Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:r 21
A.-B. JOHN V. L0F6REN & G:o ZSZZX*"*"*
- Kungl, Hofleverantör •
renommerade specialaffär i
„ a fl4 « , S!den-&Tlle-Klädningstyger
rakst.429 rreuspiaa a, öiuumumi. a.t.bo*8 ^^t
. landsorten Ȋndan gratis o. franco.
LÅikemifkitvÅi *
faEdmldádningt
at & kappor Koj
"¾^i^ Iväii-ochfárgeriA&UebolagGöteborg
LÄ6ER80NS
SKorrjAGAsm
ilakobsgafan 18 - Fredsqatan 8
IN MEMORIAM.
Blenda Dahlquist-Thålin.
Söndagen den 17 oktober var en
gripande sorgehögtid för Kiruna
samhälle. Då vigdes den av alla avhållna fru
Dahlquist-Thålin till gravens ro.
Ogenomtränglig är dödens gåta. Ett
dödsbud så tragiskt som det, vilket
föregått denna sorgeakt, låter sig sällan
förnimmas. Den bortgångna hade så
mycket att leva för; hon stod mitt
uppe i livet med en så intensiv lust att
leva sitt liv till andras gagn, att det
synes ofattbart, hur hon kan vara borta.
Främst bland hennes själs rika
skatter, räknar jag hennes varma och
förstående hjärta. Med vemod minnes
jag hur god hon var, min barndoms
leksyster. Då hon blev vuxen, valde hon
lärarinnekallet. I barnasjälen väntade
hon resonans för sin egen själs
vackraste toner. Och hon blev ej besviken.
Som folkskollärarinna i Kiruna hade
hon nu verkat i flera år och alla, som
hon lärt och fostrat, minnas henne med
en rörande hängivenhet. Föräldrarnes
förtroende till henne var obegränsat.
Hon ömmade varmt för alla betryckta
och nödställda. Först för sina
skolbarn. Hon deltog i deras sorger och
rådde bot, där hon kunde. I det sociala
arbetet mot nöd och elände tog hon
verksam del.
Allt hennes uppträdande, såväl i tal
som skrift, präglades av en hög och
ädel intelligens. Hon tolkade ej sällan
sina känslor och tankar på vers och
visade därvid ett sällsynt herravälde
över språk och form. Man väntade sig,
att hon en dag skulle slå igenom som
författarinna.
Men vad hon först och främst var,
det var människa och kvinna. Och hon
längtade alltid efter att få leva sitt liv
helt och fullt. För knappt ett år sedan
hade hon trätt i äktenskap, för ett par
veckor sedan ha4e en innerligt
efterlängtad liten dotter kommit till
världen. Och ändå måste hon gå bort. Ja,
dödens gåta är ogenomtränglig.
Emy Neander.
Fru Blenda Dahlquist-Thålin var en
verksam medlem inom rösträttsrörelsen i en av
våra utposter i höga norden. Hon torde
genom sina bidrag till Rösträtt för Kvinnor
varit känd och uppskattad även av våra
läsare.
Kvinnoinitiativ.
Fackskolan för huslig: ekonomi i
Uppsala hemställer hos k. m:t om avlåtande
av förslag till nästa riksdag om ett
anslag av 20,000 kr. för upprättande av ett
system av husmoderskolor, spridda över
hela landet. Kursen skulle vara ett-årig, och
man beräknar, att det begärda anslaget
skulle räcka till 15 skolor.
Fröken Wellin har i Stoekholms
stadsfullmäktige motionerat i syfte att få
upphandlingen för stadens inrättningar
(fat-tigvárdsnämndens m. fl.) att samarbeta med
kommunens organ för livsmedelshandeln.
Betecknande.
Med anledning av den i våras till
överståthållaren ingivna petitionen om gatufrid har
polismästaren icke funnit skrivelsen
föranleda någon vidare åtgärd. Enligt pressen ha
en del distriktskommissaxier förut yttrat
sig, och i allmänhet funnit allting bra som
det är. Såsom betecknande för
åskådningssättet på detta håll torde få anses det
yttrande, som avgivits av kommissarien i
Nikolai, som framhåller, "att det nuvarande
tillståndet är rätt tillfredsställandet ity att
personer blivit i polisdomstolen dömda for
att de stört kvinnofriden, ehuru
förargelse väckts endast hos den
förnärmade kvinna n". Endast
hos den förnärmade! Man skulle väl tycka,
att det annars kunde räcka.
"De mest beklagansvärda."
En bok om krigets offer,
i Människospillra är ett ord vars
ful-| la innebörd vi först med världskrisens
ingång lyckats fatta. Under den
gångna sensommaren och hösten har detta
ord för oss svenskar fått en hemsk
aktualitet, då vårt land skådat skaror av
dessa beklagansvärda, för vilka intet
annat ord än människospillra kan
användas, draga genom våra bygder.
In-validutväxlingen är ett led i den
storartade kärleksverksamhet, som i Röda
korsets namn följer i krigets spår och
som i sig upptagit och koncentrerat de
flesta av de växlande formerna av
socialt arbete före kriget. Den som vill
ta del i vad krigsinvalidutväxlingen
innebär, bör läsa en publikation, som
med titeln Krigets offer, skildringar
och bilder från invalidutväxlingen av
Knut A. Norling, i dagarna utgivits
från Svenska Andelsförlaget,
Stockholm.
Om det finns någon kvinna i
Sveriges land, som, om också endast för en
kort sekund, har tänkt sig Sveriges
aktiva deltagande i världskrisen, bör
hon framför alla andra ta del av
krigsinvalidernas tåg, denna marche
funè-bre, som är avigsidan till de parader
med flygande fanor och klingande spel,
med käcka kraftiga ungdomar,
hurtiga i fullheten av sin styrka, som vi
alla sett någon gång. Alla dessa utan
armar, utan ben, blinda, tuberkulösa,
vansinniga,- ha en gång deltagit i en
sådan festparad, ha känt hänförelsen
från massorna omkring dem som ett
rus och ha gripits själva av storbeten
i ett brädd fullt ögonblick.
Det är svårt att tänka sig, att dessa
härjade, resignerade män, dessa
spillror av människor, för endast några
månader sedan voro med om att njuta
glansen, som ligger över kriget, innan
allvaret kommer. När man läser de
korta, knapphändiga skildringarna av
invalidernas öden — så flärdfritt och
enkelt framställda, som det oerhörda
allvaret i ämnet kräver — måste man
med våld söka fasthålla bilden av hur
dessa unga människor levat sitt
vardagsliv, haft sin bana utstakad
framför sig, bundits vid hem, anförvanter,
vänner, som vi alla, och så plötsligt
med några korta, festliga ögonblick
som övergång kastats in i ett inferno
av kval, ur vilka de utgått som
spillror. De stå vid porten till en ny
tillvaro, som blir oändligt mycket
tröst-lösare och svårare än den de lämnade,
då de drogo ut i fält. I alla skildringar
av invalidernas färd genom Sverige
betonas deras förnöjsamhet, deras
humor och deras hjälpsamhet mot
varandra. Det är som om man ville
skänka dem något i stället för vad de
förlorat genom att tillägga dem många
goda egenskaper. Men man glömmer,
att än så länge äro de ett brödraskap
med ungefär lika utsikter inför livet.
Vad de genomgått är så mycket värre
än vad de känna nu med den relativa
tryggheten bland vänliga och
hjälpsamma människor. Det är när de
komma i sin hemvana omgivning, som
deras martyrium börjar på allvar, när
de skola söka ta vid där de lämnade
sin verksamhet, då de ännu kunde räk-1
nas bland människornas skara och icke
voro stympade som nu.
Det går över den lilla bokens
uppgift att följa krigsinvaliderna längre
än till vårt lands gräns, men då man
läser den, kan man icke undgå att göra j
Mera agitation.
Nyligen kom jag på en resa i
samspråk med en dam om kvinnans
politiska rösträtt. (I parentes, på resor
erbjuder sig mycket ofta tillfällen till agitation.
En god inledning är att lämna ut
rösträttslitteratur.) Damen ifråga, en
lärarinna från en mindre stad, visade sig varmt
intresserad av vår rösträttsfråga. Hon var
vaken och intelligent och föreföll så
handlingskraftig, att jag kände mig övertygad
om, att hon ej nöjde sig med att blott stå
som "man i ledet", utan måste vara en av
de ledande i föreningen på sin ort.
Min förvåning blev därför stor, då hon på
min framställda fråga meddelade, att hon
ännu ej "kommit sig för" att gå in i
någon rösträttsförening. Jag sade henne då,
som jag brukar vid dylika tillfällen, att
våra motståndare i riksdagen endast
godkänna medlemmarna i F. K. P. B. som
anhängare av rösträtten, och att de som
skäl för avslag bruka åberopa sig på det
stora antalet av dem, som stå utanför och
således "inte vilja ha rösträtt"; att hon
själv, trots all sin sympati för saken och
sina varma önskningar för dess framgång,
just var en av dem, som stå hindrande i
vägen för densamma. Hon såg häpen ut.
Detta hade hon ej tänkt på, och hon
lovade att strax gå in i föreningen.
Denna lärarinna är intet enstaka
exempel. Jag har på mina resor träffat en
mängd kvinnor, de flesta från landsorten,
vilka, ehuru de varmt önska rösträtt, ej
tyckas ha en tanke på, att de då också
böra tillhöra föreningen. Detta är
nedslående. Men det är dock framför allt en
kraftig maning till ett ivrigare
agitationsarbete. Det förefaller, som om först och
främst föreningarna i landsorten skulle
behöva utföra ett ökat arbete. I de små
samhällena, där nästan alla människor känna
varandra, är det ju också lätt att
kontrollera, om alla de kända namnen återfinnas i
medlemsförteckningen. De, vilkas namn
saknas, skola måhända vid ett personligt
besök icke visa sig obenägna att skriva
in sig, när de få veta, att det betyder
något, att de äro med.
Men icke blott i landsorten, överallt finns
det säkert mer än nog av tillfällen att
verka för vår sak. Inom umgängeskretsen,
bland tillfälliga bekanta, finns det
måhända någon, som, ehuru intresserad, ej
"kommit sig för" att gå in i föreningen och
därför behöver en påstötning, kanske finns där
likgiltiga att väcka eller motståndare att
övertyga. Och vilken ställning alla dessa
än sedan inta, därom böra de dock få klart
besked, att stå de utanför
rösträttsföreningen, då stå de också hindrande i vägen,
men att, om de däremot äro med att fylla
dess leder, så att dess medlemmar en dag
kunna räknas i hundratusenden, då blir den
en makt, och när det står makt bakom
kravet, då framställes det icke förgäves.
Tlnnl Sterner.
dem sällskap vidare. Med dessa de
"mest beklagansvärda" som
författaren med skäl kallar dem borde vi alla
färdas en bit på vägen för att riktigt
få klart för oss, att detta är kriget De
vaneföreställningar, som vi ännu sitta
fast i om kriget som någonting
antagligt, någonting som måste finnas, all
dess ohygglighet till trots, därför att
människorna nu en gång äro ysådana,
försvinna som rök inför skådespelet
av krigsinvaliderna,
människospillrorna, de halta, de blinda, de vansinniga.
Ovillkorligt stiger protesten inom en
vid deras åsyn: detta vanvett måste
ur världen, kriget måste försvinna.
Vi veta av många små, om än halvt
förkvävda tecken, att skarorna växa,
■ *47* ■
^ ■■■■■■■■«■■» ^mrm •»■■■■«■■■■■ H
S Västerlånggatan ■
■ (f. d. Barnängens lokal). ■
£ ASTRID SÖDERQUIST .=.
IJJ KAPPAPPÄR (8
1 Klass Damskrädderi.
Alltid välsorterat lager i fördelaktiga, prislägen.
Specialité:
____J. A. WETTERGKENS FABRIKATER.____
Exemplet verkar — i Amerika.
Enligt Daily News håller
kvinnorösträtten på att vinna insteg även i
Kanada. Ledarna av de två politiska
partierna i provinsen Alberta hava
nämligen undertecknat ett fördrag, som
säkerställer genomförandet av rösträtt
för kvinnor i denna provins, så snart
den lagstiftande församlingen åter
sammanträder. "Utan tvivel är det det
nära grannskapet med
kvinnorösträttsstaten Montana, som haft inflytande på
framgången i Alberta", säger Votes for
Women och fortsätter: "Detta är ett av
de tillfällen, då vi kunde önska, att vi
icke själva bodde på en ö. Ty då man
ser, hur oberörda våra lagstiftare
äro-av det goda exemplet från Norge och
Danmark och även från ön Man i vårt
nära grannskap, måste man komma till
den slutsatsen, att vatten är en dålig
rösträttsledare."
Kvinnorörelsen på Havaii.
Även till stränderna av
världens-mest avlägsna delar nå böljeslagen av
kampen för kvinnans medborgarrätts
På Hawaii, den största av
Sandwichöarna, finnes en organiserad
kvinnorörelse. I föreningen kunna alla kvinnor,
vilken ras de än tillhöra, vinna
inträde, och dess ordförande är mrs G. M.
Dowsett.
Hawaii blev år 1900 territorium i
Amerikas Förenta stater, och enligt
författningen äga endast manliga
medborgare rätt att rösta. För att kunna
utsträcka rösträtten även till kvinnor,
måste frågan föreläggas Förenta
staternas representanthus, och en sådan
motion framlades år 1914 av öns
delegerade, Kalanainaole. Hawaiis båda
politiska partier ha uttalat sig för
kvinnorösträtten, varför frågan inom
territoriet icke kommer att möta något
motstånd. Situationen påminner om
den i Arizona några månader före dess
rösträttsseger. Där finns ingen ora
eller upphetsning. Människorna
förklara helt lugnt, att så snart de lagliga
formaliteterna vidtagits, komma
kvinnorna att utöva sin rösträtt.
I Honolulu existerar en
kvinnoorganisation, som bättre än något annat
förutsäger, att den tid inte kan vara
avlägsen, då kvinnorna bli
fullmyndiga medborgare. Organisationen ifråga,
som kallas Centralkommittén, består
av delegerade från 30 kvinnliga
klubbar och föreningar, och ganska
anmärkningsvärt är det politiska
program, som den trots kvinnornas
saknad av rösträtt, uppställt. De förklara
sig i detsamma arbeta för reformer,
som sammanhänga med ökad
skolbildning, hygieniska anordningar för
skolbarn och skyddslagar för kvinnor och
barn.
Staten New Yorks äldsta invånare,
mrs Mary Såge, som är 107 år, hfar
undertecknat ett uttalande till förmån för
rösträtt för kvinnor. Mrs Såge har alltid
varit rösträttskvinna och alltid trott, att New
Yorks kvinnor en dag skola få rösträtt.
"Jag har naturligtvis inte många år kvar
att leva", säger mrs Såge, "men det är min
ärelystnad att få leva så länge, att jag
får vara med om att rösta."
för vilka denna protest blir ett
gemensamt lösensord. Om vi icke se dem
eller förnimma dem just nu, ha vi dock
vissheten, att de finnas där, att av
deras tysta tankar och förhoppningar
snart skall födas handling.
Elisabeth Krey.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
