Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NiR 23
RÖSTRÄTT FÖR KYI5TN0R
Föräldraskap — ett nytt rättsinstitut.
IL
Av jur. kand. Eva Anden.
Den norska lagen står i jämförelse
med den svenska många steg framför i
utvecklingslinjen. Den svenska lagen
representerar närmast matriarkatet
med ett underordnat, så som det
utvecklats knappast av lagen allvarligt
menat faderskap, med ett ansvar av
huvudsakligen eller varför inte
uteslutande privatekonomisk art, representerat
av ett emellanåt, hur det faller sig,
utbetalat, vid första lägliga tillf alle
indraget uppfostringsbidrag, mest betraktat
som ett nådevedermäle åt modern. Den
norska lagen däremot betecknar
varken utpräglat matriarkat eller, om
uttrycket får användas, patriarkat, utan
en kraftig ansats till solidariskt
föräldraskap, för övrigt ej endast vad de
utom äktenskap födda barnen beträffar,
utan även vad gäller barn, vilkas
föräldrar ingått äktenskap med varandra.
För dessa senare barn gäller ju här i
Sverige ett så gott som oinskränkt
patriarkat, lika skarpt i konturerna som
det är vagt vad de
utomäktenskapli-ga — vare sig äkta eller oäkta —
beträffar.
Den nya uppfattning, som den norska
lagen i en ganska hög grad
representerar, kan närmast, som nyss
framhållits, karaktäriseras som ett rättsligen
reglerat föräldraskap. Den norska
lagen är dock endast ett stycke på väg,
ty den har icke klargjort skillnaden
mellan äktenskaps- och
föräldraskaps-rätt. Föräldraskap, sådant det här är
taget, skulle innebära den rättsliga
regleringen av de naturliga rättigheter
barnet och de krav samhället, såsom
representant för kommande släkten, har
gentemot föräldrarna, den rättsliga
regleringen av den ofrånkomliga
förbindelse, som förefinnes mellan ett barns
fader och dess moder på grund av dessa
skyldigheter och detta solidariska
ansvar, och på grund av det blotta
faktum, att de frivilligt påtagit sig det
samhälleliga förtroendeuppdraget att
bilda brygga mellan föregående
generation och nästa. Föräldraskapsrätten,
konsekvent utformad, skulle alltså
komma att omfatta viktiga delar av
vad som nu anses tillhöra
äktenskapsrätten, tillika med områden
tilläventyrs ännu icke av rätten genomplöjdá.
Statistiska centralbyråns siffror visa,
att år 1911 föddes inalles 19,710 oäkta
barn, cl v. s. 14.81 % av hela antalet
levande födda barn. Således nästan vart
åttonde barn oäkta. I Stockholm var
motsvarande % 37, d. v. s. mellan vart
tredje och vart annat barn oäkta.’ Man
har beräknat, att av Sveriges nu
letande fem och en halv millioner invånare
omkring en halv- million är oäkta, d.
v. s. att ungefär var elfte medborgare i
vårt fosterland är av oäkta börd. Med
dessa siffror för ögonen vågar man
göra det påståendet, att det är en
samhällslögn så god som någon att vilja
göra föräldraskapets förpliktelser
beroende av det förhållandet, huruvida
fadern och modern äro i äktenskap
förenade med varandra, eller enligt
svensk rätt göra äkta och oäkta börd
beroende på föregående eller
efterföljande äktenskap och trolovning, i
sista fallet beroende på den bevisning
som kan förebringas om trolovningens
förekomst, hemlig eller eklaterad. Man
är frestad att säga, att det är denna
urgamla sammankoppling av
äktenskaps-och föräldraskapsrätt, som är den
egentliga orsaken till bibehållandet av
dessa ohyggliga regler om separat
faderskap och separat moderskap,
medförande i deras tillämpning fädernas,
och understundom även mödrarnas,
avvältande av ansvaret på barnen och i
sista hand samhället.
Det är, som av den föregående
utredningen torde hava ådagalagts, icke
mycket i vår svenska lag, som pekar
hän mot föräldras¼apet som särskilt
rättsinstitut. Granskar man t. ex. den
nya äktenskapslagen ur denna
synpunkt skall man finna tendenser både
för och mot. Vad bestämmelserna om
äktenskapshinder beträffar, så kan
man säga, att dessa i sina
konsekvenser rent av fordra ett effektivt
föräl-draskapsinstitut. Man har t. ex. av
rashygieniska skäl uppställt viss
skaldskap, vissa sjukdomar som hinder för
äktenskap. (Här anses oäkta barn
vara släkt med far och fädernefränder!)
Men denna rashygieniska omsorg
träffar ju endast de inom äktenskap
födda barnen; den åttondel, som är —
äkta eller oäkta — utomäktenskaplig,
tar pian givetvis här ingen hänsyn till,
fastän den gentemot föräldrarna
naturligtvis har rätt till samma skydd som
de andra. Detta deras legitima
anspråk kan icke tänkas realiserat
annat än genom föräldraskapsinstitutet.
Hur skall man kunna konstatera
skyld-skap beträffande en person, som ingen
släkt har tack vare sin moders
anonymitet eller den, som visserligen har
mödernesläkt! men inte har reda på sin
fader? Qch vad hindrar en person, som
på grund av sjukdom icke får gifta
sig att utom äktenskap sätta barn i
världen? Med införandet av
föräldraskap får man bättre förutsättningar
att tillämpa nu nämnda bestämmelser
till skydd för kommande generationer
qch för samhället, och man får även
möjlighet att ta ut föräldraansvaret
sådant det ovan utvecklats på ett helt
annat, både mera logiskt och rättvist
sätt, än vad den nuvarande lagens
ståndpunkt erbjuder. Ty det är inte
bara orättfärdigt, utan även ologiskt,
stridande mot både sunt förnuft och
sund känsla, att göra förhållandet
mellan föräldrar och barn, den högre eller
lägre grad av det ansvar och de
förpliktelser det medför, beroende av rena
formaliteter.
Genomförandet av ett solidariskt
föräldraskap i svensk rätt — utan några
kryphål för vare sig fäder eller mödrar
— skulle främst av allt medföra
anonymitetsrättens upphävande och
genomförandet av en obligatorisk
förpliktelse för modern att så vitt möjligt
nämna fadern. Detta är en av
grundvalarna för föräldraskapet. För
effektivitetens skull kan man tänka sig
antecknande av föräldraskap (barn samt
fader resp. moder), icke endast i
kyrkböckerna, utan även i respektive
parters i triumviratet prästbetyg.
Äktenskap antecknas alltid å prästbetyg, så
mycket mera skäl då för antecknande
av föräldraskap, som törhända ur
samhällssynpunkt — folkekonomiskt — är
mera betydelsefullt. Alltså på en
persons prästbetyg anteckning av varje
föräldraskap, i vilken personen ifråga
är part, d. v. s. angivande av barnet
och dess moder resp. fader. Ett
föräldraskap skulle alltså antecknas på tre
prästbetyg, barnets, faderns och
moderns, och detta oberoende av om
barnet är fött inom eller utom äktenskap.
Föräldraskapet medför ej endast
privata förpliktelser och privat ansvar,
utan även ansvar inför samhället i
sådant mått, som väl knappast något
annat förhållande. Stjäl man ett bröd
eller slår ut en fönsterruta, vips är
samhället framme för att kräva ut
ansvaret — här för att skydda den
privata äganderätten, — men sätter man
barn i världen utan att kanske varken
vilja eller kunna försörja dem och
kanske begåvande dem med dåliga
anlag och sjukdomar, alltså belastande
samhället med en ny individ utan
förutsättningar att bli duglig och nyttig,
då tiger samhället och tar emot. Man
kan helt enkelt inte fatta den
konsekvens, som samhällsordningen här
representerar. Allt möjligt annat ens
görande och låtande medför ansvar, men
föräldraskapet, erkannerligen
faderskapet, är ansvarslöst, och ändå är väl de
uppgifter och förpliktelser
föräldraskapet medför, de mest ansvarsfyllda
moraliskt sett — och varför icke även
då juridiskt?
Även på till exempel strafflagen
kan föräldraskapssynpunkten röna
inflytande, nämligen på bestämmelserna
om barnamord, fosterfördrivning m. m.
Norsk lag har även här gett exempeL
I dess strafflags § 240 stadgas, att med
böter eller fängelse intill 2 år straffas
den man, som motvilligt undandrager
sig att giva en utom äktenskapet av
honom havande kvinna den i anledning
av havandeskapet eller nedkomsten
erforderliga hjälpen med den följd, att
hon försättes i ett nödlidande och
hjälplöst tillstånd, varunder hon
förövar någon förbrytelse riktad mot
fostrets eller barnets liv, eller genom
vilken det utsättes för fara. I § 241 följer
så den bestämmelsen, att med fängelse
intill tre år straffas den man, som med
vetskap om, att någon av honom utom
äktenskap havande kvinna har för
avsikt att begå någon förbrytelse, riktad
mot fostrets eller barnets liv eller
varigenom detta utsättes för fara, likväl
När inyalidtågen stanna.
För Rösträtt för Kvinnor.
Av Birgit Magnusdotter-Hedström.
Morgonpigga, glada töser bära fram och
ordna borden för de hungrande gästerna,
som väntas. Stora klädkorgar stå
bräddade med smörgåspåsar, väldiga kittlar fyllas
med köttkorv och ångande potatis, och ur
blänkande ämbar kommer doften av te —
ryssarnas älsklingsdryck.
Allt är ordnat och klart för
främlingarnas ankomst, flickorna stå nickande i vita
förkläden vid sina respektive bord utefter
perrongen, det hela ser verkligen
inbjudande ut. Det ligger något av helg över
Bräcke i dag, tycker jag, det lyser sol över
bygden och sjön, som ligger spegelklar
och blå. Men det är inte endast den soliga
augustimorgonen, den stillsamma bygden
och trevnaden kring en, som ringer in
helgen i sinnet. Det är något annat, som man
har pá känn. Det är något i det
undermedvetna, som letar sig fram och växer.
En dunkel erinran om när man själv var
borta och längtade hem och fick giva sig
på hemväg — så småningom har man
stämningen från ett sådant tillfälle klar. Det
fanns bara en tanke, som behärskade och
liksom gav ton åt allt — tanken på att man
reste hem. Vissheten om att man
nalkades hemmet gjorde allt så ljust, så milt
och mjukt, man smekte fram i minnet allt,
som var en kärt. Jag vet att
främlingarna, som komma äro på väg hem, det är
detta som gör helgdagsstämningen så stark.
Tåget hörs borta i krökarna, det ångar
in på stationen med vinkande resenärer i
vartenda kupéfönster.
Det är svårt att få fram en klar bild, av
vad man kände och tänkte under dessa
ögonblick, reflexionerna flögo blixtsnabbt
genom hjärnan, känslorna brottades inom
en. Andra, som varit med om samma
situation under dessa dagar, ha bättre än jag
kunnat skildra och klargöra detta. Visst
kände man glädje över att dessa fingo
återvända till livet, man kände värme omkring
sig, då man såg dessa tacksamma blickar
och förnöjda anleten under bespisningen,
men större och starkare än glädjen kändes
sorgen, bitterheten. Alldeles osökt kommo
Bo Bergmans enkla, gripande ord i
miii-net: "Och döden vill inte ha oss, och livet
kan inte ta oss tillbaka mer än som
stumpar och stycken och trasor av liv."
Och såg man litet närmare på
invaliderna, kunde man skönja, att över
ljusglimtarna i blicken låg en tung, mörk sordin,
att med den svaga, ljusa livsglädjen
kampade det stora mäktiga dödsallvaret. Det
var rester utav människor — spillror. De
skulle ha varit män i mannaålder och med
mannakraft, söm stått på livets höjd just
nu, de skulle ha varit förhoppningsfulla
ynglingar med livet och
utvecklingsmöjligheterna framför sig, de skulle ha varit
till välsignelse och nytta för samtid och
eftervärld – nu voro de endast vrak,
spillror. De ha alla varit lika friska och käcka
som våra egna gossar och män, de, som
stått dem närmast i livet ha säkert sett
dem med samma stolthet och glädje som
vi svenska kvinnor betrakta dem, som äro
oss kära.
Jag minns i vintras, när
mobiliseringsordern kallade en som stod mig nära. Jag
var inte riktigt nöjd; kände litet ängslan
vid tanken på kölden och strapatserna där
längst i norr, ordade något om detta, men
lugnades vid orden: "Om sex veckor har
du mig här frisk och kry igen, det är bara
mobilisering — tänk om du skulle skicka
ut mig i kriget." Han reste, men om sex
veckor fick jag glädja mig över att ha
honom hemma igen, ty det var endast
mobilisering, som han sagt.
Men detta var krig, och dock* — det var
endast ett enda ögonblick under det stora
dramat. Infor våra blickar utspelades
inga av slagfältets fasor, vi sågo inga
granater och kartescher, där var intet
kulregn, inga jämrande, stönande människor,
intet flytande blod, inga förblödda och
döda, intet av alla dessa gräsligheter, som
man har så svårt att ge ord för.
Det man såg här var lemlästade,
eländiga, krymplingar for livet, där fanns några,
som under resans besvärligheter hade en
svår kamp, deras feberglänsande ögon och
gulbleka hy tala tillräckligt om, att här
kämpas det om vilket som först skall nås,
hemmets land — eller dödens.
Det var ett obetydligt litet fåtal detta,
av alla de offer kriget krävt och kväver.
Men det jag såg av kriget var ändå nog
för att känna nesan och smärtan över det
vildsinta våldets triumf i världen. Och det
jag inte såg har i alla fall hänt och
händer var dag där ute, och vid tanken därpå
hör jag det hejdlösa hånskrattet från det
onda i världen, från de lägsta och sämsta
instinkterna — från det djävulska.
Det var gott tillfälle att betrakta
ryssarna, under det servisen hämtades åter.
Förmodligen folk från olika landsändar,
ljusa, kraftiga storryssar, äkta
mongoltyper, kosacker» polacker och Ullry&sar.
Några av de lindrigast sårade stodo med
sina kryckor ute på plattformen till
vagnarna, de mumlade några obegripliga ord,
och då de endast fingo undrande blickar
till svar, kom ett skälmaktigt leende, och
så tackade de för maten — på tyska. Då
de märkte sig förstådda, fortsatte de med
tyskan, vilket gick riktigt bra.
Det var en äkta, mörkhyad lillryss från
Odessa, som berättade. Han hade intagit
en underlig ställning på en fällstol. Av
sina båda ben hade han endast en liten bit
av det högra kvar, det vänstra var så gott
som fullständigt borta. Han hade varit
fången i elva månader, och på denna tid
hade han intet hört från hemmet. Han
hade tre bröder i kriget, varest levande eller
döda, därom visste han intet. Han tog fram
ett porträtt av sig själv, taget strax före
krigsutbrottet. Det var bilden av en
vacker, ovanligt harmoniskt byggd ung man,
men det ägde inte stor likhet med den
underliga figuren där uppe på fällstolen. Så
tog han fram ett kort till, det var taget
sedan det ohyggliga inträffat, den
insjunkna, hopklämda gestalten ar en gubbes,
dragen äro en gammal mans, markerade av
nöd och lidande — det är en trogen kopia
av originalet nu. Jag fick en föreställning
om, huru helt annorlunda alla dessa sett ut
för tretton månader sedan, jag tänkte på,
om vi skulle få igen våra egna på detta
sätt, och jag tänkte på alla de tusen sinom
tusen, som aldrig få sina kära åter, som
aldrig få veta, hur de stupat. Innan tåget
gick, hälsade mannen från Odessa till alla
i Sverige: "Sverige är ett härligt land, alla
svenskar äro så snälla mot oss, ni får vara
glada ni, som slipper kriget." Jag kände,
att detta var inga tomma ord, och då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
