Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Pensionsförsäkringslagen i tillämpning
- Tre stämmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pensionsförsäkringslagen i tillämpning.
Mången gång hör man den frågan
framställas om kvinnorna nu äro nöjda
med pensionsförsäkringslagen,
eftersom de alldeles slutat att agitera emot
den. Men svaret på den frågan är helt
enkelt det, att
pensionsförsäkringslagen nu är antagen av riksdagen.
Visserligen blevo kvinnornas intressen
därvid icke på bästa sätt tillvaratagna,
men sedan beslutet nu en gång är
fattat» finnes intet skäl längre att försöka
göra sin röst hörd. Dessa rader avse
att belysa huruvida praktiken visar att
kvinnorna hade rätt.
Ett huvudargument för fordran på
lika pension för lika inbetalda avgifter,
oavsett pensionstagaren är man eller
kvinna, var, att i en obligatorisk
statsförsäkring borde solidaritet de
försäkrade emellan vara grundprincipen,
enär anslutningen för att få ett
fördelaktigt urval icke behövde regleras
såsom i ett enskilt bolag. Kommitténs
försäkringsexpert förklarade som alla
minnas, att det var försäkringstekniskt
omöjligt att ge kvinnor samma
pension som män, eftersom de enligt
statistiken leva längre och bli tidigare
invalider. Samme man har i ett
föredrag vid försäkringsföreningens
sammanträde den 29 april pläderat för att
till och med de enskilda bolagen skulle
göra större solidaritet gällande mellan
de livförsäkrade, som komma att gå ut
i fält och dem som stanna hemma, dock
icke full solidaritet. Hittills ha
försäkringsbolagen uttagit särskild premie
för dem som äro underkastade
krigsrisk. "Huvudsumman av det hela",
slutar direktör Palme, "är att forna tiders
ängsliga iakttagande av en till sin
grund oriktigt tolkad rättvisa mellan
försäkringstagarna måste efterträdas
av en klart fattad och brett tillämpad
solidaritet." Och i motiveringen säger
han att "solidaritetskänslan mellan
folkets vapenföra och dess icke vapenföra
element måste förstärkas; om de icke
vapenföra utöver sin erkänsla jämväl
ekonomiskt få i någon mån visa sin
solidaritet med försvararna, synes
detta icke vara mer än naturligt.
Särskilt i en tid, då en kraftig
försvarsstämning går genom folket, bör detta
förefalla varje sunt och fosterländskt
tänkande person fullkomligt rättvist."
Således är detta ej alls
försäkringstek-niskt omöjligt längre — ett glädjande
framsteg. Med samma rätt talade vi
för full solidaritet mellan svenska män
och svenska kvinnor inom
pensionsförsäkringen. Avsikten med
försäkringen är att giva en lättare ålderdom
åt dem, som ärligen strävat och
arbetat ett helt liv, och som då
arbetskraften sviker, böra kunna ha något annat
än samhällets fattigvård att falla
tillbaka på. Med samma ord kan man
motivera, att de som få dö hastigt vid
i full arbetskraft, böra vara solidariska
med dem som leva länge invalida, så
att den årliga ransonen icke blir
mindre därför att åren bli fler.
En annan av kvinnornas fordringar
var, att gift hustru icke alltid skulle
tillhöra lägsta avgiftsklassen och
därmed komma i åtnjutande av lägsta
pension, oberoende av mannens
ekonomiska ställning. I
Stoekholms-Tidningen den 9 nov. frågar en prenumerant,
om han verkligen skall behöva betala
8 kr. i pensionsavgift, då han i sin
deklaration hade specificerat sin och sin
hustrus inkomster och visat att ingen
av dem förtjänade 499 kr. av de
gepaen-samma inkomsterna — 820 kr.
Jlust-run, som var barnmorska, förtjänade
kanske den större delen av dessa 820
kr., men det rätta svaret på frågan är
dock, att genom hennes inkomster
kommer han in i en högre avgiftsklass och
får på ålderdomen tillgodoräkna sig en
högre pension, men hade hennes
inkomst varit stor eller liten, hade hon
dock genom sitt äktenskap varit
hänvisad till lägsta klass, ty det
gemensamma boets hela taxerade belopp
räknas såsom grund för mannens avgift.
Mången ser klarare genom detta
exempel hur oriktigt det är, att icke viss
del av det gemensamma boet lägges
till grund för mannens, viss del till
grund för hustruns avgift — men
saken borde vara lika klar, även om hon
använder hela sin arbetskraft till
arbete för det gemensamma boet inom
hemmet. Praktiken har visat, att
kvinnorna hade rätt, när de sade, att de
beräkningar som lagts till grund för
lagen voro missvisande, då de såsom
verkliga invalider upptogo s. k.
ekonomiskt invalida kvinnor, d. v. s. fattiga
kvinnor. Kvinnornas säregna
ekonomiska förhållanden äro orsaken till att
de kunna förklaras för invalider och
beviljas pension, utan att deras arbete
därför behöver inskränkas, man endast
förklarar deras arbete för värdelöst
eller mycket litet värt.
Pensioner hava ju ännu ej utbetalts,
men däremot understöd till dem, som
eljes skulle varit berättigade till
pensionstillägg, om pensionslagen varit i
verksamhet.
Av dessa understödssökande äro de
allra flesta kvinnor. Detta betyder att
bland Sveriges invalider finns det flera |
fattiga bland kvinnorna än bland
männen, det vill säga flera, vilkas
arbetsförtjänst icke uppgår till 280 kr. än det
unns män, vilkas arbetsförtjänst icke
uppgår till 300 kr. Här spelar då den
ekonomiska uppskattningen av det
kvinnliga arbetet största rollen.
En man har genom sjukdom
urstånd-satts att förtjäna mer än ¼ av det
normala, han kan dock icke få understöd
om hans normala arbetsförtjänst var
950 kr., ty XU av 950 är kr. 316:66. En
kvinna har urståndsatts att utföra mer
än 1/s av sitt normala arbete, hon får I
dock understöd, ty man uppskattar i
hennes arbete ekonomiskt till intet, om
det utföres för man, oförsörjda
invalider, föräldrar eller minderåriga eller
oförsörjda barn, och Vs av intet
kommer alltid att understiga 280 kr. Från
flera pensionsnämnder har det
försports att hushållsarbete, utfört av en
kvinna för andra än nyssnämnda
anhöriga, uppskattas till ett värde av 50
kr. om året eller kr. 4:15 i månaden.
Blir sådan kvinnas arbetskraft genom
sjukdom nedsatt, blir hon
ögonblickligen understödsberättigad, ty det är ej
nödvändigt enligt lagen att vara
fullständigt invalid, utan endast att
arbetskraften är så nedsatt, att den ej
kan vara tillräcklig för att bereda vad
som oundgängligen erfordras för hans
eller hennes uppehälle. Då en kvinna
redan vid full arbetskraft ej kan anses
genom arbete förtjäna sitt uppehälle,
om hennes aroetskraft användes till
hushållsarbete inom ett hem, är det
klart att nedsättningen i hennes
arbetsförmåga behöver vara obetydlig för att
berättiga henne till understöd.
Allt beror av den ekonomiska
uppskattningen av kvinnoarbetet.
Kungl, pensionsstyrelsen anser sig
visserligen kunna förhindra att
fattiga, som icke äro verkliga invalider,
bliva delaktiga av pensionen.
Pensionsstyrelsen fordrar, att det först
och främst konstateras att den
pensionssökande är verklig invalid. Men
den som försökt att vid utredning áv
I ett särskilt fall göra klart för sig,
huruvida en pensionssökande är invalid
eller icke, måste erkänna att detta är
långt ifrån lätt. En benägenhet hos
nämndledamöterna att finna det "synd
om gumman, hon ser verkligen så
dålig ut", är säkert rätt allmän. Huru
mycket lättare är det icke att
konstatera, när en man eller kvinna, som haft
sitt arbete inom ett industriellt yrke,
blivit genom sjukdom urståndsatt att
fortsätta detta arbete, än att bedöma
när en inom hemmet arbetande kvinna
skall börja anses arbetsoförmögen.
I En 55-årig änka har skött hushållet
! åt två barn, en dotter och en son, och
dessutom tagit emot tvätt. Båda
barnen gifta sig samtidigt, dottern upphör
med sitt arbete för att sköta sin mans
hem, modern behöves ej i någondera
hemmet, men skall bo hos dottern. Hon
skaffar sig läkarebetyg på att hon
Tre stämmor.
| Av Kerstin Hård af Segerstad. |
Det var på en av dessa
rekreationsorter som ha något av sanatorium
över sig och vid den årets tid, då
hästhovarna just bredde ut sina
magnifika bladskivor vid källsprånget i
granskogen. Dagen var behaglig: ej solig,
ej grå, med några stora, lugnt
seglande moln. Och från loggian på
byggnadens framsida gavs en härlig vid
blick över sjön med de blånande
höjderna.
Ensam i en vilstol låg därute en
medelålders ljuslätt dam, väl insvept i
ulster och filtar, och såg från sin bok ut
över sjön. Måhända hade hon legat
där länge, då dörren till loggian
öppnades och någon trädde ut. Den ljusa
i vilstolen vände litet på huvudet. —
Jaså, det var hon. För det ansiktet
och den förfinade försynthet det
representerade kände hon mycken sympati.
Egendomligt att träffa henne här
efter så många år. Hon var sig i alla
fall ofantligt lik, så som hon skymtat,
litet böjd, litet gråhårig kanske, bland
professorsfamiljerna i den idylliska
universitetsstaden för ett tiotal år
sedan.
— Jag såg er ligga här, sade den
nykomna. Och jag fick lust att spraka
en stund... Kanske jag störl
— För all del! Visst inte.
— Var gång jag mött er därnere, har
jag kommit att tänka på kvinnosak,
och jag tyckte nu, att det kunde vara
roligt att få säga er min mening.
— Och jag tycker det skall bli
mycket roligt att få höra den. — Ni är
med i rösträttsföreningen naturligtvis?
— Nej, det är jag inte. — Hon gick
ett par steg framåt och ställde sig
mitt emot den andra. — Nu skall ni
få höra... För mig är det viktiga det
att kvinnan blir aktad som
personlighet, att hon betraktas som människa,
som en individ. Det finns ingenting
som upprör mig mer än då hon
avfärdas som släkte. Och det sker ofta
nu för tiden och i den modärnaste
Utter aturea. Min ungdom inföll under
åttiotalet. Dá läste man, resonerade,
bildade sig en mening. Man kände sig
som individ. Och jag vill betraktas
som människa.
— Vad ni där säger är fundamentalt.
Och den kvinnotyp ni syftar på är
förhatlig. Men männen göra allt för att
utbreda tron på att detta är
genomsnittskvinnan. Det ligger i mannens i
intresse att reducera kvinnan till, i
bästa fall, en god husmoder. Det
ingår, efter min mening, i hans taktik
att trumfa in detta i folks hjärnor.
Det verkar som ett slags trollsång på
mindre vakna och beprövade individer.
— Det kan jag inte döma om. Men
de som sprida de åsikterna göra
mycket ont.
—- Det är reaktionen. Jag fick första
förnimmelsen av den en afton på
vårvintern nittiosex, då jag hörde
föredraget: "Missbrukad kvinnokraft".
Syftet skulle ju vara ideellt. Men det var
i alla fall begynnelsen till detta. — Det
var så egendomligt att reaktionen
skulle komma redan då, innan kvinnorna
ens fått börja, fått gripa fatt, fått
andas ...
— Det föredraget tog mig aldrig så
hårt.
— Men det var ju, som sagt, början
till allt vad sedan har kommit. Och
jag hade något slags dunkel förkänsla
av det. Jag var ung på den tiden. Jag
trodde fullt och fast, att då
kvinnorna hade gjort sig kompetenta, skulle
som ett korollarium av deras studier,
deras arbete, följa, att alla banor
öppnades för dem lika väl som för
männen. Det var för mig en helt enkel
och naturlig sak, så klar som solen.
— Jag för min del har aldrig
eftersträvat makt.
— Här är inte fråga om makt, utan
om den enklaste rättvisa. Om just
individens rätt till utveckling. Aldrig
under min barndom, aldrig under min
ungdom föll det mig in att någon
intellektuell skillnad fanns mellan man
och kvinna; och den finns inte heller
mellan genomsnittsmänniskorna. Det
har erfarenheten lärt mig. Den finns
helt enkelt inte. Men man låtsas som
om den funnes och söker framtvinga
den med konstlade medel. Vad
genierna beträffar, så blir det en annan sak.
Men geni behövs inte för de arbeten
jag åsyftar. Ingenting annat är
nödvändigt än de allmäntmänskliga
intellektuella egenskaper jag funnit mycket
jämnt fördelade mellan man och
kvinna.
— Ni hyser således den åsikten att
alla banor skola öppnas för kvinnan
och att lönen bör vara densamma för
man och kvinna?
— Naturligtvis. Åtminstone
densamma för ogift man och ogift kvinna.
Ingenting förvånar mig mer än att
någon kvinna kan ha en annan åsikt.
Men det synes vara långt hädan och
dit. Och vad männen beträffar börja
"maktfaktorer" och "statsintressen" att
spela in. D. v. s. männen visa sina
egoistiska intressen fullständigt
avklädda.
— Men ser ni inte bra mörkt på
allting. Medge dock, att vi gått rätt
betydligt framåt. Nu kan man ju resa
på järnväg ensam till exempel, och som
privatperson är man fri.
— För mig som inte var med förrän
på nittiotalet har det framsteget ingen
betydelse. Jag har under min
ungdom aldrig anat att man inte skulle
kunna fara ensam på järnväg. Det
gjorde jag redan vid nitton års
ålder. Vid ett par och tjugo reste jag
ensam i främmande land. Att vara fri
och obunden som privatperson är för
mig också en självklar sak, fastän jag
på de senaste åren fått blicka rätt
djupt in i mänsklig lumpenhet, så att
den fria, vida horisonten från min
ungdoms dagar känner jag icke längre
omkring mig.
— Men det finns så många surrogat,
så mycket som kan ersätta...
— Ingenting kan för mig ersätta
rättvisan. Ingenting, ingen fördel kan
försona mig med orättvisan. —
Reaktionen har kommit. Vi måste ha
rösträtt ...
Dörren till loggian hade åter
öppnats, och en spenslig, omkring
trettioårig dam glidit in genom den och
ordnade nu med en nervös, af tvänne
ringar prydd hand en vilstol åt sig med
kuddar och filtar.
— Ni talar, avbröt hon plötsligt och
ivrigt, om rösträtt. Låt oss aldrig
kräva något sådant! Ni har måhända
talat om ämbeten. Låt oss aldrig begära
det! — Låt oss aldrig sätta oss själva
så lågt, att vi gå i vägen för männen!
— Den gamla, gamla visan, fru X.,
svarade den blonda i vilstolen. Skada
att ni inte kom hit några minuter
förut och fick höra hela vårt samtal.
— Skulle det vara gammalt! Ett
nästan extatiskt uttryck spred sig över
den unga fruns drag. Skulle det vara
gammalt! Då följer ni bra litet med
er tid, — Nej, detta är något alldeles
nytt . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/4/0003.html
