn och glömde
att samla något för vintern och nödens
dagar. Hon blir naturligtvis bortjagad ur
den omtänksamma myrans välförsedda
förråd ska mma re, då hon kommer för att be
om en allmosa.
Fullt så illa går det nu icke för våra
glada syrsor, våra lysande fjärilar och
muntra sångfåglar, som under den soliga
fredens sommar glatt oss med sina
sånger, sina brokiga färger oeh sina både
kvicka oeh poetiska infall.
Men några skatter ha de nog icke
samlat sig dessa tusenden av skådespelerskor,
dansöser, målarinnor, författarinnor och
andra konstnärinnor, som leva här i
Tyskland. Även de mera framstående föra ju
egentligen en spelares liv, i dag en stor
vinst, i morgon en nit, de flestas liv är
en ständig kamp för tillvaron och i
samma stund kriget bröt ut, var nöden där.
En härlig gåva har dock detta krig bragt
Tyskland, solidaritetstankens uppståndelse:
”en för alla och alla för en.”
Äldre folk, som ännu från sina barnaår
komma ihåg att Tyskland en gång var ett
fattigt land, se med förvåning, vilka
outtömliga möjligheter där nu finnas för att
omsätta denna solidaritetskänsla i goda
gärningar. Man tänker ej endast på den
nödlidande kvinnan av folket, vars
försörja re är borta, nej lika energiskt försöker
man hjälpa de finkänsliga, lätt sårade
konstnärerna och konstnärinnorna.
Härigenom förverkligas också kvinnorörelsens
ideal: gemensamt arbete för man och
kvinna. Man har nu svårt att åtskilja, vad som
ensamt gjorts av kvinnor, respektive för
kvinnor. Det liar visat sig att den
organisationstalang, som hos den tyska
härledningen firat så stora triumfer, också i.
välgörenhetens tjänst givit goda resultat och
att den är lika framträdande hos
kvinnorna som hos männen. Här gällde det att
skaffa arbetsförtjänst, tak över huvudet,
kläder och mat, och på ett sådant sätt att
det för finkänsliga naturer icke blev en
kränkning utan en verklig hjälp. Genom
stora legat ha kontanta medel erhållits;
några av dessa äro avsedda till inköp av
konstverk. Kvinnor, som icke kunna
betala pension, ha blivit upptagna i
förmögna hem. Detta har emellertid sina
svårigheter för bägge parter. En främling
verkar lätt störande i familjen, och därför har
man i stället nu inrättat hem för bildade
kvinnor, som kommit i nöd. En del av
dessa emottaga kvinnor från alla möjliga
verksamhetsområden, andra åter endast
skådespelare oeh skådespelerskor; ja hela
familjer med barn bliva upptagna här och
erhålla .mat på härtill hörande
serverings-ställen. Kvinnor och män, vilkas namn stå
högt på konstens himmel, arbeta här på det
— Men vad ser jag? utbrast hon.
Fröken Vilhelmi, har ni gjort er illa?
Utån att vänta på svar, sprang hon
tvärs över golvet fram till fönstret, där
hennes sömmerska satt rätt upp ocli
ner med båda händerna inlindade i
vadd och ansiktet mer ihåligt än
någonsin. Det var en lång, mager
kvinna på 45 år eller därutöver med breda,
platta kinder, men i det hon såg upp,
lyste den bruna blicken av så stor
klokskap, att man genast glömde att hon
var ful.*
— Som fru Hal me ser, nickade hon
med ett litet leende. Jag råkade
bränna mig och rätt illa till på köpet.
Doktorn har i alla fall lovat mig att jag
snart ska bli bra.
— Men ... min klä n ni ng, hu r ska det
gå med den?
Utropet kom så oöverlagt i sin naiva
egoism, att de måste skratta båda två,
men i samma ögonblick kände den
unga frun hur det hettade till i hennes
kinder.
— Tro nu inte att jag är ett sådant
odjur, bad hon. Jag tycker det är
förfärligt synd om er, fröken. Hur gick
det till?
mest själv uppoffrande sätt för sina
mindre lyckligt lottade kolleger, dels genom att
övertaga den ekonomiska ledningen, dels
genom att hjälpa till i köket oeh vid
serveringen. Unga 11 i ekor skynda med glada
vänliga ansikte a från bord till bord, oeh
söka på bästa sätt att efterkomma sftväl
stamgästens som den förlägna
nykomlingens önskningar, och borttaga därigenom
från dessa bespisningar allt som kunde
verka tryckande. I några av dessa lokaler
består publiken mest av folk, på vilka man
ser att förlägenheten endast är tillfällig
oeh vilkas yttre ieke visar något tecken till
nöd. Ja, m an ä r f örv ån ad över al 1 a de
geniala karaktärshuvuden, som man
finner samlade här. På andra ställen däremot
visar sig den stora nöden i gästernas av
sorg fårade ansiktsdrag.
Utdelning av kläder sker genom ”Die
Zentrale fur .Bekleidung von
Bubnenkiinst-lern” oeh genom ”Die Bekleidungszentrale
des nationalen Frauendienstes”. Jag tror
icke att i hela Berlin finnes något enda
överflödigt klädesplagg mer i byråar eller
klädskåp, som icke funnit vägen till dessa
depoter. Genom att ändra ocli lappa
kläderna får återigen en annan kategori av
kvinnor arbetsförtjänst, och jag ar icke
säker att ej mången munter ”Philine” liksom
hennes syster i Goethes Wilhelm Meister
utnyttjar en först nu upptäckt
sömmerske-talang.
Forfattarinneföreningen låter sina
medlemmar sticka till soldaterna för god
betalning. Att så få av dem sökt understöd
är ju ett gott tecken på att Tysklands
författarinnor veta att förena myrans
omtänksamhet med syrsans talang. Många
torde väl också Unna arbete såväl vid de
dagliga tidningarna som vid
veckotidskrif-ter genom att rätta sig efter den läsande
publikens smak ocb Önskningar i dessa
tider.
Der Frauenkunstlerverbund försöker på
allt sätt att sysselsätta målarinnorna. Det
har utlysts pristävlingar på fosterländska
brevkort ocli utdelats priser. Försäljningen
av dessa kort medför god förtjänst. Också
tänker man på en julutställning med
försäljning av konstnärligt utförda leksaker
och Bethlehemskrubbor. Ty en vacker
stämningsfull julfest måste vi tyskar ha, om det
också är krigstider, och det ligger nära till
hands i dessa dagar, då allas sinnen äro
upprörda och allas hjärtan klappa, att
uppfriska gamla tiders seder oeh bruk.
Kvinnorösträttsstater — förbudsstater.
Enligt Aftontidningen ha fyra nya stater
i Amerika genom folkomröstning beslutit
införande av rusdryeksförbud. Dessa stater
äro Washington, Colorado, Oregon och
Arizona. Det är att märka, att i alla dessa
stater är kvinnorösträtten införd.
Besluten ha fattats med mäns och kvinnors
gemensamma röster, ett memento för dem
som tala om kvinnors bristande
nykterhets-intresse.
— Ja. det är en annan historia, kom
svaret icke utan finhet, men vad
klänningen angår, så har jag någon som
hjälper mig, fast hon är ute i bodarna
för tillfället. Det är en ung flicka, som
sytt hos Lundins och hon arbetar
under min ledning. Så att om kunderna
ha tålamod —
— Det iir just inte min starka sida,
inföll den unga damen, men för en
gångs skull ska jag väl göra mitt bästa.
— Å, så älskvärt, smålog den andra.
Alla människor ä så älskvärda —
— Alla? Nej, inte jag, visst inte i
allmänhet. Men hur gick det till, säg,
olyckan där? Skållade ni er?
— Ack, nej. Det var en fotogenlampa
— i den här kåken finns det ju varken
gas eller elektricitet — och det
dummaste av olycksfall. Jag satt här och
sydde i måndags kväll, och rätt vad det
var, hade det sig inte bättre, än att jag
fick ett herrbesök.
— Ett herrbesök, upprepade den unga
kvinnan med uppdragna ögonbryn, det
låter allvarsamt, fröken Vilhelmi.
— Ånej, smålog den andra, inte
vidare. Det var min brorson. Han kom-
”Kvinnornas skuld.”
Så lyder titeln pä en av fru Wasrn-Bugge
författad, tänkvärd uppsats. Med varmt
erkännande av de ädla synpunkter, som
författarinnan utvecklat, och de djupt
liggande motiv hon framställt såsom grund för
den barbariska åsikten om krigets
berättigande, och nödvändighet, samt de oerhörda
grymheter, som i dessa tider utgår ur
denna åskådning, så vågar jag dock en del,
kanske berättigade, invändningar däremot.
Och jag stöder dessa från fru W.-B:s
av-^vikande meningar på mångårig erfarenhet
om livet, människorna och de egna barnens
uppfostran. Fru W.-B. liigger nämligen —
och det med rätta - tyngdpunkten på
uppfostran, ocli som en följd därav, också på
kvinnorna, ja ..... som det synts mig
uteslutande.
Oeh i det avseendet är jag fullkomligt
ep.se med fru W.-B., i vad som rör
”kvinnornas skuld”, att de hitintills, i stället för
att följa "sitt väsens lag”, som förbjuder
dem tillstädja grymheter lios barnen,
krigs-lekar ocb dylikt, hava underlåtit att
kraftigt hävda, sin kvinnliga känsla. Men
denna underlåtenhetssynd är i mina ögon ej så
tung som fru W.-B. vill göra den till, ty
kvinnan delar den med mannen, som lielt
säkert i detta avseende är den mest
skyldige, Ty att det är männens åskådning,
genom uppfostran ocli vanor inplantad hos
barnen — gossar såväl som flickor — som
uppammar hjältedyrkan, ”glorifierar
kriget” ocli söker väcka en fosterlandskärlek,
vars huvudbeståndsdel är krigiskt mod,
lärer väl ingen kunna bestrida. Att
resultatet av en sådan uppfostran blivit som det
är, synes helt naturligt. Men kvinnans del
i denna skuld är som sagt ej den största.
Ty hon liar handlat i blindo och hon bar —
i de fall, där hennes ögon öppnats, varit
maktlös gen t emot ett starkare inflytande.
Hur ofta har man ej hört dessa ord till
gossarna av fäder ocli lärare: ”Det där
är fcilringakl igt —- det kan passa for en
flicka, men inte för dig, — du är karl —
du skall inte vara blödig”, och dylikt,
förmaningar, som ju i ett och annat fall
kunna ha sitt berättigande, men i de flesta ger
gossen den uppfattningen, att han är något
vida förmer än flickan och att en varm,
mänsklig känsla bör förkvävas hos en
”karl”. Fadern, som vanligen i mer
sällsynta fall ingriper i uppfostran, får
därigenom en viss pondus gent emot barnen.
Och faderns ord bliva för gossen ofantligt
viktigare och betydelsefullare än moderns.
Då därtill kommer — utom förut nämnda
metod i historieuudervisningen —
vaneföreställningar oeh gängse uppfattning, även
grundbetingelsen i barnets natur — att
efterbilda ”de storas” ord och handlingar, och
i sina lekar taga ämnen ur dagens
händelser, det de hört och sett, så måste man
iti-se, att kvinnans kamp — om därtill hos
henne skulle Iinnas medveten vilja — 1‘Ör att
mer hit ibland för att träffa Vivi, den
snälla flicka, som nu är här och
hjälper mig. Den dagen hade han allt
räknat ut, att han skulle råka henne, för
det var min födelsedag.
— Såå?
— Och hon hade också varit här och
druckit kaffe med mig, men nar Hans
kom, var hon inte kvar längre oeh
jag märkte genast, hur besviken han
blev... Se... Det gäller allvar, det har
jag länge anat. Och så fort han koin
inom dörren, frågade han varför hon
gått. — Jo, hon ämnade sig till ett
röst-rättsmöte, svarade jag. Men det var
det värsta jag kunde saga och jag såg
strax hur det började koka inom
honom.
— Fast det var er födelsedag?
Åja, han inbillar sig ju, att det är
jag som kollrat bort Hickan. Det har
han förresten kanske inte så orätt i,
och när han satte sig vid kaffebordet,
var han inte god på mig. Se, det är en
vacker gosse och duktig är han också,
men häftig som en eld liksom alla med
namnet Vilhelmi. — Vad har hon på de
där förbannade tillställningarna att gö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
