Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR KTTIIHEOR
mödrene frænder, og tillike av far og
fædrene frænder."
Det får dock icke taga arv vid
"aasæ-tesret" (ett institut på landet i Norge
närmast motsvarande åborätt), så vida
icke fadern skriftligen bestämt
detsamma.
Angående fastslående av faderskapet
gäller följande:
"Den opgivne far skal ved dommen
kjendes at være barnets far, saafremt
retten anser det bevist, at han har hat
samleie med moren paa den i det
fore-Hggende tilfælde sandsynlige
besvang-relsestid. Han skal ikke kjendes at
være barnets far, naar retten finder
grund til at anta, at moren har hat
saadant samleie med nogen anden, at
denne efter naturens orden kan være
barnets far, eller naar den finder, at
der föreligger omstændigheter, som
gjör det tvilsomt, om den opgivne far
er barnets far.
Finder retten ikke at kunne avsi dom
for den opgivne fars farskap, blir
denne at kjende bidragspligtig, saafremt
retten anser det bevist, at han har hat
saadant samleie med moren, at han
efter naturens orden kan være barnets
far."
Vidare har införts så¾om naturlig
konsekvens av arvsrätten efter fader,
att utanför äktenskapet fött barn har
rätt såväl till faderns som moderns
familjenamn.
# #
#
Om förbättringarna i den äldre
lagstiftningen samt om rätt till bidrag
från det offentliga, har inga delade
meningar rått i huvudsak. Angående
arvsrätten däremot förelågo olika
förslag av principiell skillnad i
justitie-kommitténs betänkande liksom inom
själva regeringen. Särskilt stod
striden huruvida ej vid arvsrättens
genomförande endast vid en del fall
arvsrätt skulle vara gällande»
Vad kvinnoopinionen angår, voro
meningarna delade. Men- majoriteten
bland kvinnorna synes varit för
arvsrätten. Alla arbeterskeföreningar
uttalade sig nämligen för densamma
samt 12 av nationalrådets föreningar,
medan 18 av de senare voro emot
densamma.
LärarelSnenämndens be
Av Anna
(Forts. fr. föreg. n:r)
Under senare tider har man titt och
ofta i tidningarna träffat på rubriken:
"Behovet av skydd för ensamboende
lärarinnor." Vid läsningen härav har
väl då tanken som oftast dröjt vid
småskollärarinnorna och de svåra
förhållanden, de mångenstädes ha att
kämpa med, ty man har nog och detta
med all rätt den föreställningen, att
dessa lärarinnor äro de, som i alldeles
övervägande grad äro i behov av
sagda skydd. De äro det stora flertalet
bland lärarinnorna, och vid byggandet
av en småskola med tillhörande
lärarinnebostad, har nog alltför sällan
tanken på, hur det skulle vara att bo där,
fått öva något inflytande vid valet av
plats för byggnaden.
Missförhållandena ha nu lyckligtvis
blivit beaktade. Man behjärtar och
beklagar lärarinnornas svåra ställning
och tävlar om att föreslå medel till
svårigheternas avhj älpande. Villigheten
att avlägsna eller förminska de
före-flntliga bristerna må tacksamt
ihågkommas, men glömmas får icke, att
småskollärarinnorna ha att dragas
med flera andra nära nog lika stora
svårigheter, vilka till på köpet drabba
största delen av kåren. Då nu
upplyses, att denna grupp av lärare vid 1913
års slut omfattade ej mindre än 11,723
personer, får man någon föreställning
om, vilken betydande uppgift
åstadkommandet av förbättring i denna
kårs ställning är, men också om de
svårigheter, som kunna väntas vara
förenade med arbetet därpå.
När nämnden enligt sitt uppdrag
gick att utreda frågan om
småskollärarinnornas avlöningsförhållanden,
upptäckte den snart, att en förbättring
av deras anställningsvillkor eller med
andra ord den rättsliga ställningen var
nödvändig, emedan ett samband mellan
denna och avlöningsförhållandena i
regel förefinnes och de på detta
område gällande bestämmelserna voro för
bristfälliga. "I själva verket", yttrar
nämnden, "kan man säga, att
småskolans lärare och med dem likställda tills
för jämförelsevis kort tid sedan så gott
som icke alls haft sin rättsliga ställ-
tänkande ännu en gång.
L. Lessel.
i ning tryggad genom några i
författningarna givna bestämmelser." Till
1882 kunde de utan vidare avskedas när
som helst. Därefter kunde det ske enr
dast efter viss tids uppsägning, så kom
1897 ett stadgande om att skolråd ägde
rätt "att giva lärare vid småskolan en
fastare anställning", och från 1905
gäller bestämmelsen, att under vissa
omständigheter lärare vid småskola» som
varit anställd med ömsesidig
uppsägningsrätt och tjänstgjort i fem år, icke
kan avskedas på andra grunder än
tjänstefel eller därför att skolväsendet
skall omorganiseras.
Som emellertid skolråden ha i sin
hand att avgöra, om och när en lärare
vid småskola skall få en fastare
anställning, givas fall, då en lärare
genom att år efter år anställas på ett år i
sänder undandrages möjligheten att få
| fastare anställning, och de finnas, som
på detta sätt i 22 år fått uppehålla
samma tjänst. Och i ett skoldistrikt
med en småskolepersonal av över 50
personer anställes var och en av dessa
för ett år i sänder.
Nämnden förordar nu en ändring i
stadgandena, så att ett dylikt
förfaringssätt endast i enstaka, noga
bestämda undantagsfall och om så
prövas nödvändigt må kunna förekomma.
Att härigenom skulle vinnas en
betydligt mera tryggad ställning för
läraren, är lätt att inse.
Nämnden föreslår vidare, att den lä*
rare vid småskola, som en gång
vunnit fastare anställning, ej må kunna
avskedas för tjänstefel "utan
föregående fruktlös befunnen varning".
Härigenom skulle småskolans personal i
stort sett uppnå samma trygghet i sin
anställning som lärare vid folkskolan,
vilket varit ett sedan många, många år
eftersträvat önskemål.
Småskollärarinna, som ingår
äktenskap, kan enligt nu gällande
bestämmelser, av denna anledning när som
helst avskedas, vilket som bekant icke
är fallet med folkskollärarinna.
Nämnden anser, att giftermål i och
för sig icke bör få utgöra tillräcklig
grund för småskollärarinnas
entledigande utan endast, om folkskolöversty-
relsen på framställning av skolrådet
finner det nödigt med hänsyn till
tjänstens behöriga upprätthållande. Som
man lätt finner, skulle härigenom
sådan lärarinna likställas med vissa
statsanställda kvinnor i ämbetsverken
och med lärarinnor vid läroverk och
seminarier enligt den ställning,
nämnden vill giva de senare.
Om också de förslag, nämnden
framlagt i avseende på småskollärarinnas
rättsliga ställning, icke kunna väntas
medföra något idealtillstånd, så bör
dock erkännas, att mycket vore
vunnet, därest de bleve förverkligade, och i
alla händelser är det uppenbart, att
dessa äro de bästa förslag, som hittills
framkommit, och sannolikt de för
närvarande bästa möjliga.
Den avlöningsförhöjning, som nu av
nämnden ifrågasattes för småskolans
lärarepersonal, är, om den ses i
förhållande till de nu utgående
löneförmånerna, relativt större än den, som
föreslås för övriga lärarekårer. Men detta
har, säger nämnden, sin
förklaringsgrund i det förhållandet, att de
ifrågavarande lärarna hitintills hållits nere
på en allt för låg ekonomisk nivå. De
föreslagna beloppen anser nämnden
med hänsyn till rådande
levnadskostnader motsvara kravet på anständig
bärgning. Dessa yttranden äro utan
tvivel väl värda att uppmärksammas,
framför allt av de myndigheter, som
bestämma avlöningsvillkoren.
Särskilt anmärkningsvärt är också,
att nämnden tillstyrker familjetillägg
för småskollärare, man eller kvinna,
som är familjeförsörjare.
Liksom angående "tjänlig bostad" för
lärare vid folkskola har nämnden
anordnat undersökning rörande
bostadsförmånerna för lärare vid småskola.
Av nämndens statistik framgår, att
icke mindre än 851
småskollärarebostäder bestå av endast ett rum utan kök
eller av ett kök utan rum, och i mer än
hälften av dessa fall har särskild’
ersättning för bristande rum icke
lämnats. En reglering av dessa
bestämmelser synes därför, menar nämnden,
högst nödvändig, och nämnden
föreslår för småskollärarinna såsom
minimum ett rum och kök eller ersättning
därför efter ortspris samt bränsle eller
ersättning "med ett belopp, som svarar
4
N:r 8
Hedvig Elisabeth Charlotta
Nordenflycht sträcker både högt och långt.
Också hon blev i barndomsdagar
hållen från boken och till sömnaden, men
hennes mor gav snart vika för sin
unga dotters begär att få veta och lära,
Den blivande skaldinnan glömde
aldrig detta sympatiska förstående. Hon
ägnar i dikt och liv sin mor den mest
dyrkande ömhet. Vid en eldsvåda bär
hon ut den sjuka modern ur det
brinnande huset, och för moderns skull är
hon i stånd till de största uppoffringar.
Snillets prästinna, Lovisa-Ulrika har
anlänt till Sverige, och det blir allt
livligare på tankens rymder. De
ringaktade "strömolnen", kvinnorna, börja
glida allt fortare mot den fjärran
horisonten. Det är nu mödrarna inse, att
något av deras makt och myndighet
fördunstar, och att det ej längre är
samma fattiga äganderätt i andra
raden av det gamla ordstävet:
Min son, min son, tills han fått sig ett viv,
min dotter, min dotter i hela mitt liv.
Också dottern strävar att bli en
personlighet. Böckerna äro ej längre |
dammtorkningsföremål blott och bart.l
De läsas i stulna timmars ro,’ och sä- j
kerligen finns det mer än en, som när
hon i all ärbarhet hjälper söta mor att |
stöpa talgljus, tänker på att spara en
liten dank till ensliga nattimmar, då i
bok eller penna bli sökande tankars
sällskap. — Det rykande talgljuset
lyste dåligt, det krävde flitig snoppning,
men med sin troget vårdade låga sym-1
boliserade det kvinnans första med^
vetna kamp mot bildningsmörkret. Att
vid denna tid mamsell Malmstedt,
sedermera fru Lenngren, blev ett klart
skinande ljus, en diktens stjärna veta
vi. Hon uppskattades till och med
högre än sin äldre kollega Hedvig
Charlotta Nordenflycht, trots att
dennas arbeten päjlade så mycket djupare
och hade så mycket friare horisont.
Ett poem av fru Lenngren, som här
särskilt kan vara på sin plats att
omnämna är: "Kåd till min kära dotter,
om jag hade någon." Denna dikt
verkar som en tillbakagång i tankar och
åsikter. Man kan ej fatta annat än att
tankeljuset slocknat inom den vittra,
snillrika damen, när man läser strofer
som denna:
Med läsning öd ej tiden bort,
vårt kön så föga det behöver.
Och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa Över.
Så skrev den firade skaldinnan,
medan överallt törsten efter vetande
brände hennes medsystrar, medan läsning
av in- och utländska verk fostrade och
utvecklade hittills förtorkade sinnen.
Vi måste lyckönska den ofödda dottern
att undslippa en uppfostringsmetod,
som lik en knarrande dörr med rostiga
gångjärn slog igen mellan henne och
världen, om ej innerst under de
sedesamt pyntade orden dock gömde sig en
liten udd av skarp satir. Man vill så
gärna tro det, när man läser följande:
Bliv vid din bågsöm, dina band,
stick av ditt mönster emot rutan,
och tro, mitt barn, att folk och land
med Gads hjälp styres dig förutan.
När sig en kvinna nitiskt ter
att staters styressätt rannsaka,
Gud vet, så tycks mig, att jag ser,
en skäggbrodd skugga hennes haka.
Mer än underligt måste det förefalla
oss, att fru Lenngren, ända från
barndomen uppfostrad i en universitetsstad
och med frihet deltagande i den tidens
vittraste, mest upplysta samkväm, kan
råda sin imaginerade Betti sålunda:
Du skall bli gift, då skall din man
med tackasmhet min lärdom gilla.
Och vidare:
Att giftas... ej ett ämne finns
mer rikt att i maximer driva.
Min goda Betti, hor och minns
det enda råd, jag har att giva:
Den make, som dig blir beskärd,
(märk denna stora hemligheten).
Var huld, om han är huldhet värd,
om ej — så var det i förtreten.
Tänkte man sig icke, att
läromästaren Kellgrens ironi lekte under de
väl-visa råden, skulle man känna sig
liksom tillplattad inför en dylik
fruntimmersuppfattning av en ung kvinnas
livsmål. Och onekligen insmyger sig
en undran, om fru Lenngren skattat åt
mannens gunst eller — i mjugg lett åt
hans godtrogenhet, när hon nedskrivit
dessa fraser, vilkas snusförnuft nästan
kommer oss att nysa, så torra äro de.
Hon säger också som det förefaller,
icke utan glädje över sin egen klokhet:
Försiktigt även undanvik
all brydsam forskning i gazetten,
vårt hushåll är vår republik,
vår politik är toaletten.
Hur helt olika varma och starka
verka ej Fredrika Bremers ord om barnen,
så som hon låter fru Elise i Hemmet
nedskriva dem. Hon lämnar alla de
stödjande teorierna åt sitt värde och
säger, att en mors tårar eller leenden,
när hon i sorg eller glädje sluter
barnet i sin famn, kan vara det bästa
utsädet till vackra skördar.
Efter dessa märkeskvinnor ha
kommit många andra med klara, höga
röster och genomtänkta
uppfostrings-principer. Där har kommit märkliga
exotiska moderselement sådana som
Ellen Key, vilkens läror trots all deras
famnande storslagenhet, av
oförståendet och fördomarna förvandlats till
draksådd, där har också uppstått
milda, ljusa, harmoniska andar, mödrar,
som med outsäglig kärlek velat göra
allt för döttrarna, och döttrar, som
utan att först taga avstånd, sett upp
till sin mor, som till den bästa vännen.
Här har jag endast velat uppdraga
några linjer av skilda tiders
förhållanden mellan mödrar och döttrar och
utesluta all pedagogisk rävst med
förtid och nutid. Och om jag nu nämner
något om modärna mödrar och döttrar,
sker det utan alla anspråk på att vara
fullt hemmastadd på området.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
