Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
RÖSTRÄTT FÖR KITISNOR
N:R 3
Arvid Neovius,
In memoriam.
En av Finlands varmaste
fosterlandsvänner och tillika en förkämpe för
kvinnans rättigheter, d:r Arvid
Neo-vius, har efter en längre tids
sjuklig-het, avlidit i Helsingfors. Efter att
först ha ägnat sitt liv åt krigstjänsten,
drogs den begåvade ynglingens håg till
vetenskapen, åt vilken han, efter
avlagd kandidatexamen, helt ägnade sig.
År 1894 inträdde han som medarbetare
i Nya Pressens redaktion, och när
tidningen av censuren indrogs, var det i
Fria Ord han gav uttryck åt en
ständigt vaken rättskänsla, som reagerade
mot allt förtryck. Detta sanningsnit
ledde till att han förvisades ur landet,
och de två år landsflykten varade,
tillbringade han i Stockholm. År 1905 fick
han tillfälle att återvända till
fosterlandet, där han alltsedan fortsatte sin
publicistiska verksamhet och även
utgav en tidskrift, Politik och Kultur,
som dock upphörde med detta år. År
1900 invaldes Neovius av Helsingfors
som en av dess representanter i
borgarståndet, och sedan 1907 har han
suttit i enkammaren såsom en av
representanterna för Vasa läns södra
valkrets.
Varmt intresserad av kvinnornas
rösträttskrav fick Arvid Neovius
bevittna dess genombrott och intygar
själv, att knappast någon större reform
gått så lätt och naturligt för sig som
denna. Rösträtt för Kvinnor hade år
1912 ett uttalande av honom om
kvinnorösträtten i Finland, vari han
framhåller, att medelnivån i fråga om
politisk kompetens sannolikt ställer sig en
smula högre bland kvinnorna än bland
männen. Resultatet av kvinnornas
medborgarrätt sammanfattar Neovius i
följande rader, vilka vi åter erinra om:
"Inga katastrofer, icke ens några
smärre samhällsolyckor, en ökad
solidaritet, fastare samling kring
samhällets uppgifter och till dess försvar
under hotfulla tider. En fördubbling av
de aktiva medborgarnas antal."
Där kvinnorna ha rösträtt.
Medan det här i landet ju är minst
sagt hädelse mot naturens eviga
ordning och statens sanna väl att tala om
lika lön för lika arbete, har i Danmark
nyligen framlagts en kungl.
proposition angående lönereglering inom en
hel del läroanstalter, varvid de
kvinnliga lärarna — "Överlärare" och
"Adjunkter" — jämställas med sina
manliga kolleger. I motiveringen till detta
i våra ögon så radikala steg heter det:
"Regeringen anser, att det skulle stå
i strid med de senaste årens
utveckling i fråga om kvinnans hela ställning
inom det offentliga livet att bibehålla
olika lön för männens och kvinnornas
arbete."
Tänk så många besvärliga
utredningar och krystade motiveringar för
"be-hovs"-principen och liknande
tankegångar vår stackars
löneregleringskommitté skulle slippa ifrån, om de
svenska kvinnorna representerade den
maktfaktor, som besittningen av
röstsedeln innebär. L. M.—S.
Den första lokalavdelningen
i Sverige av Männens förbund för
kvinnans politiska rösträtt bildades i
Kristianstad å étt möte den 28 januari.
Till styrelse valdes kyrkoherde Aug.
Bruhn, Skepparslöv, ordförande,
läroverksadjunkt Nils Nordlund
sekreterare oeh kassör, samt
riksbankstjänstemannen H. Wahlgren. Till revisorer
utsågos handlanden B. Holmqvist och
smedsmästare Gr. A. Berglund.
JOEN T. LOFGREN & C:o
— Kungl. Hofleverantör ———
Rikst. 4
29 Freäsqatan 3, Stockholm.
A. T. 50 48
Sveriges äldsta, största o. bäst
renommerade specialaffär i
Siden-& Ylle-Klädningstyger
Prover t. landsorten sandas pr a tis o franco.
Krigets inflytande på lösningen av kvinnornas
rösträttsfråga.
IV.
1. Anser Ni att världskriget kommer
att påverka uppfattningen om
kvin-nans ställning som samhällsmedlem?
2. Anser Ni att världskriget kommer
att befordra eller fördröja lösningen av
kvinnornas rösträttsfrågat
Ytterligare svar ha inkommit från
bl. a.:
Lotten Dahlgren:
Länge har jag tvekat om vad svar
jag skulle avge på den rundfråga,
varmed Rösträtt för Kvinnors redaktion
hedrat mig i likhet med många andra
rösträttsintresserade. Eller rättare om
jag alls kunde ge något svar. Vore icke
ett försök i den vägen som om man
tilltrodde sig det som ligger utom den
dödliges räckvidd, att lyfta på förlåten
till framtidens för alla förborgade
hemligheter?
En sak står dock klar för mig, och
därför behöver man ej göra anspråk
på att besitta någon siaregåva, att det
gamla är på väg att förgås och att ett
nytt reser sig på dess ruiner.
Vi som nu leva, och helt säkert vi
som höra till de äldre, skola väl ej
uppleva någon "ny tid". Det går ej så
fort med världsevolutioner, även i ett
snabblöpande tidevarv som vårt. Det
är ej endast riken som ramla runt
omkring oss, utan även system. Inte blott
samhällen med tusenårig kultur stå
på gungande grund, utan även de idéer,
åsikter, kulturinsatser som uppbyggt
dessa samhällen. Många med mig ha
nog frapperats av det närvarandes
brist på stabilitet vid läsningen av
verk, som ej senare än i går voro
"boken för dagen". Det som där predikas
som en fastslagen sanning, har
plötsligt förlorat sitt andliga raison d’étre.
Det är synd om filosofer och
systembyggare i våra dagar, de måste djupt
känna det mänskliga tänkandets
intighet och vanmakt.
Att även i det praktiska livet man
börjat mäta med andra värden än de
nyligen gångbara — oeh detta inte
bara i fråga om torgpriser — kan även
den skumögde se.
Skall detta nya, varpå så många
tecken tyda, bliva till ett gott eller ont?
Det är frågan. Men ha vi ej rätt att
tro på det förra? Tron på det godas
slutliga seger är den försonande tanke,
till vilken man gärna vill ta sin
tillflykt undan tidens mardröm. Och
världshistorien, den stora visa
läromodern, jävar icke detta
mänsklighetens hoppfulla blickande mot en
morgon, som följer även på den mörkaste
natt.
Beträffande spörsmålet, om kvinnans
ställning skall röna inflytande av de
pågående omvälvningarna, är blott ett
svar givet: att så otvivelaktigt kommer
att ske. Riktningen kan dock ingen
med bestämdhet utstaka. Den lär väl i
mycket bero på kvinnan själv, icke
blott på det arbete av erkänt stort
sam-hällsvärde hon under
förhandenvaran-de, utomordentliga förhållanden
uträttat och annu uträttar, utan även på hur
hon förstår för sin egen fullkomning
tillämpa de lärdomar som
världshändelserna giva.
Och det andra frågetecknet, det om
lösningen av den kvinnliga
rösträttsfrågan? Även härvidlag är ju
framtiden insvept i ett dunkel. Men må de
trosvissa av den momentana
stagnationen i intresse för deras sak ej fälla
modet. Jag har ingen bestämd åsikt
rörande världskrigets inflytande på dess
avgörande, men jag ansluter mig
obetingat till den optimistiska tron, att en
högre makt som länkar människornas
öden, pålagt den svenska kvinnan den
långa väntans erfarenheter,
missräkningar och prövningar, emedan det
förbehållits henne en desto värdigare och
mer betydelsefull roll vid utövandet av
en ljusare framtids medborgarplikter.
Ivar Lagerwall:
Amerikanarna hava ett ordspråk:
ne-ver prophesy unless you know: — spå
aldrig — såvida du icke vet. — Jag vet
icke. Och det förefaller mig, som om
även de visaste och de erfarnaste
heller icke visste. På vilka analogier
skulle de kunna stödja visheten, och
ur vilka liknande fall skulle de kunna
hämta erfarenheten?
Minnena från den tid, som följde på
de Napoleonska krigen, äro föga
uppmuntrande för den som värderar
politiska framsteg1. Europas" kontinent fick
Metternich-seran och trettio år av
romantik, av fattigdom och av reaktion.
Om någon ny Metternich står
någon-städes på tillväxt, veta vi ej än. Men
fattigdomen kunna vi säkert räkna på,
och i dess spår behöver man sällan
vänta länge på reaktionen.
Kvinnornas oskattbara arbete under
världskriget, deras brinnande
fosterlandskärlek och oförtröttade
offervillighet kunna icke nog högt värderas.
Deras insats har ingalunda varit
underlägsen mäinens. Å andra sidan hava
de, om man bortser från några
lysande undantag, icke blivit männen efter
i överdriften av känslostämningar, oeh
det är med sorg man måste konstatera,
huru litet vare sig hos kvinnor eller
hos män under denna det råa våldets
tid de fina fibrerna av förstånd och
reflexion hava kunnat växa.
Tröstlös — det är, fruktar jag, det
mest träffande adjektiv att foga till
utsikten för våra närmaste årtionden.
Huru i krigets atmosfär av vanvett en
förnuftig reforms planta skulle finna
någon näring, är svårt att inse.
Kvinnor och män i de krigförande länderna
hava med samma okritiska begärlighet
IÅf kemifki fvd* &
iaochpåi«iaEd: T
ra kojiymerhfij
^e^en^ Tvätt-och Färger! Aktiebolag Göteborg*
Verka för kvinnans politiska rösträtt genom
att sprida Rösträtt för Kvinnor.
slukat sina regeringars fabler och
mångfaldigat ekot av deras
strängaspel på hatets instrument. Massornas
upprörda passioner äro kanske i dag
det svåraste hindret för fred.
Att krigets erfarenheter skulle föra
frågan om kvinnlig rösträtt framåt,
betvivlar jag. Gott kommer sällan av
ont. För dem som i politiken tänka,
står det, tror jag, fast, att kvinnornas
röster knappast skulle leda till någon
ändring i partiernas numeräriska
proportion. Då därför intet intresse
be-röres av denna reform, bringar den
hos realpolitikern icke blodet i
svallning. Det enda starka argumentet för
den kvinnliga rösträtten är dess
rättvisa. Efter aderton månader av det
tunga artilleriets oavbrutna dån är
mänskligheten alltför lomhörd för att
på länge urskilja dess svaga stämma.
Anna Sterky:
På Eder första fråga förefaller det
mig att svaret måste bli ett ja.
Kvinnorna ha ju nu, såväl i de
neutrala som krigförande länderna, fått
tillfälle att utveckla stor duglighet och
en gagnelig verksamhet på skilda
områden så som aldrig förut. Kriget och
dess följder ha åstadkommit den
egendomliga verkan på kvinnorna, att det
liksom lockat hittills slumrande krafter
fram i dagen, möjligheter som hitintills
varit dolda ha genom den hotande
faran slagit ut i full blom och givit
kvinnorna kraft att ingripa under
förhållanden, som förut delvis varit dem
främmande. De ha fått tillfälle bevisa,
att de besitta omdöme och
ansvarskänsla tillräckligt för att bära sin dryga
del av motgångar, när samhället kallar
dem. Det förefaller, som om
kvinnornas duglighet som samhällsmedlemmar
härmed är bevisad och ligger i öppen
dag för den som vill se.
Huruvida världskriget kommer att
befordra eller fördröja lösningen av
kvinnornas rösträttsfråga är svårt att
nu bilda sig ett bestämt omdöme om.
Det beror på hur kriget kommer att
sluta, och när. Om det sker i
avmätt-ningens eller övermaktens tecken, och
på fredsvillkoren. Men nog vore det
grymt, om, efter allt vad kvinnorna
arbetat och lidit under denna fasansfulla
tid, den ena eller andra eventualiteten
skulle fördröja lösningen. Det kan dock
icke förnekas, att kvinnorna just på
grund av sina stora insatser under
kriget, dem ingen kan bestrida,
kommit mera i förgrunden med sina krav
och detta faktum kan kanske komma
att väga något i vågskålen hos
motståndarna. Det blir efter detta svårare
att finna vägande skäl mot kvinnornas
rösträttskrav. Sålunda kan situationen
efter kriget bli den, att kvinnornas
arbete för samhället under kristiden kan
bidraga till att föra oss ett steg
närmare rösträttsfrågans lösning.
Ärftlig rösträtt.
Den kände författaren Maurice
Bar-rés, som även är medlem av
deputeradekammaren, omtalar i en artikel i
Echo de Paris, att han i kammaren
kommer att framställa förslag till en
lag, som skulle kunna kallas de dödas
valrättslag. Barres anser att de
hjältar, som dött för fäderneslandet, ha rätt
att fortfarande ta del i fäderneslandets
ledning och att man bör överföra
rösträtten till de fallnas efterlevande
familjer. Barres ämnar sålunda föreslå,
att änkorna efter de soldater, som dött,
framdeles få disponera över sina mäns
röstsedlar.
Hur undrande man än ställer sig
inför arten av detta förslag, som skulle
innebära ett slags ärftlig rösträtt,
måste man dock hälsa det med en viss
tillfredsställelse, emedan det i sina
konsekvenser kan leda till ganska stora
omvälvningar i kvinnofrågan i
Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
