Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 21
RÖSTRÄTT FÖR KVIHNOR
3
1. P. AHDERSSOHS MDBELflFFKR
STOCKHOLM
Gamla Kungsholmsbrogatan 26
(andra huset från Brottninggatan)
Stort lager af finar» och enklarm
MÖBLER
i ek, mahogny, valnöt samt andra
träslag äfven målade, till billigaste priser.
Ällrn. Tel. 11410 Riks Tel. 6505
|J Ällrn. Te
Flyglar, Pianinon
och orglar i konstruktion och kvalité
oöverträffade. — Högsta utmärkelser å flera
världsutställningar. Begär priskurant från
Kungl. Hovleverantör.
A.-B. ÖSTLIND & ALMQUIST, ARVIKA.
Advokat EVA UNDEN
JURIS KAND.
Kvinnliga Juridiska Byrån
Vallinsatan 18 - Stockholm G.
Rättegångar o. juridiska uppdrag av alla slag.
KU 10-4.
Riks tel. 7576. Allin. tel. 1833S.
Kvinnornas Kalender
• 1916 •
är nu utkommen och anbefalles åt varje
föreningsmedlem. Den lämpar sig
synnerligen väl som julgåva och säljes
till ett pris av 1 kr. pr exemplar.
Rekvisitioner ställas tili fröken
Hildur Ö/jer, Göteborg I, och mottagas
även pr telefon Göteborg 13314 kl.
5—6 e. m.
Upplagan är begränsad, vadan
beställningar skyndsamt böra verkställas.
Ür rösträttskvinnornas minnesrnnor över Earl Staaff.
Ellen Hagen vid minnesfesten på
Strand Hotell:
Alltför litet har kommit till synes om den
betydande förlust, som kvinnornas
strävanden gjort genom Karl Staaffs bortgång.
Bedan under sina första riksdagsår ägnade
han sin uppmärksamhet åt humana
lagstiftningsreformer, berörande Qvinnors och
barns intressen. Som medlem av
Föreningen för gift kvinnas äganderätt utgav
Staaff år 1892 en broschyr om
huvudpunkterna av den svenska lagstiftningen om
kvinnan, en utredning som fått tjäna till
grundval för senare arbeten i samma
ämne. Han hörde icke till de allra första
framträdande förkämparna för kvinnornas
rösträttsfråga. Hans utveckling härvidlag
följer samma linje som den för själva
kvinnorörelsen betecknande. Först arbete för
en del speciella förbättringar på olika
områden, till sist koncentration på området
av medborgarrätten — med fullt
förstående av att det är på den vägen, genom
samarbetet mellan män och kvinnor, som
reformerna böra uppnås.
Anna Kleman i Hertha:
Vid Karl Staaffs bortgång är frågan om
politisk rösträtt för kvinnor alltjämt olöst.
En betydelsefull insats har han dock gjort
i arbetet för denna frågas lösande. Tungt
vägande och minnesvärda ha de ord varit,
varmed han fört de rösträttskrävande
kvinnornas talan i vår lagstiftande församling,
liksom ock vid många tillfällen inför den
stora allmänheten.
Tacksamma må vi minnas Karl Staaff,
som i ord och handling arbetat för vår sak
och på den anlagt stora synpunkter — icke
partiintressets.
Ann Margret Holmgren i Idun:
Det fanns ett starkt framträdande drag i
Karl Staaffs karaktär och det var hans
medkänsla för de svaga och undertryckta.
Denna framkallade en djup önskan att taga
sig an deras rätt. Härpå berodde kanske
innerst hans uppträdande till förmån för
kvinnan vid många tillfällen. Så t. ex. i
debatten angående folkpensioneringen, där
han yttrade, att han betecknade som en
mörk punkt, att denna för hela landet så
betydelsefulla fråga blivit förberedd, dis-
kuterad under ansvar och nu skulle
avgöras av blott halva folket och dess
representanter. "Nu är det dock så, att det är
så att säga de självtagna förmyndarne,
som ensamma besluta och de tvångsvis
omyndiga, som få rätta sig efter beslutet.
Efter min mening är detta icke nyttigt,
icke lyckligt for samhället."
Ezalinc Boheman 1 Dagens Nyheter:
De svenska kvinnorna äro allt
fortfarande "tvångsvis omyndiga", men den dag då
de upphöra att vara det, då få de icke
glömma huru mycken tack de äro skyldiga
den man, som visserligen icke fick hemföra
segern åt dem, men som dock satt in så
mycket ärligt och osjälviskt arbete på att
bana vägen till målet.
Elin Wahlqnist i Sundsvalls Tidning:
Det var våren 1912. Den av
vänsterregeringen framlagda propositionen om
kvinnorösträtt skulle behandlas av riksdagen.
Så kom till sist dåvarande statsminister
Staaffs anförande. Med ens blev
atmosfären ränsad från kvalm och småsint egoism.
Det blev hög och sval luft. I enkla, klara
linjer skisserade han upp en historisk
bakgrund, mot vilken han ställde upp vår
fråga som ett ofrånkomligt krav,
länkande den in som ett led i utvecklingens stora
kedja. Det borde ha blivit lika klart for
de mångordiga männen därnere som för
kvinnorna däruppe, att visarna på det
stora tidsuret söker ingen ostraffat att hejda
eller vrida tillbaka. Talaren stod lugn och
lidelsefri, men orubblig som klippan. Vi
kände att våra livsintressen voro i goda
och säkra händer, och med tacksamhet
erinrade vi oss de insatser det liberala
partiet med sin chef i spetsen redan förut
gjort för vår politiska rösträtt och hur
kvinnornas kommunala valbarhet är
frukten av deras ansträngningar.
Karin Fjällbäck-Holmgren i
Stockholms-Tidningen:
Till och med hans motståndare ha nu vid
hans frånfälle medgivit att drivkraften till
hans liv och gärningar innerst bottnade i
idealitet, i medkänsla för de små i
samhället, i vilja till rätt även åt dem, som stå
"utanför". Därför blev lösningen av
männens rösträttsfråga honom en livssak och
RiKs 25 50
Allin. 62 96
del
Malmtorgsgatan €>» Stockholm
därför gjorde han också allt vad han
mäktade för att föra fram kvinnornas
rösträttsfråga.
Ej blev det Karl Staaff beskärt att föra
oss fram till vårt mål. Men in i det sista
gjorde han vad han kunde för att vi en
gång skulle nå det. Ännu under den
gångna sommaren förde han vid flera tillfällen
fram vår fråga, och det på ett sådant sätt,
att man givet fick det intrycket, att hans
intresse för saken snarare hade ökats än
minskats.
Frigga Carlberg i Göteborgs Handels- och
Sjöfarts-Tidning:
När Sveriges kvinnor en gång få hemföra
segern i den kamp, vars främste målsman
han var, så blir det för visso — hur långt
i fjärran den dagen och stunden än må
vara — till honom deras tankar och ord gå
med tacksamma känslor. Fredrik Borg,
Adolf Hedin och Karl Staaff äro tre namn,
som stå outplånligt inristade i den
kvinnliga rösträttsrörelsens historia — på "den
sidan, som nämnes den röda, hjärtats sida".
Slutligen må anföras några rader ur
Kvinden og Samfundet, som under
rubriken "To Riddersmænd, der er borte"
ägnar några minnesord åt Keir Hardie och
Karl Staaff, och om den senare säger:
Som engelsk Kvindebevægelse har >lidt
et uopretteligt Tab ved Keir Hardies Död,
säaledes har ogsaa Nordens Kvindesag ved
tidligere Statsminister i Sverige Karl
Staaffs Död mistet en af de faa Mænd, om
hvem det kan siges, at de har formaaet at
trænge til Bunds i og forstaa de
Tanker, der ligger til Grund for den
Revolution, der i dette Aarhundrede foregaar med
Hensyn til Kvindens Stilling i Samfundet.
Alla föreningsmeddelanden måste på
grund av utrymmesskäl översta till nästa
nummer.
Elizabeth Cady Stanton.
Ett hundraårsminne.
För Eösträtt för Kvinnor.
Av Harriot Stanton Blatch.
Elizabeth Cady Stantons födelse firas i
dessa dagar med möten och festligheter
över hela Amerika. En särskild kommitté
med en mängd framstående kvinnor och
under ordförandeskap av mrs Stantons
dotter mrs Harriot Stanton Blatch har
tillsatts för ändamålet. Bland talarna i New
York märkas mrs Chapman Catt och dr.
Anna Shaw. Rösträtt för kvinnor har i dag
förmånen att få publicera en kort
levnadsskildring av "den första rösträttskvinnan",
skriven av dennas dotter.
För hundra år sedan föddes nppe
bland bergen ovanför Möhawkdalen
vid Johnstown, Fulton County N. Y.,
den kvinna, som för första gången vid
en kvinnokongress skulle begära
rösträtt för sitt kön. Elizabeth Cady föddes
den 12 november 1815, dotter till
domaren Daniel Cady, ledamot av New Yorks
högsta domstol, och Margaret
Living-stone, vars fader, överste Livingstone,
hade tillhört Washingtons stab. Den
lantliga residensstad, där Elizabeth
Cady först såg dagens ljus, var typisk
för en småstad i början av nittonde
århundradet. Gatorna voro kantade
med ståtliga almar, stadens vackraste
byggnader voro den gamla
domstolsbyggnaden, domkyrkan och skolan,
vars portar stodo öppna för gossar och
flickor. Domaren Cadys bostad var
belägen mitt emellan domstolsbyggnaden
och skolan, och både fadern och
dottern spelade en viktig roll vid dessa
båda medelpunkter för stadens liv.
Domaren Cadys kansli var ryktbart
över hela Förenta staterna, och
studenter kommo från landets alla delar
för att studera juridik under en av den
tidens skickligaste jurister. Hans
unga dotter tillbragte många timmar i
faderns ämbetsrum, och studenterna
funno snart, att det var mycket
roligare att bevittna hennes vrede, då de
berättade om kvinnornas dåliga
ställning inför lagen, än att själva plugga
juridik ur dammiga lagböcker. På
detta sätt lärde hon sig tidigt, hur lagarna
gynnade männen på kvinnornas
bekostnad, och när hon inför sin fader
klagade över orättvisan häri, sade han
henne, att om hon ville ändra lagarna,
måste hon vänta till dess hon blev
fullvuxen, och då tala med lagstiftarna
och förmå dem att ändra lagarna.
Resultatet av dessa råd visade sig år 1854,
när Elizabeth Cady, då mrs Stanton,
på väg till Albany gjorde ett uppehåll
i Johnstown för att göra sin första
hänvändelse till .den lagstiftande
makten om ändring av statens lagar i
kvinnornas intresse. Vi, som alltid vilja
framhålla, att kvinnorna, då de få
medborgarrätt ej därför skola sluta att
uppfylla sina plikter som hustrur och
mödrar, vi vilja gärna tala om, att på
denna resa medförde mrs Stanton två
små barn och två barnsköterskor.
Fullgörandet av ett offentligt uppdrag
hindrade henne ej att fullgöra sina
personliga och husliga plikter.
Mrs Stantons fader såg mycket
ogärna, att hon inträdde i det
offentliga livet. Med sin konservativa natur
kunde han ej böja sig för en yngre och
friare åskådning och låta denna kom-
ma till sin rätt. Han gillade ej alls
de besök, hon före sitt giftermål
gjorde i Peterboro hos sin kusin Gerrit
Smith, känd för sitt arbete mot
negerslaveriet. Emellertid voro de båda
familjerna genom släktskap och vänskap
så nära förbundna med varandra, att
en brytning var otänkbar, och
Elizabeth lyckades allt som oftast komma
undan från sitt eget allvarliga och
strängt religiösa fädernehem till den
mera fria och vänliga atmosfären i
Peterborohemmet. Det var här hon
mötte en av de ivrigaste kämparna
mot negerslaveriet, Henry B. Stanton,
och hon blev djupt gripen av hans
tändande vältalighet. Hennes fader
ogillade mycket hennes äktenskap med mr
Stanton, men trots alla hinder blevo
de gifta våren 1840 och seglade
omedelbart därpå över till England för att
bevista världskongressen mot slaveriet
—- där de kvinnliga delegerade från
Amerika blevo nekade att deltaga.
Under hela kongressen satt mrs
Stanton uppe på läktaren vid sidan av
Lucretia Mött, som inom kort fick ett
mäktigt inflytande över sin unga vän.
De två diskuterade tillsammans de
livsfrågor, som rörde deras tids
kvinnor, och det blev avgjort, att de vid
sin återkomst till Amerika skulle
sammankalla en kongress uteslutande för
att behandla kvinnornas rättsfrågor.
Kongressplanen blev ej verklighet
förrän 1848, men åren dessförinnan
blevo för Elizabeth Stanton fyllda av
offentlig och enskild verksamhet. Hon
grundade i Central New York ett
litterärt sällskap, som lät mycket tala om
sig i Seneca F¾Us och städerna i dess
omnejd. Hon var en flitig medarbetare
i "New York Tribune" och skrev i
varje nummer av "The Lily", en
tidning som var grundad av mrs
Bloo-mer, vars namn för alltid fästats vid
tidens dräktreformsträvanden. Vid
denna tid började hon även att pröva
sina krafter som talare. Det tal hon
höll i Albany 1854 var hennes första
större inlägg i lagfrågorna. Vad hon
fordrade var, att gifta kvinnor skulle
få äganderätt till sin egen
arbetsförtjänst. På den tiden kunde nämligen i
staten New York en gift kvinna arbeta
hela dagen vid tvättbaljan, och på
aftonen kunde hennes druckne man hos
arbetsgivaren uppbära hennes
avlöning. Efter 1854 utarbetade hon det ena
lagförslaget efter det andra.
Mrs Stanton förfogade över en
säker penna, och det var hon som
författade alla de officiella dokument,
som på ett så utmärkt sätt markera
rösträttsrörelsens utveckling i
Amerika. Av hennes hand voro de eldande
uppropen till rösträttsmötena,
hänvändelser till de lagstiftande
församlingarna och till kongressen, utredningar
i lagfrågor, riktade till jurister, allt
var hennes verk. Hon skrev briljant
och var en god talare. Hennes
framstående egenskaper som skriftställare
framstodo dock kanske allra klarast
under den tid hon utgav en politisk
tidning, för vilken hon stod som
huvudredaktör och Susan B. Anthony
som utgivare. Den startades 1868 och
utkom under tre års tid.
Under denna nydaningens tid med
så många brännande politiska frågor
stodo dessa två kvinnor så gott som en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
