Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kinematigrafiska reseminnen från Haagkongressen.
Av fil. d:r Naima Sahlbom.
Film 1. Kontinentaltåget Köpenhamn \
—Hamburg.
Trafiken lam, färjan
Gjedser-Warne-mÜnde trist och smutsig. Vid table
d¾öten idel kongressfarare,
amerikanskan dominerar med naturlig
självhävdelse. Vid tyska gränsen slutar
gemytligheten, diplomatpasset hjälper ej
längre, Visitationen vaksam,
militäriskt kort: "woher, wonach, warum,
wie länge" surra frågorna, medan
passen synas och stämplas gång på gång
av barska, men hövliga tjänstemän.
Fredskongressen, åh, den hade de reda
på, den högre officeren i den grannaste
uniformen småler skälmaktigt men
dock artigt: "glauben Sie, dass Sie
was ausrichten können?" Men mer än
en av de mindre galonerade sänker
rösten till ett förtroligt: "Na, das ist
schön, arbeiten Sie nur fur den
Frieden** eller: "Sie werden sich den Dank
von Tausenden erwerben." Men intet]
fusk med kontrollen,
kongressprogrammet genomläses noga. Äntligen
lyckligt iväg, nästan ensamma på det
långa tåget, turistsäsongen har ej
börjat, och infödingarna ha annat att
göra. I Hamburg gott om rum på
hotellen, men Alsterpaviljongen fullsatt,
musik och sorl som vanligt. Militären
överväger. En liten tropp av
tioårin-gar i kadettuniform med handen
stramt i sidan passerar befälets bord, I
medvetandet att vara medelpunkten
för allas blickar läses tydligt i den
käcka hållningen.
Film 2. Snälltåget Hamburg—Holland
lika tomt, vid stationerna hinner man
blott observera massor av ynglingar,
frivilliga, som anmäla sig, militärtåg,
där just förfriskningar bjudas,
röda-korsvagnar i mängd, sjukpersonal i
dörren till provisoriska
operationslokaler. Däremellan oändliga finplöjda
åkrar, färdigsådda, väntande på
skörden, som skall rädda landet från
hunger. Ett soldis över LÜneburgerheide
med vidsträckta mossodlingar,
fångläger, knappt utspruckna skogsdungar,
pittoreska byar med små
korsvirkeshus, överallt fridfull ro, trots
ofredstider. Men från nästa kupé höres
genom vagnsbullret: "Na, haben Sie es
gelesen, wieder ein glänzender Sieg!"
Konduktören ser trött ut, det
und-slipper honom; "ich halte es nicht mehr
länge aus, jeden Tag Dienst und jede j
Nacht MilitärzÜge." Återigen
gränsstation, bärare tunnsådda» påfallande
gamla. Vår hjälpare ser nedtryckt ut:
"der dritte Sohn schön gefallen." Visi-1
teringen skärpt, alla notisböcker
ge-nombläddras, men vi äro beredda, inga
brev, inga guldmynt. JExportf örbjuden
proviant, choklad o. d. lämna vi
självmant till Röda Korset. Efter alla
formaliteter en rast på en timme, då den
bortglömda hungern tar ut sin rätt i
stationsrestaurangen, trots de hotfulla
anslagen: "Esse kriegsgemäss!" Efter
den lindriga holländska
gränsvisitationen en suck av lättnad. Det var som
att komma hem till sitt.
Film 3. Nordholland.
Vi slunga all barlast av reflektion
och njuta omedelbart av de bilder ögat
fångar. Vi se en ändlös grön matta |
med svartvita fläckar. I fjärran röra i
sig vita segel, underligt, skeppen gå på
torra landet, kvarnvingar i oändlig
rad snurra runt, runt utan sädesfält.
Små städer med trappgavelprydda
tegelhus och ringmur, med en ståtlig
stadsport, inte över landsvägen, men
över vattnet i en bred kanal. Men
verkligheten tränger sig på oss. De
svartvita fläckarna avslöja sig som levande,
frodig boskap och kvarnarna mala
vatten, bara vatten. En rikedom av
kvarntyper med oändlig variation i
storlek och arkitektur, från den
största med mäktig stenfot och mjukt
buktade väggar vid en huvudkanal, genom
alla grader ned till små fyrkantiga
leksakskvarnar vid en liten rännil. Som
ett tätt nät spinner sig vattensystemet
över landskapet. Och seglen äro inga
hägringar, vattenytan ligger faktiskt
över den omgivande marken, tack vare
de starka dammarna. Långt in i
landet föra vattenvägarna stora skepp
från andrp, sidan världshaven.
Men ännu är det inte det Holland
man väntat, var äro de små töserna i
vita hucklen och guldbucklor och
pojkarna i vida, blå byxor och träskor
från vykorten, från porslinskvarnarna
och alla andra souvenirer man har i
minnet. Och var äro träsnittens
halm-täckta stugor vid täta trädklungor?
Med ens rusar tåget rakt in i
storstaden med museer och turister och
bullrande gatuliv.
Film 4. Smärtornas kongress.
Oförgätliga dagar med ett allt upp-1
slukande intresse, med alla sinnen
spända, all känsla koncentrerad i
önskan att uppnå något, icke för egen
räkning, men för andras, icke för
idéer, men för människor. En församling
av kvinnor, som likt pilgrimer burit
egna och andras lidanden, all världens
ve fram till denna vallfartsort. Dessa
[kvinnor, som hittills tegat för att icke
nedslå dem, som blödde för dem, som
bitit ihop tänderna för att kväva
smärtans skri, när män och söner och
fäder drogo ut med jubel, de kunde här
möta andra mödrar, systrar, hustrur,
som i samma smärta sänt ut sina
käraste, modiga kvinnor, som trotsat hån
och förakt för sitt "landsförräderi" att
vägra hata alla andra folk. Det är
icke de vana kongresstalarinnorna, som
göra det djupaste intrycket, när de
med beundransvärd säkerhet referera
ett föredrag från främmande språk
eller klart utreda komplicerade
rättsfrågor. Nej, det är ett impulsivt
förtvivlans utbrott av en belgisk martyr, som
glömmer att allt för aktuella
stridsfrågor ej få upptagas, ett nödrop för de
av alla parter förtryckta judarna av
en polska, en glödande bön om hjälp
att avvända krigets förbannelse av en
sprittande livlig italienska, en intensiv
vädjan från en aristokratisk
reserverad österrikiska, som tvingat tillbaka
sin blyghet att vittna om sina
kvalfulla upplevelser som frivillig
sjuksköterska. Varje oparlamentariskt
intermezzo avhugges dock av den
vaksamma ordföranden, men de ha ej stört det
imposanta intrycket av enighet, de ge
blott färg och relief åt de tunga
förhandlingarna. Dock, från de nyktra
diskussionerna, från den sakrika
utredningen av medel att förebygga
kommande krig, från trygghetskänslan
hos meningsfränder, från smattrande
applådåskor och glimtar av humor
drivas alla av Kosika Schwimmer
obarmhärtigt åter ut till slagfälten, till de
milsvida offerplatserna, där i varje
ögonblick mänskoliv släckas, som där
hemma lovat så mycket, ynglingar
stormande fram med jubel mot en säker
död, fast de brunnit av längtan att
leva. dOch den samfällda smärtan griper
oss åter. Där finns ingen
undergörande madonna, där alla dessa pilgrimer
kunna lägga ned allt lidande de burit
hit, men ändå känna de sig tröstade
och lyfta över egna sorger och hoppet
lyser i deras ögon. Och vi neutrala,
hur små och oviktiga känna vi oss ej
här, där vi först fullt förstå, vad det
vill säga att få leva i fred, en lycka,
I söm vi lova oss att förtjäna med att av
alla krafter hjälpa den lidande
mänskligheten att göra sin röst hörd, att ej
låta ropet om fred förstummas.
Film 5. Ett belgiskt flyktingsläger.
Ett av de minsta, bara 2,000
vinddrivna, hemlösa, utblottade. Många se
allt annat än sympatiska ut,
sysslolösheten förslöar dem hastigt, och det
enda, som intresserar dem är kortspel.
Unga, kraftiga män slå hellre dank här
och leva på andra än de gå till sina
bröder vid fronten. Kvinnorna ha
åtminstone fullt upp att göra med att
sköta barnen och hjälpa till i det stora,
hushållet. De unga mörkögda
flickorna le intresserat mot fotografen,
många ha redan glömt allt svårt de
genomgått, men i andras ögon ligger ännu
skräcken kvar. En stackars mor
häj-dar direktorn så ofta han * passerar,
alltid samma h j ärtslitande fråga:
"Har ni ej funnit mitt barn." I långa
rader vandra alla de små, som
överlevat fasorna, till den improviserade
skolan, den enda ljuspunkten i detta
meningslösa lägerliv. Och där inne
berätta de katolska systrarna om sitt
arbete, medan småttingarna söka i sina
häften härma förskriften på svarta
tavlan: "Notre patrie est détruite de
Fennemi. Vive la Belgique!" I
sjuksalarna ligga de nyfödda, utom alla de,
som föddes under den första tiden, ty
de ligga alla därute på kyrkogården.
Film 6. Limbur g.
En liten kil av Holland, som
skjuter ned mellan Belgien och Tyskland,
så smal, att man får akta sig att ej
komma mitt in i krigsbullret Ett litet
hotell med ståtligt namn och
hemtrev-| liga, mörkboaserade gästrum, gedigna
i gamla möbler och sängar så breda, att
man gott kan ligga på tvären. En
undangömd vrå, där man kan andas ut
ett tag efter den ohyggliga
spänningen. Här vandrar man under
blommande fruktträd förbi fridfulla
lant-hem med murarna täckta av Clematis
: och vildvin, förbi saftigt gröna ängar
i översållade av bellis, där skinande
kos-| sor ostört frossa, medan vi stå tryckta
intill de massiva järngrindarna i
avundsjuk längtan att få slänga oss ned
i all denna blomsterprakt. Vår
värdinna är upprörd över att vi våga oss
ut ensamma, och hon spänner våra
förväntningar om avstånd och
svårigheter så högt, att vi på vår första raska
promenad passera alla sevärdheterna
utan att märka det, både kloster och
eremitage och slottsruiner. Men främst
av allt varnar hon oss för sko-
Under Djurgårdens ekar.
Av Alma Söderhjelm.
Det var en vacker kväll i början av
sommaren. I en villa som låg djupt
inne i Djurgårdsparken hade vi slutat
en ovanligt glad middag, och därefter
hade några dragit sig bort till den
lilla verandan, där de stodo och
småpratade, medan vi andra dåsade och
smälte maten i den mjuka, stora
soffan, där huru många som helst kunde
få rum. Middagsstimulansen var borta
och därmed de mödosamt framletade
kvickheterna, de djärva infallen och
utfallen, vilka prägla denna lätt
forcerade stämning som en middag är
byggd på och utan vilken den icke
anses lyckad. Och man var långt från
den andra stämningen, småtimmarnas
stämning, denna pärla i tillvaron som
icke alla förstå att taga vara på och
som många fördöma —- detta
ögonblick då sympatin kommer smygande,
drar som en vind förbi eller kanske
sätter ett frö som skall leva och gro,
, den timma då även de vanligaste
människor få ett sken av egenart och då
geniet löser sig ut hos dem som äro
större än mängden.
Så småningom gick den ena efter
den andra bort till dem som stodo på
verandan, men då verandan var allt-
för smal för att kunna rymma oss
alla, ordnade man ¾i en fart en grupp
av stolar och bord på planen utanför
villan och snart samlades vi kring
kaffet. Med en lätt dimma bort mot
rymden och de gamla ekarnas sus om
oss, kom samtalet småningom i gång.
Det rörde sig en stund om historiska
tider och gamla Djurgårdsminnen,
sedan hade en lång doktor kommit in på
kapitlet religion. Han bredde ut inför
oss sin livsåskådning och sökte bevisa
att liksom det gått honom, skulle det
även gå oss andra, och att vi förr eller
senare skulle komma att befatta oss
med de osinliga tingen. Det var några
i sällskapet som instämde, några
repliker föllo och en matt diskussion
kom till stånd på ena sidan om bordet,
när doktorn tangerade teosofin.
Hur det var Började man plötsligt
tala om kvinnans rösträtt.
Anledningen minns jag ej rätt, det var visst en
ung konstnär som tillvitade en av de
närvarande damerna för att vara
"rösträttskvinna". Men i alla fall var
snart en allvarlig diskussion i gång.
Ja, egentligen kunde det knappast
kallas diskussion. Ty alla uttalanden
gingo i samma riktning: kvinnans
rösträtt var något onaturligt och den
skulle medföra så många olägenheter
i äktenskapet och så många
rubbningar i själva samhällslivet, att man ej |
kunde förstå att någon förnuftig
människa kunde gå in på sådant. Och det
man minst av allt förstod, det var att
där fanns kloka män, som kunde bli
så förvirrade att de understödde
rösträttskvinnorna.
— Den enda fara, som ett
uppskjutande av att ge damerna rösträtt kan
medföra, sade en liten herre med
pincenez—det är den att vi en vacker dag
skola få se Riddarholmskyrkan eller
Riksdagshuset springa i luften — och
minsann jag tror att den roll, de skulle
spela om de finge rösträtt, vore så
underbar, att man ej hellre borde riskera
ge dem den.
Damerna i sällskapet voro också helt
emot rösträtten, för vilken de ej kunde
tänka sig någon användning. Den
blonda, fylliga frun, som var gift med
en framstående författare och hade tre
döttrar, prisade sin lott att ha det gott
och bra, — eller skulle jag kanske
själv börja sköta mina affärer —
kanske förtjäna mitt uppehälle? — sade
hon vänd mot en man som satt
bredvid henne i en trädgårdssoffa,
upptagen av att leka med fransarna i
hennes silkessjal, och som det tycktes, helt
upptagen av denna sysselsättning.
Det var en man med kloka, rättframma
ögon och ett skarpt skuret ansikte,
vari skärpan förmildrades av ett vekt
drag kring munnen och en liten prägel
av goddagspilt. — Nej, det vore i mitt
tycke den rena idiotismen. — Och en
annan fru, en helt liten fru, vippade
med sina blå strån i hatten och med
sin lilla sko under en kort och vid blå
linonklänning och undrade hur hon
skulle taga sig ut vid rösturnan, dit
hon skulle skuffas fram genom massan,
eller i katedern, när hon i egenskap
av riksdagsman skulle stå och tala för
nykterheten!!
Jag satt och hörde på utan att
egentligen tänka, hälft road av alla dessa
utslitna fraser, som föllo inför mig.
Det var så vilsamt och vackert under
de gamla ekarna och jag hade ej annat
än ett leende för dessa glada och goda
människor, för vilka man en gång när
de voro halwuxna eller unga hade
målat på väggen ett spöke, som de
aldrig sedan kunnat glömma:
mankvinnan med kortklippt hår, glasögon
och ett oestetiskt yttre. Men när det
gåj;t en tid och man alltjämt fann på
nya argument, framdragna nära på ur
glömskan och numera endast av värde
såsom dokument från den tiden då
man trodde t ex. att ingen
kvinnohjärna kunde lösa studentexamen,
började mitt leende tröttna. Jag förstod
med ens, att de repliker som växlades
ej voro på något sätt tillfälliga, och
att samtalet ej var ett utslag av en
upprymd motsägelselust, ett fäktande
Nr 15-16
RÖSTRÄTT FÖR KYINSOR
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
