Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
RÖSTRÄTT FÖR KYINNOR
N:R 13
nåde mötet, och i sin välkomsthälsning
inneslöt hon särskilt de båda danska
gästerna, fröken Henni Forchhammer,
formand for Danske Kvinders
Natio-nalraad, och fröken Sarah Orth, fil.
kand. och medlem av verkställande
utskottet i Landsforbundet for Kvinders
Valgret.
Fröken Forchhammer, som var
aftonens första talare, inledde sitt
anförande med att uttrycka sin beundran
för Huskvarna F. K. P. B., som i en så
liten stad kunnat anordna ett så
storslaget möte. Talarinnan övergick
därefter till rösträtten och dess
uppfostrande betydelse. Kvinnorna se inte
så skevt, att de tro, att allt blir gott
och väl i samhället genom deras
ingripande, men liksom ett hem inte bara
behöver en far, utan även en mor, lika
nödvändigt är det för samhället att
stå under både kvinnors och mäns
inflytande. Samman kunna de kämpa
mot krig, fattigdom, sjukdom och last.
Fröken Forchhammer slutade med att
skildra det imponerande danska
kvinnotåget och kvinnornas känslor inför
det mål, som var vunnet.
Fröken Sarah Orth, till vilken ordet
därefter överlämnades, framförde, till
de närvarandes stora överraskning, sitt
tal på en utmärkt svenska. Hon vände
tanken och blicken från det uppnådda
målet tillbaka till det arbete, som
föregått och berett väg för
medborgarskapet, och hon skildrade den tid, då de
nya idéerna bröto sig fram och Stuart
Mills och Georg Brandes nya tankar
medförde en omvälvning i tidens
vaneåskådningar. Efter att ha talat om
vad Dansk Kvindesamfund sedan år
1871 betytt för Danmarks kvinnor
övergick fröken Orth till våra dagars
kvinnorörelse, och på den frågan, om de
danska kvinnorna äro mogna för
rösträtten, ville hon svara med att hänvisa
till deras deltagande i de kommunala
valen och den anslutning, som kommit
det stora kv^nnotåget till del. Fröken
Orth slutade med att betyga de
svenska kvinnorna sin aktning för det
arbete de nedlagt på att genomföra
rösträtten, de hade förtjänat att komma
först, i stället för sist, men hon
hoppades, att det inte skulle dröja länge,
innan de bildade den sista länken i
nordens frihetskedia.
Sedan de båda danska talarinnorna
avtackats med hjärtliga applåder,
bestegs talarstolen av fru Jenny
Velander, som i stället för fröken Anna
Whitlock, vilken var förhindrad att
närvara, talade över ämnet:
Kvinnorna och kriget.
Fru Velander gav en vältalig
skildring av den sorg kvinnorna
erfarit över att de, som gått i spetsen
för kulturen, nu vilja, att vi skola
offra våra tankar, känslor och
åskådningar inför krigets Molok. Efter att
ha påvisat krigets brutaliserande
inflytande, framhöll talarinnan
nödvändigheten av att de neutrala
ländernas kvinnor inte stå som blotta
åskådare. Vi få inte vila, så länge krigets
digerdödsallvar vilar över världen, och
vi måste arbeta för den medborgarrätt,
som kan bli ett medel att i framtiden
förhindra krig. "Vi äro inte rädda för
de offer kriget kräver", yttrade
talarinnan, "vi äro inte rädda att förlora
namn och rykte, hem och ägodelar, men
det finns en sol, som vi inte kunna
undvara, och det är själens sol." När
kriget rasar, är det så jämmerligt ställt,
att vi inte märka, att vi leva i mörkret.
Kriget kräver av kvinnorna, att de
tränga till djupet av dess väsen, och
att de gå i förbund med de män, som
vilja frälsa världen från dess fasor.
Därefter höll fru Gerda Hellberg ett
formfulländat och av varm känsla
buret föredrag över ämnet:
Rösträtt och rashygien.
Inledningsvis liknade talarinnan
samhällslivet vid en organism av celler*
där den ena är nödvändig för den an- j
dras bestånd, och ur en liknande orga-
nism har även idén om lika
medborgarrätt för man och kvinna sprungit upp.
Det är genom medborgarrätten vi
skola få fram den nya sociala människa,
som vår tid behöver. De kvinnor, som,
när tal blir om deras rösträtt, vädja
till hemmet som kvinnans enda
verksamhetsområde, göra sig skyldiga till
^tt oerhört felslut. Hem och samhälle
äro inte genom några fasta gränser
åtskilda från varandra, de ingripa
båda i individens liv, och rösträtten blir
i själva verket en kamp för hemmets
bestånd. Det fordras av kvinnorna, att
de inte längre skola se så skumt och
begränsat som fordom, utan att
blicken spännes över större vidder och att
vi bli kvinnor på ett djupare sätt än
förr. Det är kvinnorna, som äro satta
att vårda det uppväxande släktet. En
nations stora tillgångar äro jorden och
folket, men den sistnämnda tillgången
är den ojämförligt viktigaste av de
båda. Ett friskt folk, som blomstrar av
kroppens och själens hälsa, är källan
till landets kraft, och det borde vara
etx av uppfostrans huvudändamål att
vårda folkets hälsa och se till, att
landets invånare växa upp under
drägliga livsvillkor. Kvinnorna måste se det
hela i socialt sammanhang och tvinga
fram den sociala hygien, som
betryggar folkhälsan. Kvinnans gärning i
hemmet har blivit sedd för
optimistiskt, den har blivit kvävd under
alltför mycket blomstertal. Man har glömt
de dåliga hemmen, när man framhållit
de goda och i kvinnans moderskap sett
hennes fullkomning, glömmande att
även för moderskapet fordras
kompetens och att det finns hem, där barnen
alltför ofta växa upp till dåliga
individer. Talarinnan ans¾g inte, att våra
unga flickor fyllde det mått man har
rätt att ställa på släktets blivande
mödrar. Idealet vore, att staten
införde ett kvinnoår, en obligatorisk kurs i
modersvård för de unga flickorna i 15—
18 års åldern. Det är kvinnor, fyllda
av ansvarskänsla och medvetna om
li-ve’t samhället behöver, mödrar, som
man kan vädja till, när det gäller de
nya individernas fostran, och som inte
i ovetenhet stå svarslösa och
oförstående inför tidens många problem. Vi
måste bortse från överklassen, som är
i minoritet och se förhållandena ur
arbetarklassens synpunkt. Bleve den
klassens kvinnor undervisade i
modersvård, uppfostrade till ansvar, så
bleve de våra bundsförvanter i kampen
mot alkoholismen, prostitutionen och
storindustria}ismen, som tära på
släktets livsnerv, och de bleve även våra
bundsförvanter mot kriget, som
tillintetgör de livsdugligaste och är den
värsta fienden till all rashygien.
Åhörarna mottogo fru Hellbergs ord
under andlös tystnad. Enkelt och klart
hade de ljudit genom stillheten, och när
de tystnat, bröt en storm av applåder
och bravorop lös.
Aftonens sista föredrag När
kvinnorna vakna hölls därefter av fru
Augusta Widebeck, som i ett
kåserande och humoristiskt anförande
framförde olika samhällsspörsmål samt
kvinnornas ställning till desamma.
Kvällen var redan långt framskriden
och sedan fröken Planting-Gyllenbága
tackat samtliga talare och en
musikkår spelat ett par nummer, tågade
skarorna med rösträttsstandaret i spetsen
ned till Stadsparkstugan, där tesupé
intogs och alla främmande
mötesdeltagare voro Huskvarna F. K. P. B:s gäster.
Under supén höllos tal av d:r Karolina
Widerström, söm framförde mötets
tack till Huskvarna F. K. P. R, och av
stadsstyrelsens ordförande, kamrer
Karl Ljungström, som i hjärtliga och
väl valda ordalag tolkade sin glädje
över att mötet ägt rum i Huskvarna
och sin fasta tro på kvinnornas
värdefulla insats i samhällsarbetet.
Mötesdeltagarna spredos därefter till de
många små hemmen i staden, som
gästfritt öppnat sina dörrar, och
medtagande minnet av en oförglömlig afton,
rik på skönhetsintryck och nya,
fruktbärande tankar.
Söndagen den 20 juni.
Klockan halv 12 £ m. var en utfärd
anordnad till Visingsö, och vid
bryggan väntade ångbåten Motala Express,
festligt smyckad med björklöv och
vimplar och med rösträttsflaggan i
toppen. Färden gick längs med högra
vätterstranden, som med sina
lummiga höjder beredde en ständigt växlande
tavla, och man visste knappast ordet
av, innan den lilla staden Gränna i
idyllisk avskildhet syntes utbredd på
strandbädden, och när ångbåten
närmade sig hamnpiren, kunde man urskilja
Ellen Keys välkända drag. Leende och
viftande stod hon där och inväntade
sina vänner, som högtidligt förde
henne ombord. En kvart senare landade
båten vid Visingsö brygga, och med
rösträttsstandaret i spetsen tågade
kvinnorna upp till den åldriga
slottsruinen, där talrika människoskaror
väntade. Sedan Huskvarna
hembygdskor, som medföljt båten, sjungit några
sånger, steg fröken Gerda
Planting-Gyllenbága upp på kullen, som bildade
en naturlig talarstol, och där dè
sönderbrutna, ärriga murytorna och
spräckta valvbågarna bildade en
sällsynt vacker bakgrund. Fint och
Värdigt framförde fröken Gyllenbåga sitt
hälsningsanförande till de församlade
skarorna och sitt vördsamma tack till
Ellen Key, som hörsammat
rösträtts-kvinnornas kallelse. Inför glädjen att
få höra henne tala och i den rådande
stillheten hoppades talarinnan att
åhörarna åtminstone för en kort stund
skulle kunna glömma det som timade
ute i världen. Hon uttryckte även sin
glädje över solidariteten Bland
kvinnorna, över deras önskan att åtaga sig
nya plikter och ökat ansvar. Målet
slutar inte med förverkligandet av
rösträttskravet, detta är blott medlet att
med männen arbeta för större
rättfärdighet på jorden. Och när nu
förhållandena ute i världen påkalla
kvinnornas ingripande, när ropet ljuder på
fred, då måste vi för denna stora sak
offra tid, krafter och bekvämlighet och
tillsammans hämta nytt mod och nya
krafter för att kunna gå de nya,
vägarna.
Fröken Gyllenbåga överlämnade
därefter ordet åt Ellen Key, som talade
över ämnet
Kvinnovilja och kvinnomakt
Ellen Key inledde sitt föredrag med
att erinra om de tider under
kvinnofrågans första skede, då ett svalg var
befäst mellan hemkvinnan och
rösträttskvinnan. Detta har minskats, sedan
kvinnorna blivit medvetna om, att det
just är i sin egenskap av
hemdanarin-nor och mödrar de fordra
medbestämmanderätt i det samhälle, för vilket de
uppfostra sina barn.. Kvinnofrågans
stora mål är att göra det möjligt för
kvinnorna att sätta in sin
moderlig-hetskraft i samhället. Talarinnan
citerade Almqvists yttrande att
"mänskligheten ännu är ett embryo på
utvecklingens väg", och hon framhöll själv,
att vi vaknat upp ur en villa, då vi
hoppades och trodde, att mänskligheten
höll på att mänskliggöras. I våra tider
få vi bevittna en oerhörd
maktspänning mellan de gamla idealen och de
nya, som vilja hålla före att makt är
rätt. Vår kvinnosträvan sträcker sig
inte niot detta falska ideal, men vi
kräva, att rätten skall bli makt. Sedan
talarinnan berört världskriget och dess
fasor, de olyckor, under vilka
kvinnorna lidit, yttrade hon, att, hur
fasansfullt det än låter, har världskriget dock
fört kvinnorna närmare deras mål.
Ljusningen, som skönjes genom det
täta mörkret, är att människorna
vaknat till insikt om nödvändigheten av
människoekonomi, oeh att
vanetänkandets glasklocka, under tricket av den
höga ton som ljudit, sprungit i bitar.
Talarinnan uppdrog paralleller mellan
det vanetänkande, som sett något
följdriktigt såväl i kriget som i
föreställningen om att kvinnan endast skall röra
sig inom hemmets trånga krets. Båda
dessa dogmer ha under senaste åren
visat sin ohållbarhet. Kvinnornas
storartade hjälpverksamhet vittnar om att
de gjort sig oumbärliga under
kristiderna, och efter kriget skall det visa
sig, att kvinnorna inpassat sig i
samhället på ett sådant sätt, att de inte
längre kunna makas ut. Ellen Key.
hoppades också, att kvinnorna skulle
mogna under den tid de vänta på sin
medborgarrätt, och hon varnade för
faran att komma in i den tankegång,
som godkänner våldet; där sviker man
den utgångspunkt, som varit
föregångskvinnornas, när de velat sätta
rätt i stället för våld. Kvinnorna måste
också befria sig från den tankegången,
att fäderneslandet står över
mänskligheten. Över de på jorden stridande står
striden mellan idéerna, och det är
avgörande för framtiden, på vilken sida
kvinnorna ställa sig. Vad som gäller
för kvinnoviljan är att utöva sin makt
på känslolivets område, där en oerhörd
brist föreligger, ty bakom varje
kulturellt framsteg har funnits en avgrund
av råa känslor. Ellen Key uppmanade
också kvinnorna att unna mera tid åt
själsutvecklingen, arbeta på den, både
inom sina egna hjärtan och först och
främst hos sina barn. Kvinnorna äro
inte bara satta att sköta vardagens id,
utan även att vårda helgdagens
flamma. Och det är kvinnorna, de
rösträttslösa och oansvariga, som det först
förunnats att utropa ordet fred. Må vi då,
slutade Ellen Key sitt varmhjärtade
och tankeväckande föredrag, låta
hoppets stråle lysa, att vi få den
omedelbara makten att bli mänsklighetens
mödrar.
Med varma bifallsrop gav
församlingen uttryck åt sin tacksamhet mot
Ellen Key och sedan handklappningarna
tystnat, trädde fru Anna Wicksell fram
för att tala om
Hur man skall trygga en varaktig fred.
Det gäller för oss att trygga
framtiden, började fru Wicksell sitt
föredrag, trygga barnen, så att detta krig
aldrig upprepas, och det gäller för oss
att få slut på det så snart som möjligt.
Vi måste besinna, att för varje liv, som
knäckes därute, är det en mors son,
som dör. Sedan fru Wicksell
frammanat krigets ohyggligheter, hävdade hon
med kraft, att varje individ,
somNför-störs eller förråas därute i
världsvimlet, är en förlust för oss alla, och allt
vad de strida för blir smått i
jämförelse med livet självt. Vi fordra freden
nu, och vi ha kommit till den punkt,
att även statsmännens visdom anser att
tillfället kan vara kommet.
Fredsexperterna äro nu på det klara med att de
första villkoren för en varaktig fred, är
en snar fred. Talarinnan övergick
därefter till fredskongressen i Haag och
fredsdelegationerna, och skildrade de- •
ras mottagande hos de olika makterna.
När de gjort sin rond, skola de åter
mötas i Holland, jämföra de olika svaren,
överlägga om vad som bör göras, och
fordras det av dem, äro de beredda att
resa samma rond igen. Fru Wicksell
slutade sitt utmärkta föredrag, som
synbarligen gjorde ett djupt intryck på
åhörarna med att uppläsa
resolutionerna från Haagkongressen, vilka av
mötet enhälligt antogos. Likaså antogos
och utdelades de resolutioner som
utsänts av undertecknarna av Uppropet
för varaktig fred. Sedan
Huskvarna hembygdskör uppstämt några
sånger, som klingade vackert och
stämningsfullt i den gamla slottsruinen,
bereddes mötesdeltagarna tillfälle att
bese ön med dess rika vegetation och
historiska minnen.
Klockan 5 anträddes återfärden och
middag serverades ombord, men vid
ankomsten till Jönköping måste
fri-luftsmötet, till följd av vädrets
ostadighet, inställas, och det blev till Rådhus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
