Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:» 10 RÖSTRÄfT FÖR KVmHOR
Förvärvsverksamhet •
Ätt den nuvarande äktenskapslag-1
stiftningen, vilken med några obetydli-1
ga ändringar daterar sig från 1734,
behövde ersättas med en ny, som bättre i
harmonierade med nutidens och även
framtidens omdöme och åsikter om det
viktigaste förhållandet mellan kvinna
och man, därom har man länge varit
enig. Men det gick långsamt med den
saken, så långsamt att vi först blevo
otåliga, sedan resignerade och slutli-;
gen började hoppas, att det skulle dra-1
ga ut så långt på tiden, att Sveriges
kvinnor innan dess kunnat vinna sin
fulla medborgarrätt och sålunda haft
möjlighet att själva bevaka sina
intressen och framhålla speciellt
kvinnliga synpunkter vid utarbetandet av ett
lagförslag, som dock berör dem minst
lika mycket som männen,
Emellertid ligger nu förslaget till
lag om äktenskaps ingående och
upplösning färdigt att slutligt antagas av
årets riksdag och troligen träda i kraft
den 1 jan. 1916. Allmänna meningen om
förslaget är att det är ovanligt väl
utarbetat med fullt tillgodoseende av alla
parters berättigade krav. Även
kvinnorna äro nöjda och de ha även skäl
därtill, åtminstone till största delen.
Men det är ett par punkter, som vi
aldrig skulle varit med om att
framlägga, och som vi ej vilja godkänna.
Första momentet i § 3 lyder: Har
kvinnan under trolovningstiden blivit
hävdad av mannen, brytes likväl
trolovningen, och bär mannen
huvudsakligen skulden därtill, give han henne
skäligt skadestånd. Då kvinnornas
åsikt rörande denna punkt emellertid
redan förut genom L. K. P. R:s
Verkställande Utskotts skrivelse till
Lagutskottet kommit till synes i denna
tidning, förbigår jag den här, oaktat
ännu mycket skulle kunna sägas därom.
Den andra punkt, som hos
undertecknad och många andra v¾ckt harm,
är den om underhållsskyldighet efter
äktenskapsskillnad, eller rättare sagt
ett yttrande i motiveringen till denna
bestämmelse. Kapitel 6 § 22 mom. 1
säger nämligen:
"Varda makar skilda i äktenskapet,
och finnes den ena efter skillnaden
bliva i behov av bidrag till sitt
tillbörliga underhåll, ägc rätten ålägga
andre maken utgöra sådant bidrag, efter
• Denna artikel har pá grund av
utrymmesskäl måst Översta från föregående
nummer.
— en förödmjukelse.*
ty med avseende å hans förmåga samt
övriga omständigheter prövas skäligt.
Underhållsbidrag må likväl ej
tillerkännas make, som huvudsakligen bär
skulden till skillnaden. Träder den
berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej
vidare utgå."
Häremot är intet att invända. (Jag
bortser härvid fullkomligt från
stadgandet i paragrafens andra punkt, vars
kategoriska bestämmelse angående
skuldmomentets inverkan på rätten till
underhåll väcker stora betänkligheter.)
Om en man efter giftermål med en
Tik kvinna lämnar sitt yrke, med
vilket han förut försörjt sig, för att helt
ägna sig åt något ideellt, men ej
in-komstgivande arbete, och äktenskapet
efter 10—15 år upplöses genom
skilsmässa, kan det måhända, i synnerhet
om han är gammal, bliva svårt nog för
honom att återgå till sitt förra yrke
eller att inom ett nytt söka vinna sin
utkomst. I ännu högre grad är detta
förhållandet med kvinnorna. Om de
under ett mångårigt äktenskap helt
ägnat sig åt hemmets vård, är det föga
troligt, att de, även om de före
äktenskapet ägnat sig åt ett yrke, efter en
kanske 20-årig bortavaro äro skickade
att återupptaga detsamma. Till^ och
med kvinnor, som äro skickliga i sitt
yrke, ha svårt, ja, nästan omöjligt att
få anställning, om de närma sig
50-ta-let, huru mycket mera då den, som
länge ägnat sig åt annat arbete.
Däremot borde naturligtvis vid skilsmässa
efter ett kortvarigt äktenskap
underhållsskyldigheten ej utsträckas längre
än ett eller annat år, under vilken tid
en ännu jämförelsevis ung person med
någon energi bör kunna tillägna sig
erforderliga kunskaper för att på
något sätt försörja sig. Men ingalunda
borde det vara meningen, att den ena
maken (i de flesta fall hustrun) skall
sitta hela sitt liv med händerna i kors
och låta sin f. d. make försörja sig,
därför att vederbörande haft den äran
att under några år vara den andres
make. Enligt den ovan citerade
paragrafen tyckes det också, som om
rätten skulle avgöra, vad härvidlag
borde anses skäligt, och då fick man
förlita sig på rättens omdöme härom.
Men i motiveringen om
underhållsskyldigheten heter det särskilt med
hänsyftning på hustrun: "Stundom har
hon genom sitt giftermål blivit försatt
i helt nya och förbättrade ekonomiska
och sociala förhållanden och under äk-
tenskapet vant sig vid ett annat
levnadssätt än det hon tidigare fört;
kanske har hennes ställning i samhället
genom äktenskapet blivit sådan, att det
icke utan skäl kunde kännas
förödmjukande för henne, om hon såge sig
tvungen att ägna sig åt
förvärvsverksamhet. —––––-Och–––––synes det
vara något för rättskänslan sårande,
att makarna skola genom skillnaden
försättas i alltför olika ekonomiska
villkor."
Att /. d. makar, som ju ej mera hava
något gemensamt, utan äro tvänne
fristående människor, som i de flesta fall
icke längre umgås med varandra, att
dessa komma i olika ekonomisk
ställning –––huru kan det såra
rättskänslan mera, än om av tvänne syskon
den ena genom arv eller giftermål
kommer till rikedom och oberoende,
medan den andra får sträva och knoga
för livets nödtorftt Då synes mig*ett
icke ovanligt förhållande inom
äktenskapet vara långt mera sårande,
nämligen när hustrun sliter ut sig i
arbetet för att få de alltför knappa
hushållspengarna att räcka till, medan
mannen samtidigt med vänner och
bekanta förstör långt större belopp på
restauranger eller andra nöjen. De tu
äro ju fortfarande ett, vilket dock väl
ej kan sägas om frånskilda makar.
Vad som emellertid huvudsakligen
mötts med indignation bland
kvinnorna är lagberedningens av omtanke för
hustrun gjorda uttalande, att hon kan
ha kommit i sådan samhällsställning,
att det kan kännas förödmjukande för
henne att försörja sig genom arbete.
Vad menas med detta? Vilken
ställning i samhället skall man inneha för
att arbetet skall bli en förödmjukelse?
Och varför skulle det vara mera
förödmjukande för den, som varit gift, att
försörja sig med hederligt arbete, än
för den ogifta? I alla
självförsörjande kvinnors namn protesterar jag mot
en sådan uppfattning av arbetet. Ett
samvetsgrant och efter bästa förmåga
utfört arbete hedrar den som gör det,
men kan aldrig bli en förödmjukelse.
Långt större synes mig den
förödmjukelsen att för mitt uppehälle nödgas
taga emot understöd av en person, som
jag inlet kan ge i gengäld och med
vilken jag ej längre vill ha något
gemensamt, anledningen därtill må nu
vara vilken som helsf. Jag har alltid
beklagat dem som nödgats taga emot
ett sådant understöd, beklagat dem
emedan jag tänkte mig att de genom
sitt äktenskap utvecklats eller rättare
sagt ombildats — ty en utveckling kan
Sommarhem at feriebarn.
En vädjan till landsbygdens rösträttsföreningar.
Från ordföranden i Örebro länsförbnnd av
F. K. P. K. hava vi mottagit nedanstående
vädjan med begäran om införande, en
begäran, som vi så mycket hellre villfara, som
vi veta att arbetet for skollovskolonier icke
är främmande för våra rösträttsföreningar,
vilka på sina håll redan sedan lång tid
tillbaka upptagit denna gren av social
verksamhet:
På sitt nyligen hållna årsmöte
fattade Örebro länsförbund ett beslut» som
är värt att följas av F. K. P, R. landet
runt: om samarbete för att skaffa
sommarhem på länets landsbygd åt fattiga
skolbarn från Örebro stad. Av de
örebrobarn, som äro i största behov av
lantvistelse, kunna omkring två
tredjedelar komma med i stadens
skollovskolonier, för vilka särskilt Örebro F.
K. P. R. nedlagt ett intensivt arbete.
Det återstår sedan omkring ett
hundratal barn, alla från mycket fattiga
hem och i kanske lika stort behov av
lantluft.
Hur många hundra, kanske tusen,
barn bli månne i Stockholm och
landets andra, storstäder över, när
kolonierna fyllts? Och i år, efter denna
nödens vinter, är behovet naturligtvis
ojämförligt större än någonsin förr.
Här är ett tillfälle för alla
landsbygdens F, K. P. R. att göra en insats i
hjälparbetet.
För att erhålla s. k. feriebarn från
Stockholm kunna föreningarne
lämpligast vända sig till sekreteraren i
cen-tralkommittéen för feriebarn fröken
Marianne Bolin, Karlavägen 59 eller
fru Hanna Granlund, Klara folkskola,
Stockholm, vilka båda stå i kontakt
med de olika skolorna, samt till dem
meddela sommarföräldrarnas namn,
yrke och tydlig postadress, varefter
respektive ombud i Stockholm hos
vederbörande prästerskap ha att inhämta
närmare upplysningar angående
sommarföräldrarnas anseende i orten och
lämplighet i övrigt. Endast välartade
barn utsändas. Dylika meddelanden
böra vara gjorda före den l:sta juni.
sådant ej innebära — till parasiter, som
ej längre kunna existera som
självständiga varelser, men aldrig har jag
kunnat föreställa mig att det kunde
vara en skam för dem att arbeta. En
skam för dem är endast att ej vilja
arbeta, om de ha förmåga därtill.
Valborg Ulrich.
Blommor.
Av Anna Lenah Elgström.
Det händer en ganska ofta att man
vid läsningen av Rösträtt för Kvinnor
mitt i en till synes mycket torr
rösträttsnotis plötsligt stöter på något, som
gör att man måste knäppa hop
händerna och le mot hela sitt kön i rörd ömhet
och viska: O, Ni kvinnor, o Ni alla
kära systrar! Så gjorde jag härom
dagen, då jag läste den lilla notisen om
folkomröstningen angående kvinnans
rösträtt i en del av Amerikas förenta
stater, vilken förekom i näst
föregående nummer av denna tidning och som
slutar sålunda: "I Massachusetts hade
en stor mängd kvinnor samlats på
åhö-rarläktaren och då voteringssiffrorna
tillkännagåvos — 196 röster för — 33
mot — läto de hela fång av gula
nar-eisser dala ned över församlingen." Är
ieke ett sådant litet drag så vackert, att
man leende av stolthet måste viska:
O, Ni kvinnor, kvfimor!
Ty detta tysta blomregn, denna
stolta, blida åtbörd av värdig tacksamhet
för en rätt, är den icke en av de små,
mitt i vardagslivets gråhet ofta
frambrytande glimtar, som visar en detta
något av varmt högsinne, av
ursprunglig poetisk eld och omedelbar
känslokraft, som är vårt häcklade kön eget
och vilket påminner en om dess livgi-
vande, värmande, i slösande ädelmod
uppoffrande grundprincip — påminner
en om våra mödrar, om alla de stora,
goda och ädelmodiga kvinnor som, om
icke alltid kroppsliga mödrar, dock
varit mödrar för generationer, andliga
mödrar, själafostrarinnor. Och vid
tanken på dessa ler man än varmare
sitt: O, kvinnor, kära systrar!
Mänsklighetens lastdjur, tänker man,
släktenas syndabockar, evigt kuvade, hånade,
förtryckta — vilka djup av
överflödande storsinne måtte Ni icke gömma,
Ni som fått så litet, så litet frihet,
så litet lycka och dock alltid gett
och alltid kunnat ge — ge mer och
mer, allteftersom Ni mera finna Er
själva, Er egenart. Er gång genom
seklerna på väg mot den–––-— ser
man genom skymningen och
obemärkt-heten skall man finna den lik ett
blomstertåg — stilla i tålig slutenhet, i
seg, lugn motståndskraft, i
oförgängligt ädelmod, som evigt glömt och
förlåtit, och evigt nedtrampat, lika evigt
åter rest sig i ny kraft ha Ni gått där
och strött blommor över det hårda
livet genom Er hängivenhets storhet, Er
godhets skönhet Männen ha förirrat
sig» tagit fel om livets rätta värden
och jagande dimbilder, fyllt världen
med fasa och kaos. Men Ni ha alltid
stått där Ni stått* liksom i livets
centrum, med handen pi dess hjärta, stått
stilla och välkomnat de vilsefarande
hem igen till det väsentliga. Hjältar
ha viskat Ert namn: "Moder!" på
dödsbädden — stora snillen ha i tysta
stunder erkänt sin skuld till någon
kvinna — alltid en kvinna — vilken i
kraft av sitt väsens djup, sin kärleks
klarsyn förmått förstå det ingen
annan i tiden varit mogen fatta.
Sålunda, prisade ibland, häcklade ibland,
men aldrig förstådda ha Ni dock
alltid förstått att hjälpa och lisa, att bära
andras bördor och stillatigande även
Edra egna. I oändlig hängivenhet ha
Ni gett ut och bort Er själva, men
innerst inne, tack vare århundradens
vana vid oförstående och hån, förmått att
vara Er själva nog. På det rätta
sättet, utan själviskhet, utan bitterhet, på
mödrars sätt, vilka utan att alltid
själva vara lyckliga dock förmå att
lyckliggöra.
O, Ni kvinnor, kvinnor, mycket ha
Ni fått lida och tåla, mycken träldom
och försmädelse, men är det icke som
om just denna Er yttre förnedring
tvingat Er, de bästa av Er, att resa Er
i envist oberoende, i oryggligt
förlitande på det enda Ni haft att lita Er till
—- Ert samvete! År det icke som om
all den yttre inskränkning man
tvingat på Er, kommit Er att rikta
blickarna inåt, utspanande det väsentliga
i livet, dess verkliga värden bakom alla
de skenvärden samhället så
småningom belamrat det med. O Ni kvinnor,
alla kära systrar — jag skulle önska
mig en mästares ord, ord skönare än
allt annat i världen för att därav bilda
blommor till Er ära, härliga kransar
åt Edra tinningar, massor av gula
narcisser att hölja Er med på den punkt
av Er vandring genom världen för att
finna Er plats, där Ni nu tysta och
förtröstansfulla stå — den punkt vi
kallat fredskongressen i Haag.
Ty är det icke så att denna
tilldragelse i kvinnorörelsens och därmed
även i kvinnans historia står som det
hittills klaraste uttrycket för kvinnans
nya medvetande av att hennes speciella
värden och synpunkter, kärleken,
samhörighetskänslan och alla de andra
värnande egenskaper hon i och med
sitt moderskap är satt att framföra,
icke längre kunna, icke längre få
sättas i andra rummet. Om deras rätt
har hon väl alltid i sitt innersta hjärta
varit övertygad — den kristna religion
vi alla tillhöra har ju visat henne det.
Men männens värld har visat henne
något annat, — i den har hon väl sett
kristendomen erkänd som statsreligion,
men i verkliga livet en helt annan
religion "statsnyttan" proklameras som
det enda vilket duger i verkligheten.
Och har hon icke hört till de klokare
av sitt kön, har hon i tysthet tryckts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
